Hur mycket behöver vi veta?

Kikar på nyutkomna böcker – Anneli Jordahl har skrivit en bok om Ellen Key och Urban von Felilitzen, "Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)". Så här står det om boken:
"Ellen Key lät bränna alla de brev hon skrev till Urban von Feilitzen. Men hans brev finns kvar och utifrån dem har Anneli Jordahl återskapat deras relation. Resultatet är en kärleksroman utöver det vanliga."

Så kommer vi att tala om hur mycket hänsyn man ska ta' till en avliden persons önskningar. Ellen Key ville uppenbarligen inte att deras relation skulle bli offentlig – med vilken rätt motsätter man sig hennes vilja?
Jag har inte läst boken, jag kan inte uttala mig om den, för mig är det en principfråga. I synnerhet som hela sanningen rimligtvis inte kan finnas där, med bara ena partens brev.




Selma Lagerlöf är ett annat exempel – och då tänker jag inte på hennes sexuella läggning utan på en målning av henne som visas på Mårbacka. Hon tyckte inte om den och ville inte att den skulle visas – ändå är det precis vad som görs.

Hur mycket viktigare är det att eftervärlden får en glimt av kända mäns och kvinnors privatliv än att deras önskningar tillgodoses?

För många år se'n såg jag en utställning om underkläder genom tiderna – mest kvinnors underkläder – där fanns bland annat väl begagnade korsetter, underbyxor och bysthållare. En del var väl, mycket väl, begagnade, man kunde ana blodfläckar efter rikliga menstruationer, andra var lappade och lagade.
Förmodligen skulle dessa kvinnor ha blivit ytterst förödmjukade om de vetat att deras underkläder skulle komma att visas på ett stort museum – och att de skulle beses av både män och kvinnor.
Nu minns jag faktiskt inte om ägarnas namn var utsatta – och jag tycker kanske inte att det går att jämföra den utställningen med snokande i känt folks privatliv, men minnet av de fläckiga underkläderna dök upp när vi började diskutera hänsynen till de avlidna.