På tal om mygg & kvinnosak

The Mosquito Net 

John Singer Sargent 1912  

Indianer.

Låt den flicktyckmyckna minen fara,

eller göm den till din nästa bal!

Här är vildt och här är godt att vara,

här är mossan mjuk och skuggan sval.

Låt mig lägga i ditt knä min nacke

och var hygglig för en stund – se så!

Det är brant och tungt i lifvets backe,

vi få gräla öfvernog ändå.

Det är sannt, jag ämnar bli en hedning,

en förskräcklig, glupande tyrann,

du skall ledas af min viljas ledning,

jag skall bli en ryslig äkta man.

Jag skall murra åt dig öfver maten,

jag skall grina åt hvarenda rätt:

»fy för katten, vidbränd är spenaten!

– kvinna, säg, är detta kalfkotlett?»

Då blir tid att tala, cara mia,

kvinnans rätt och annat tanteri.

Fri är skogen, låt oss vara fria

än från lifvets strids pedanteri!

Låt oss låtsa, att vi bo i skogen,

vilda indianer, du förstår,

och vår wigwam är den dära logen

och jag själf, förstås, är Sagamor.

Jag är grym i strid och lat i freden

och jag heter Miantonimah.

Du skall följa mig på krigarleden,

bleka hvita Tith-oh-Wah-ta-Wah!

Men när tomahawken lagts i jorden,

skall jag ligga liksom nu på rygg,

trött på vandringen och trött på morden,

ligga trygg på rygg och fånga mygg.

Tith-oh-Wah-ta-Wah får gå och leta

efter möss och mask, som jag skall ha,

hon får slita, släpa, hon får streta,

stackars, stackars Tith-oh-Wah-ta-Wah!

Hon får bulla upp med mask och rötter,

och ett ormbunksblad får vara duk,

och till tack vid Sagamorens fötter

får hon sitta som en katt på huk.

Och när jag fått nog af matens gåfva

från den store anden Manitu,

skall jag lägga mig till ro och sofva

lugn och lycklig mot ditt knä som nu.

– Nej låt bli, skall du dra af mig håren ?

Vet jag skäms, min vilde indian?

Det är verkligt sannt med Sagamoren

och hans fru – det stod i en roman.

          Gustaf Fröding