Egentligen gillar jag inte kvinnonamn som är en feminin form av ett mansnamn, kanske gjorde inte heller denna Maimiliana det, för det var inte hennes tilltalsnamn.
Den här bilden målades 1851, då hon var tjugosju år gammal. Hon var bara 42 år när hon dog 1866.
Här vakar hennes dotter Ellen vid hennes dödsbädd. Den alltid närvarande döden, var säkert lika skrämmande, för många, då som nu — men man tvingades att tackla den som ung. Det är något jag tänkt på, när jag läser gamla barnböcker, det är nästan alltid något barn som dör, och jag grät floder, när jag som barn läste dessa böcker. Men barnadödligheten var större, och förmodligen var det ett mycket medvetet val, från författarnas sida, att vänja barn vid döden.
Som ung var fascinerad av frisyren med två benor, och anlade en sådan — vilket inte var klädsamt.
Grattis Maximiliana från ditt barnbarnsbarnbarn!
k
Min bästa vän på barnkrubban hette Max — men honom har jag inte sett sedan jag började skolan, så chansen att han hittar hit och kan känna sig gratulerad är minimal.
Så söt hon var!
SvaraRaderaAnnkatrin,
RaderaJa, visst var hon. Inga släktdrag mellan hennes vallondrag och mina mer vanliga bonnsvenska. (ändå vimlar det av valloner i släkten, på både fars och mors sida).
Margaretha
När jag var liten bodde vi granne med en tax som hette Max, någon annan har jag inte känt, det är väl rätt ovanligt.
SvaraRaderaPia,
RaderaUndrar om det blev maxtaxa på hunddagiset.
Får mig att minnas att jag som barn kände en ilsken dvärgpincher, som hette Max. Han använde mig som lyktstolpe och försökte bita mor i näsan.
Margaretha