As American as apple pie

Samuel Sewall, distinguished alumnus of Harvard College and citizen of Boston, went on a picnic expedition to Hog Island on October 1, 1697. There he dined on apple pie. He wrote in his diary, 'Had first Butter, Honey, Curds and cream. For Dinner, very good Rost Lamb, Turkey, Fowls, Applepy.'

Detta är det första kända omnämnandet av äppelpaj i Amerika

A Apple Pie. B bit it. C cut it.

"A Apple Pie and Other Nursery Tales"

239. Apple Pie.

When apples are very small and green, they are nice stewed whole, with the skins on, and strained when soft, and sweetened. Pare, quarter, and take out the cores of the apples, when of a large size. If they are not ripe, stew them with just water enough to prevent their burning. When soft, sweeten and season them to the taste. When apples are ripe, they make better pies not to be stewed before baking. Fill your pie plates, cover them with a thick crust, and bake them from half to three-quarters of an hour. When baked sufficiently, cut the upper crust through the centre, remove it carefully with a broad knife, put a piece of butter, of the size of a walnut, into a pie, sweeten it to your taste, and if the apples are not tart enough, squeeze in the juice of part of a lemon—flavor the pie with either nutmeg, rosewater, or grated lemon peel. Apples cut into quarters, without paring, and stewed soft in new cider and molasses, make good plain pies. The apples should be strained after stewing, and seasoned with cinnamon or nutmeg. If made quite sweet, it will keep good several months. Dried apples should have boiling water turned on to cover them, and stewed till very soft. If they are not tart enough, turn in sour cider, when they are partly stewed. A little orange peel stewed with the apples, gives them a fine flavor. Season them, when soft, with sugar and nutmeg, and strain them if you like.

från The American Housewife, Containing the Most Valuable and Original Receipts in all the Various Branches of Cookery; and Written in a Minute and Methodical Manner, 1841 av okänd författare

När jag skrev om de flätade mattorna, lovade jag något förhastat att återkomma till äppelpajen — det var dumt av mig, eftersom jag gapade över större bit än jag kan svälja. Antingen kommer jag att få skriva en följetong i 17 delar om vad jag kommer fram till, eller också skippar jag hälften av min något luddiga tankegång.

Så här har jag suttit och grunnat över vad som egentligen är amerikanskt. Vad jag personligen tycker är amerikanskt alltså. Med jämna mellanrum bloggar någon om vad de tycker är amerikanskt och svenskt — det är intressant att läsa, i alla synnerhet som jag inte alltid håller med.

Med tanke på hur stort Amerika är så vore det kanske konstigt om vi alla skulle ha samma uppfattning. Frågan är förstås om det över huvudtaget går att säga vad som är typiskt för ett land. Det beror ju på i vilken del av landet man vistas, och i vilka kretsar man umgås.

Se’n beror det naturligtvis på om man riktar in sig på tingen, mentaliteten eller kulturella egenheter. Att dörrar går inåt istället för utåt, att fönstren är annorlunda, skolbussarna gula och att det finns särskilda affärer som säljer julpryttlar hela året, ta’r bara några da’r att vänja sig vid. Däremot vande jag mig aldrig vid att man förväntades sova i kompisen säng när man övernattade där. OK, det slipper man när man kommit över tonåren — men det var illa nog så länge det varade. Särskilt om kompisen rakar benen och hennes knän känns som krusbär när håret börjar växa ut — eller när hon i halvsovande tillstånd tror att man är pojkvännen och kärvänligt kryper närmare och närmare. Eller när man är tre eller fyra tjejer i sängen, och två envisas med att fnittra och prata halva natten, när allt man vill är att sova.

Ju mer jag funderar över vad som är amerikanskt, ju mindre kommer jag på. Visst finns det mat som är mer amerikansk än annan mat, men det hör ju också till det man snabbt vänjer sig vid — det vill säga det söta har jag lite svårt för, men man behöver ju inte äta av det. Även om många familjer serverar maten upplagd på tallrikarna så är ju värdinnan alltid nog med att ta’ reda på vad man tycker om. Jag märker att det här blir mer ett resonemang med mig själv än några rediga slutsatser — men eftersom jag är inne på kapitlet ätbart, så tycker jag nog att ”degnötter”, hur läskiga de än är, är mer amerikanskt än äppelpajen. Att ha tjejträff där man gör fudge och poppar majskorn, och pratar halva natten, har jag bara upplevt i Staterna. Liksom att överraskningsfester är mycket mer amerikanska än svenska för mig.

På tal om överraskningar, har jag i ett tidigare inlägg berättat om Diane, och hur hon en gång överraskade mig.

Den amerikanska hjälpsamheten har säkert utvecklats som den gjort av nödtvång, eftersom landet praktiskt talat saknar skyddsnät för de utsatta. Man är inte lika rädd för att tränga sig på, som vi många gånger är, utan man lagar helt sonika dubbelt så mycket mat som vanligt, och knallar över till den behövande grannen med det. Eller organiserar skjuts till sjukhuset eller gör upp listor så man vet vilken vecka man ska städa hos den sjuka grannen. (Naturligtvis fungerar det inte alltid så — men i mycket större utsträckning än här).

Oj, här har jag svamlat på utan att komma fram till något — inte ens till äppelpajen. Det får bli i ett annat avsnitt.