bilden hittade jag här
Om någon under de senaste veckorna frågat mig om jag har förtroende för Svenska Akademien, skulle jag nog inte veta vad jag skulle svara — eller rättare sagt skulle jag få fråga vad de menar. Uppriktigt sagt har jag aldrig reflekterat över mitt förhållande till Akademien. Nu börjar jag grunna över det och får erkänna att jag bryr mig inte särskilt mycket om de som sitter där. Jag är övertygad om att de aderton har stora kunskaper — och vad jag än tycker om dem som författare, så tror jag att de är är duktiga i sin yrkesutövning.
Exakt vad de pysslar med i Akademien vet jag inte, men nog finns det oändligt många fler personer (än de 18) bakom kulisserna. Att gå in på deras hemsida, vilket jag gjort för första gången i dag, ger inte så mycket.
Litteraturbanken och SAOB konsulterar jag mest varje dag, men besöken berättar inte hur många som arbetar med SAOB varje dag — eller vilka de är. Om Litteraturbanken läser jag:
Under 2006 ombildades Litteraturbanken till en ideell förening. Medlemmarna är Kungl. biblioteket, Kungl. Vitterhetsakademien, Språkbank
Jaha, jag antar att de är många fler än de aderton som pysslar med att sätta intressanta böcker på de virtuella hyllorna.
Vem eller vilka som knåpar med ordlistan och ordboken, framgår inte heller — jag har bara förutsatt att man städslar kunnigt folk, och har alltid litat på vad jag hittar på dessa sidor.
När det kommer till det där med att dela ut priser, så kan man ju ha synpunkter — vilket snart sagt varje läsande person har — har det någonsin delats ut litterära priser som inte blivit omdiskuterade?
Jag bläddrade nyligen i en bok på vars titelblad det står: "Belönt med Svenska Akademiens andra pris den 20 december 1869", och får tillstå att jag aldrig har mer än bläddrat i boken, fast jag flera gånger föresatt mig att läsa den. Vem vill läsa ett sorgespel i fyra akter?
Skulle du läsa en bok som den här: (uppslaget på måfå)
ELIN (reser sig häftigt).
Hvad hör jag väl!... Hvem ären J? O Gud,
Det är ej möjligt.
(skyndar fram till honom)
Men likväl... Erik, Erik, är det du?
(igenkänner honom)
Ja, ja! Du kan ej längre dåra mig,
Det är ju du, du sjelf och ej din vålnad!
O tala, tala älskling! Säg ett ord
Och ta mig i din famn; ty jag blir tokig,
Om detta blott är dröm — ej verklighet.
Erik (omfamnar henne lidelsefullt)
Du drömmer ej, min Elin. Det är jag,
Din egen Erik.
(han betraktar henne ömt)
ur Sigurd Olsson
av Ludv. Essén
Den gode Ludvig får ursäkta mig, men jag blev riktigt uppmuntrad av att läsa valda delar av sorgespelet, vilket kanske inte var avsikten.
Jag har inte kollat vilka gubbar som satt i Akademin 1869, det vore kanske intressant att ta reda på. Kanske vore de ännu mer intressant att ta reda på hur det kulturella Sverige ställde sig till priset då.
Nåväl, det här var en av mina återkommande urspårningar, jag hade tänkt skriva om Giosuè Carducci, en italienare som fick nobelpriset 1906, men som jag inte hittar mycket om. En helt ny bekantskap för mig, och det är inte helt enkelt att hitta prov på hans skaldekonst på andra språk än hans modersmål. Gutenberg har en bok på engelska om och av honom. Där hämtar jag detta smakprov:
SUN AND LOVE
Fleecy and white into the western space
Hurry the clouds; the wet sky laughs
Over the market and streets; and the labour of man
Is hailed by the sun, benign, triumphal.
High in the rosy light lifts the cathedral
Its thousand pinnacles white and its saints of gold
Flashing forth its hosannas; while all around
Flutter the wings and the notes of the brown-plumed choir.
So 'tis when love and its sweet smile dispel
The clouds which had so sorely me oppressed;
The sun again arises in my soul
With all life's holiest ideals renewed
And multiplied, the while each thought becomes
A harmony and every sense a song.
Nuove Poesie.
Hos Helmer Lång läser jag:
Märkligt nog hör priset till den förste italienaren till de minst omdiskuterade i nobelprisets historia. Han var den förste och är alltjämt en av de få som fått priset med samtliga angivna röster i Svenska Akadmien.
Precis när jag läst det, lyssnade jag till kulturradions "klassikern" som handlade om Pearl Buck, där fick jag veta att få nobelpris har kritiserats så mycket hennes.
Det väcker onekligen en hel del frågor om tycke och smak, för att inte tala om snille och smak, och om det går att prisbelöna författare.
Frågan om förtroende fortsätter att snurra i mitt huvud — kan man ha, eller inte ha, förtroende för institutioner? Det blir ju något slags medeltal om jag tror att folket där är bra på somt, men usla på annat.
