Bortglömda deckare

Mina stamkunder — eller heter det stamläsare, möjligtvis stambesökare, eller är stamgäster det bästa ordet — har nog inte kunnat undgå att lägga märke till min förkärlek för det bortglömda. Men så börjar jag grunna över hur glömd man ska vara för att vara bortglömd. Räcker det, att jag minns en person för att den ska vara ihågkommen — eller hur många ska minnas någon, för att den inte ska vara bortglömd. Petitesser kanske, så jag lämnar definitionen därhän, och kallar alla författare som man inte talar om i dag, för bortglömda. Fast hur ska jag veta vilka man inte talar om...

Hur som helst så behövdes det bara att jspr (på "Det här har jag läst), sa att bortglömda deckarförfattare var hennes grej, för att jag skulle gå igenom husets deckarförfattare för att försöka avgöra vilka av dem som är bortglömda. Inte helt enkelt för en person som huvudsakligen umgås med de bortglömda.

För att inte vara särskilt intresserad av deckare, så tycker jag nog att 282 deckare, av mina hitintills 4551 katalogiserade böcker, är en imponerande samling, de flesta, insåg jag snabbt, tämligen bortglömda. 

Eftersom mina skandinaviska deckare är i minoritet, så började min genomgång där, med Ingegerd Stadener, som skrev under pseudonymen Helena Poloni. Min enda bok av henne, köpt för 5:- när bibban rensade i magasinet, är "Mord i barm", en bok som jag gav upp efter några kapitel. Någon som har läst hennes böcker — och tycker om dem?

Enligt Wikipedia var norrmannen  Sven Elvestad både känd och flyhänt, jag har bara två av hans många böcker, debutromanen "Järnvägsvagnen" från 1910, och "Rosa Montanas diamanter", från 1925 — visst låter den senare som om den kunde vara underbart dålig — kanske på tiden att jag läser dem!

Om Gösta Petterson hittar jag en enda uppgift på nätet:

Gösta Pettersson föddes i Umeå 1905 och hör till den svenska deckarvärldens doldisar. Vid tiden för utgivningen av Vådaskottet(1938) bodde författaren vid Frejgatan mitt i centrala Stockholm. Pettersson var ingenjör och Vådaskottet var hans debutbok.

Delvis samma text finns i nyutgåvan av hans enda bok "Vådaskottet". Där framgår också att ingen tycks veta något mer om honom.

Uddevallaförfattaren Torsten Sandberg finns det en aning mer att läsa om, men inte särskilt mycket. "Gåtan på Granliden", från 1936 är den enda av hans böcker som jag läst, och jag minns att jag gillade den.

Det kan kan vara knepigt att veta till vilken kategori en del böcker hör. Äventyrsromaner, tror jag inte ens existerar i dag — i alla fall inte som genre. Kanske en del av Anders Ejes böcker snarare hör dit än till deckare. Axel Essén hette han i verkligheten, och skrev under flera pseudonymer, dessutom var han översättare och spökskrev biografier åt kändisar. Somliga av hans böcker uppskattar jag, andra har jag inte orkat igenom.

Förmodligen har jag fler böcker som borde räknas som deckare, fast jag missat det.