Att runda av

När jag läser Anne-Maries inlägg om att runda av uppåt, så minns jag plötsligt en episod från mina tidiga tonår.
En helg hälsade på hos en kompis vars scoutkår hade anordnat en basar. Eva, min kompis, skötte ruljansen i den söta lilla kaffestugan. På den sortens tillställningar känner man i regel de flesta, eller känner åtminstone igen folk, men det fanns en medelålders dam som inte någon tycktes känna. Hon gick runt i alla stånden, och köpte massvis med lotter, vann en del, och köpte av allt som gick att köpa. Till slut slog hon sig ned i kaffestugan för att fika. På den här tiden kostade ett normalt fika på ett kondis under tio kronor, jag minns inte vad damens fika gick till, men när Eva skulle ta’ betalt sa’ damen “vi rundar väl av uppåt” och så stack hon till Eva en sedel, reste sig och gick. Eva bara stod och tittade på sedeln, sen rusade hon efter kvinnan, men visste inte vad hon skulle säga, så hon stammade något om att det var väl fel. “Nej, det är inte fel, ni gör så mycket gott, och” tillade hon, “brödet var också väldigt gott”. Så gick hon sin väg och Eva stod där och stirrade på en hundralapp.
En hundring då, motsvarar ungefär tusen kronor i dagens penningvärde.

Och på tal om att runda av, så har ju vi som är medlemmar i konsum möjligheten att genom att kryssa i en liten ruta tillåta att summan alltid rundas av, och de "avrundade" örena går till biståndsarbete.