Vårbruk

0
Än så länge så fungerar min trädgårdsplan. Jag nöjer mig med korta pass i rabatterna och drar upp en reva med kvickrot i förbifarten när jag går förbi.
I går ägnade jag en stund åt en list nedanför kökstrappen – just som jag tänkte att jag nog borde vara försiktig eftersom det finns en enträgen nässelplanta på ena hörnet, så skakade jag hand med den. Jag läste en gång för länge se’n att om man skyndar sig att bryta av nässlan och ha på mer nässelsaft på det brända stället så skulle det lindra. Jag har aldrig haft mod att prova.
Vi skulle säkert kunna få ned matkontot rejält om vi livnärde oss på allt ogräs trädgården bjuder. Är man vegetarian SKA man tycka om nässelsoppa – tyvärr kan jag inte leva upp till det och jag låter även kirskålen gå till spillo.

Däremot har jag några gånger gjort gödselvatten av nässlor – det gäller bara att man har utrymme nog att ställa tunnan långt från huset eftersom det luktar ladugård om vätskan.
Jag har även rötat, häcklat och skäktat nässlor en gång – bara för att se om det gick – och det gick. Men någon nättelduk blev det inte.

Och späda maskrosblad gillar jag.

Har suttit här en stund och grunnat på om jag ska ändra rubriken – något vårbruk är det ju inte tal om – men det låter så ambitiöst så jag låter det stå.

Kvickrot en förebild

0
Kvickrot (Elytrigia repens) tillhör släktet kvickrötter och familjen gräs. Den blir från 30 till 120 cm hög och blommar från juni till september. Den förökar sig bland annat med vidsträckta vita, sega utlöpare. Stråna är upprätta, gröna eller blåaktiga och kala. Bladen är 3 till 20 mm breda, mattgröna, platta, något sträva med otydliga nerver. Axen är 5 till 20 cm långa och är upprätta, raka och ibland violettaktiga. Småax överlappar varandra. Den varierar till småaxen, som ibland har trubbiga, ibland långt borstuddiga fjäll.Kvickrot är vanlig och trivs bäst på frisk, kvävehaltig mark och påträffas vanligtvis på exempelvis åkrar, renar, tippar, gårdar och stränder. Dess utbredning i Norden är övergripande. Endast de högsta kalfjällen och Svalbard saknar dessa växter.Namnet kvickrot syftar på den livskraftiga utlöparen, som ungefär har formen av ett smalt snöre, och kan bli mycket lång. ("Kvick" är ursprungligen motsatsen till död). Denna jordstamsbildning gör växten till ett effektivt ogräs som frodas bland annat i trädgårdsland och häckar, kring husknutar och på vägrenar.
Bild och text ovan från Wikipedia


0
Bättre förebild får man leta efter – det inser jag när jag i ett försök att snygga till i rabatterna förstår att kvickrot överlever allt.
Jag tänkte att jag skulle vara tidigt ute i år – mota kvickroten i grind så att säga. Så nu har jag börjat att grovröja, ta’ bort alla vissna växtdelar som får tomten att se lika försummad ut som den är. Det är rabatten ovan jag tacklar nu – se’n min far dog för tre år se’n så har tovsippor och geum nästan kvävts under ogräset.
Det är ett tacksamt jobb så här i början när man kan avlägsna gräset nävvis. Det är med trädgårdsarbete som med städning, ju värre det är när man börjar ju större skillnad syns när man gjort ett ingrepp. Riktigt uppmuntrande.
Har lagt upp en taktik och det ska bli spännande att se hur länge jag orkar följa den. Tänker ta’ korta pass – förhoppningsvis ofta – ibland bara i förbifarten så att jag inte ta’r ut mig så mycket att jag inte orkar återvända på en vecka. I dag blev det alltså en halvtimme på knä i vårsolen. Det är sån’t jag klarar av dagar som i dag när jag ”sitter fast”.
Se’n blev det middag i solen. Sötpotatis och quornpytt, följt av brownies med hallon och glass. Jag använde ett brownierecept som Nan hade på sin blogg härförleden. Jag tog nog bara hälften så mycket socker som receptet föreslog men nästan dubbelt så mycket choklad.