Ett kiligt ord

 En kilig böna” var den komplimang hon erhöll av rallarlagets bas, samtidigt som han chevalereskt tangerade hennes bakre behag.

KILIG adj. -are. adv. -T.

[av ovisst urspr.]

(starkt vard.) utmärkt, förträfflig; stilig; ”bussig”; komisk, lustig, rolig, ”skojig”

Det är lite svårt att veta hur man kan använda sån’a här gamla ord, när man helt oförmodat snavar på dem.

Men jag är frestad att säga att det är ett kiligt ord, trots att jag bara hittar exempel där man säger det om kvinnor, det äldsta exemplet från 1877, och inget senare än 1934.

Strindberg, som likt Shakespeare och bibeln, tycks ha uttalat sig om det mesta, skriver:

Vidare finnas verb, vilka dels icke kunna söka sitt ursprung från något känt språk, dels äro förvrängningar eller stympningar och vilka höras titt och ofta på gatan. Sådana äro till exempel: skubba, schappa = springa; puckla, lappa = slå. Vidare adjektiv i stor myckenhet, i allmänhet uttryckande begreppet dålig, underhaltig = svullen, flanig, vriden; mera sällan nå- 

got gott = kilig, bussig.

Närstående slangorden äro de så kallade »bångmål». Man har velat leda själva ordets härkomst från franska bon-mot, men om detta torde vara något osannolikt. Snarare vill väl detta »bång» betyda ett ljud utan begrepp, ett ofta återkommande ljud, som visserligen i sig själv saknar betydelse, men först får det därigenom, att det intar en lämplig plats och begagnas i rättan tid. 

Dessa »bångmål» begagnas icke blott av grändernas och hamnarnes invånare, utan övas även i skolor och mest kanske i mindre bodar, där handelsmannens språkfärdighet är högt uppskattad och utgör en del av handelns framgång. »Bångmålet» tyckes, liksom svordomen, hava uppstått av tankelättja, 

VITSIGA FILIP:  ”Seru där går ett par dövstumma, tjö!”

SALIGA LUDDE:  ”Hur vet du de?”

VITSIGA FILIP:  ”Seru inte att dom håller låda med händerna?”

Hos Thore Blanche får jag dessutom ännu ett nytt ord på köpet:

Hon var så vacker, att till och med några pojkar de största föraktarne af kvinnlig skönhet som finnas — knuffade på hvarandra och ett ögonblick tittade efter henne med ett uttryck af oförstäld beundran: »Den där var kilig, tjö!» 

 TJÖ ɟö (med kort vokal), interj.

[möjl. (med övergångsformer ss. kär’ru, tjörru) sammandragning av kära du; formen tjö antas ha sin upprinnelse i Stockholmsslang]

(numera bl. tillf., starkt vard.) särsk. (uttalat med ngt nedlåtande l. överlägset l. ironiskt tonfall) ss. avslutning av yttrande, uttryckande uppmaning l. bekräftelse l. försäkran: förstår du!, så var det med den saken!