A Maid
JUNGFRU LOVISAS FRIARVISA .
I männer, som Eder gifta vill,
Till Eder hoppet jag ställer.
Och därför beder jag: Lyssnen till
Hvad denna visa nu gäller!
Att den är enkel och hemmagjord,
Jag hastigt nämner, med ett par ord.
Till hösten fyller jag fyrti’ år
(En utmärkt ålder, jag tycker). Har mörka ögon och eget hår
Och ej besatt utaf nycker.
Och näsa har jag i grekisk stil
Samt en förtjusande söt profil.
O, att I kände de kval jag led:
Kan jag ej kärlek uppväcka?
Fast litet låghalt och litet sned
Det bör ej någon afskräcka.
För öfrigt är min figur så snygg, Att den ej friar, ja, den är stygg.
I många år nu jag tjänat har
Och slitit ondt; fått försaka
Och därför nu till en herre rar
Jag mig utbjuder till maka.
Jag snäll och trogen alltjämt skall bli
Och kyssar gifva ett stort parti!
Jag allt kan ordna uti ett hus
Brodera, skura och feja.
Vaggvisor kan jag, en hel skrälldus,
På mång’ så grann »melodeja«,
Att, om det bära sig skulle så —
Kan jag nog sköta båd’ en och två.
Det bra skall bli uppå alla vis;
Haf blott nu mig uti tanken!
Jag har en byrå, en säng — en gris.
Och femton hundra på banken.
Och därför lyder min fråga så:
»Hvem skall till make och vän jag få?«
Gustaf Hultgren
Dagens ord är skrälldus, och det slår mig att det är ett ord som jag inte hört på länge.
Ett ord som med sin konsonantsammansättning ligger bra i munnen — det kan nästan ersätta en svordom.
Gustaf som knåpat ihop ovanstående verser är ännu mer sällsynt än ordet skrälldus — i alla fall på nätet, för jag hittar inget om honom.
”I solljus och skugga” heter hans bok där jag hittade den här versen. I förordet framgår det att han tidigare blivit publicerad i olika tidningar — och som så ofta på den tiden ser han sig föranlåten att be om ursäkt för att han dristat sig till att ge ut en bok:
Med de form- och språkfel som möjligen före komma torde den ärade läsaren benäget öfverseoch hafva i minne att författaren icke är någon akademiskt bildad person, utan rätt och slätt en arbetare med vanlig folkskolebildning, en — stamparegesäll.
Malmö i December 1899
författaren
hultgren I solljus och
skugga (1899)
Nu fick jag lära mig ett nytt ord. Tack!
SvaraRaderaDebbie
Debbie,
RaderaSå bra! frågan är om du har någon nytta av det.
Margaretha
På mång’ så grann »melodeja«.
SvaraRaderaHoppeligen så blev hon "gifter".
Tack! Det blev många trevliga ord här att ta till sig.
Karin
Karin,
SvaraRaderaJa, det låter ju som ett rivigt fruntimmer, så det är bara att hoppas att hon fick många trevliga år, men inte alltför många barn.
Läste om en Schweizisk kvinna som sköt upp sitt bröllop, tills hon var 27 år, i hopp s om att hon inte skulle hinna få så många ungar — men inte halp det, minns inte om hon fick 10 eller 12 barn. Men hon blev i alla fall över 100 år, jag var med och sjöng på hennes 100 års dag.
Margaretha
"...och eget hår"! Intressant! Hur vanligt var det med peruk? Lika vanligt som löständer? Min farmor sparade alltid hårstrån som fastnade i hårborsten och en gång om året kom en Wåmhus-kulla och tog hand om det och flätade in det i hennes lösfläta, som blev tjockare allteftersom hennes eget hår blev tunnare. Men "eget hår" var det ju onekligen.
SvaraRadera
SvaraRaderaKarin,
Jag vet att en del samlade sitt bortborstade hår för att kunna fylla ut sina ”höstackar”. Ordet postisch, säger SO, har bara funnits sedan 1965 — det var väl då man tuperade, sprejade och fyllde ut med vad man hade till hands? Frallor har jag hört talas om, då var väl nylonstrumpor lite bättre.
Enligt SO kom ordet tupera ungefär samtidigt, 1960.
Medan SAOB säger 1856, och det tror jag mer på, för en gammelfaster, född 1878, berättade hur hon fått håret tuperat och uppsatt inför en bal — och hur hon grät nästa dag, när hon skulle borsta ut håret.
Margaretha