Läser i DN om Mia som hånades av läkaren på vårdcentralen när hon sökte för problem som senare visade sig vara MS, och tänker på artikeln jag läste i går om datorn Watson. Jag hade inte hört talas om Watson tidigare, även om jag läst om både hur man nu använder datorer, och hur man i framtiden hoppas kunna använda datorer som ett hjälpmedel för att diagnostisera sjukdomar.
De flesta av oss har nog någon i vår närhet som fått lida i onödan på grund av misstag från vårdens sida — så jag tycker att det låter bra. En av fördelarna med Watson lär vara att han (datorer är väl karlar? de uppför sig i alla fall som om de vore det) förstår vanligt språk, det behöver inte vara medicinska termer. Fast jag undrar förstås om det inbegriper dialekter och invandrare, något som vi på landsbygden har problem med. Nyligen dog en medelålders man i vår by, på grund av språkliga missförstånd.
Se’n kan man ju bara hoppas att den sortens arroganta läkare som Mia träffade, engagerar sig tillräckligt mycket för att ge datorn korrekt information!
Engagemang handlar det om och yrkesstolthet. Nog undrar man stundtals varför en del människor konsekvent tycks söka jobb och utbildningar som inte är lämpliga för deras person. Statusjakt när de blir som allra mest fel. Skönt att det prickar rätt de flesta gånger i alla fall.
SvaraRaderaMin dator är kvinnlig, helt säker:).
Karin
Karin,
SvaraRaderaStatusdjävulen ställer till med en del elände. Och för en del yrken spelar det ju ingen roll om skitstövlar väljer det av den anledningen - men inom yrken där det har med människor, och i synnerhet utsatta människor, att göra, kan det sluta med katastrof.
Margaretha
vars dator går
utmärkt att
manipulera på
ett sätt som
ingen kvinna
skulle tolerera
Lärde mig en gång att det krävs minst 8 tydligt positiva upplevelser för att neutralisera en enda negativ i vården men vete katten om det räcker med 8. Trist nog är det ju nästan bara de negativa vi får rapporterat.
SvaraRaderaMen en bekant jag har klagade i många år på vårdcentralen som hon ansåg nonchalerade hennes onda knä och inte ville ge henne akuttider när hon tyckte sig behöva det. Till slut hade sköterskan sagt åt henne att knävärken "inte var livshotande" och hon var arg som ett bi. Ilskan gick dock över snabbt när hon sökte för nya symptom och man på en timme hade diagnostiserat hennes verkligen livshotande sjukdom, leukemi, och omedelbart fixat överföring till specialistklinik. Tilläggas kan att hon aldrig haft ont i knät sen...och är dessutom fylld av lovord över vårdcentralen.
Men knäppa doktorer är det ingen brist på och inte snutiga sköterskor heller, tyvärr.
Ja svenska vården kan man säga mycket om. Det känns ibland som det var bättre "förr". För att dra till med den gamla frasen.
SvaraRaderaOlgakatt,
SvaraRaderaJa, det ta'r förmodligen betydligt mer än åtta positiva upplevelser om man blivit felbehandlad eller mist en anhörig på grund av slarv eller nonchalans från vårdens sida. Struliga patienter och patienter som inte har något i vården att göra, förstör ju för de som verkligen är sjuka - jag förstår mer än väl att en läkare kan tröttna på gnälliga patienter och hänföra någon med diffusa problem till den kategorin. Särskilt med minskande resurser och tidsbrist. Det är ett stort problem, och man får nog ta' risken att "ödsla tid" på friska patienter.
Magdalena,
Ja, somt var bättre förr, men långt ifrån allt. Ett av dagens problem är ju att det finns så många fantastiska (och dyra) undersökningar och terapier att man inte har råd att låta alla eventuellt sjuka få ta' del av allt man skulle kunna erbjuda. Förr fick man många gånger nöja sig med ett vänligt bemötande och att lindra plågorna så gott det gick.
Jag vill inte ha tillbaka den gamla sjukvården - men lite mer av den gamla "provinsialläkarmentaliteten" skulle inte skada.
Eller om man kunde lägga svensk och amerikansk sjukvård i en säck, skaka om och se'n dela lika mellan länderna.
Margaretha