Besegrad

av en bänkskiva?

 Så 17 heller! Men än är kampen inte över, revolutionen fortsätter.

Som så ofta började det med en tanke. Visst skulle det vara både mer praktiskt och snyggare, om jag flyttade in arbetsbordet (bänkskivan) i det större rummet — ett före detta kök. Det skulle dessutom ge mig en möjlighet att komma ut på balkongen, inte för jag tror att jag kommer att sitta där ofta, men att arbeta med öppen dörr, en varm sommardag är tilltalande.

Sagt och gjort, bänkskivan och dess nya plats röjdes; åh, är det här de proverna ligger, och varför i all världen har jag sparat på de där anteckningarna... det var som en arkeologisk utgrävning, spännande och arbetsamt.

Nu var det dags att flytta skivan, tre meter bänkskiva — kanske inte tung som bly, men tung som bara en tre meter lång och tjock bänkskiva kan vara. Inte lätthanterlig.

Och inte blev det lättare av att utrymmet var begränsat, och min tanke var att få in den på rätt ledd för att slippa vända den senare.

Dag ett fick jag ner skivan på golvet och insåg att jag inte klarade mer ensam.

 Dag två försökte jag i alla fall, flyttade på ett skrivbord som nog stått på samma plats sedan huset byggdes 1949, puttade, lyfte och sköt skivan, bara för att inse att skivan är tio centimeter för lång, för att få in genom dörren till nästa rum.

 

 Flyttar tillbaka skrivbordet, puttar, lyfter, skjuter och stönar, tills jag får tillbaka skivan till långväggen där den tidigare stod. Det som komplicerar hela processen är att jag vill undvika att köra skivan genom glaset i balkongdörren — se'n är det ju trevligt om jag inte skadar mig själv heller. Vid ett tillfälle insåg jag att det inte skulle vara omöjligt att bryta nacken, om det ville sig illa.

Nu står skivan i köket, på högkant — men felvänd. Jag insåg att det var lika bra att gå hem medan jag fortfarande orkade gå hem, och vänta tills i morgon med vändningen. Det kommer att bli komplicerat, Stora vävstolar med uppsatta vävar är inte helt enkelt att flytta på. Men den dagen den sorgen.