måndag 12 juni 2023

Civilstånd

är veckans tema, och nu blir det svårt att välja eftersom det förefaller som varje författare med självaktning har skrivit minst en bok eller novell där titeln talar om vilket civilstånd huvudpersonen har.


Reader

                         Daniel Cacouault

Everywhere I have sought peace and not found it, except in a corner with a book.

 Thomas à Kempis


Jag börjar ned en av barndomens favoriter, böckerna om Mrs. Piggle-Wiggle och hennes kurer för uppstudsiga, slarviga, smutsiga eller matvägrande barn.



First have a big mortgage, then lots of coffee.

— Betty MacDonald’s advice to aspiring writers


Och hon visste vad hon talade om, som ensamstående tvåbarnsmor utan utbildning, under depressionen, gällde det att ta de jobb hon kunde få, och som ibland blev mycket kortvariga — som när hon tog ett jobb som sekreterare utan att varken kunna skriva maskin eller stenografera.

Som så många andra välkända författare fick hon tbc, och tillbringade nio månader på ett sanatorium, vilket hon skrev om i sin bok ”The Plague and I” — en rolig bok, trots den ledsamma anledningen till sanatorievistelsen. 

Alla hennes böcker var roliga, några av dem i roligaste laget, och hon var en uppskattad författare, som sålde bra.




 


Om Mathilda Roos har jag skrivit tidigare, men hon förtjänar att bli ihågkommen.

Hon var en väletablerad och mycket läst författarinna, vid förra sekelskiftet. 

Från att ha varit en modemedveten societetsflicka, förvandlades hon till en engagerad kvinnosakskvinna — kanske får man tänja en gnutta på begreppet, i alla fall med dagens mått mätt — med radikala åsikter. 

I ”Ett ord till Fröken Ellen Key och till den svenska kvinnan”, (1896), kritiserar Mathilda Ellens teorier om kön. Teorier som Mathilda ansåg ”fäste kvinnan i färdiga mönster och berövade henne hennes frihet som självständig varelse”.

Det är en kort skrift, bara 44 sidor, där hon på ett övertygande sätt argumenterar mot teorierna i Ellen Keys essä ”Missbrukad kvinnokraft” — också den kort med sina 92 sidor.





Hjalmar Bergman skrev fler böcker som passar in på dagens tema — jag väljer den därför att jag inte minns mycket av den, och tycker att det är är ett utmärkt tillfälle att ge minnet en knuff.


Om en misslyckade officer handlar ”Herr von Hancken” som är (möjligtvis var) en omtyckt roman, som man lätt ta’r för en komedi — men som också har tragiska inslag.




Så kommer här en bonusbok från 1829 — en bok som jag inte rekommenderar, men ändå kan jag inte undanhålla er början av den.

Jag är medveten om att inte så många herrar flockas på min matta, men kanske någon av damerna har en herre i sin närhet som behöver goda råd.

En föredömligt kort bok — bara 28 sidor.



Om Manlig Skönhet öfver hufvud

Skall Herrarnes Toilettkonst hafva en säker grund, så måste den nödvändigt utgå från den allmänna kroppsliga skönheten, d. v. s. från de egenskaper hvilka man bland de bildade Européerna i allmänhet antagit såsom sköna, i synnerhet som hela denna konst ej består i någonting annat än i talangen att med moget bedömmande af ett lands klimat, plägseder och bruk, med störtats sedsamhet i en passande drägt fördelaktigt framställa dessa allmänna skönhetsegenskaper, samt kaschera eller reparera kroppens lyten.
Men hvad räknar man nu till mannens kroppsliga skönhet? Denna fråga ska jag i korrthet besvara, enligt allmänt antagna begrepp om Europeisk skönhet.
Till mannens skönhet hör en måttligt lång och smal vext, förenad med en väl proportionerad styrka och symmetri uti alla lemmar: öfverallt böra kraft och mod, styrka och vighet framlysa. Ett fritt öppet, och icke alltför fint ansigte med en bred, hög och behagligt hvälfd panna, ett eldigt öga, en fyllig haka med något dunkel skäggbotten utgöra mannens prydnad.

18 kommentarer:

  1. kul att Mathilda Roos fick vara med, har nån bok

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hannele,
      Ja, det är hon verkligen värd.
      Margaretha

      Radera
  2. Älskade tant Mittiprick!!! Och tant är väl också en titel?

    SvaraRadera
    Svar


    1. Klimakteriehäxan,
      Tanten är kanske en skandinavisk företeelse. Lite svåröversatt, när engelskspråkiga barn hälsar på grannen med ett ”hello Mrs Brown” kan den svenska översättningen låta lätt servil, för att inte tala om onaturlig, med sitt goddag tant.
      Vi ska vara tacksamma för du-reformen och att också barn titulerar oss vuxna med förnamn.
      Visst är hon fantastisk, tant Mittiprick!
      Margaretha

      Radera
  3. Jag älskade också böckerna om Mrs. Piggle-Wiggle som barn.
    De andra två har jag inte läst, men jag minn att du skrev om Mathilda Roos för några år sedan.
    I kursen med nordisk litteratur läste vi Flickan i frack, men jag tyckte den var svår. Kanske borde jag läsa något annat av Bergman.
    Wendy

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wendy,
      Ja, vi är många som älskar tant Mittiprick.
      Några av Hjalmar Bergmans böcker gillar jag — men det finns mycket annat jag hellre väljer.
      Margaretha

      Radera
  4. Ack ja, hur mycket tid har inte mänskligheten (och även jag) lagt ner på att "kaschera eller reparera kroppens lyten". Men den där karl'n som utmålas som snygging tror jag inte att jag är intresserad av. "Ett eldigt öga..." Man kan ta till flykten för mindre!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,
      Tror nog vi ska akta oss för viga symmetriska karlar med eldiga ögon och fyllig haka — förmodligen är han en riktig Dyng Johan.
      Låtom oss bejaka våra lyten!
      Margaretha

      Radera
  5. Roligt att läsa det här inlägget om idel böcker som jag inte har läst. Inte ens Herr von Hanken. Kanske bra att bli påmind om den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mösstanten,
      Du kan ju alltid nosa på ”Herr von Hanken”, men välj något roligare om du tycker den är trälig!
      Margaretha

      Radera
  6. Svar
    1. Lena,
      Tänk om det funnes lika mycket tid, som det finns intressanta böcker!
      Margaretha

      Radera
  7. * Å, tant Mittiprick, jag vet inte hur många gånger jag läste de böckerna! Tror jag ska läsa om dem nu, just nu känns det som det är lagom nivå för mig.
    Jo, boken för herrarne kanske skulle pigga upp mig. Att läsa högt för Trond och Truls!
    Skäms för att erkänna det, men Hjalmar B hör inte till favoriterna.
    Mette

    SvaraRadera
  8. Flette-Mette,
    Tant Mittiprick är ett utmärkt val, när man behöver muntra upp sig!
    Jag läste nyligen om ”Brumle-Brumle, historien om den blommiga elefanten” av Gunhild Hestring. Det hade åsyftad verkan!
    Man måste verkligen inte gilla Bergman!
    Undrar vad Trond & Truls tycker om boken för herrarne.
    Margaretha
    ”Svarta Maskens dårdikter” är också uppmuntrande!

    SvaraRadera
  9. Hjalmar Bergman läste jag mycket ett tag, även om det var längesen nu. Minns inte heller så mycket mer än att jag gillade. Tant Mittiprick låter underhållande!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helena,
      Det är lite knepigt, det där om vad man minns av olika böcker — och hur man ändrar smak med åren. Ibland är det svårt att, vid en omläsning, förstå hur man kunde tycka si, eller så, om en bok, för ett antal år sedan.
      Men tant Mittiprick tycker jag lika bra om i dag, som när jag var sex år. Här kan ju nostalgin spela en ett spratt — jag minns ju inte bara bokens innehåll, hela barndomen ramlar över mig, när jag återvänder till den.
      Men jag tycker att du ska ta reda på vad du tycker om den!
      Margaretha

      Radera
  10. Jag är också ett Mittiprick fan, fast jag har inte läst den på svenska, kanske skulle låna den.
    Tänker på dig och önskar att jag kunde hjälpa dig!
    Love, hugs and prayers.
    Debbie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Debbie,
      Då kan du ju berätta vad du tycker om översättningen, sedan du läst den svenska utgåvan — jag har inte jämfört dem.
      Önskar dig och Dorothy en skön sommar — håll er i skuggan och drick tillräckligt!
      Margaretha

      Radera