Det var hackspetten

 (den har redan börjat trumma!)

Making Native Tapestry, 1905 

Nico Jungman

som fick mig att minnas några rader ut ”Kalevala”. Det vill säga jag mindes inte alls, så det blev till att leta rätt på boken. 

Tro nu inte att jag kan långa stycken ur olika böcker, att jag minns just den här versen beror på att jag grunnat en del över den poetiska friheten skalden tog sig när det kom till vävningen.

Nästa gång han kom till gården, gick utefter åkerrenen, 

såg han henne samla måra, gå och leta lav på heden,

reda rödfärg i en kittel, koka gulfärg i en gryta.

När han kom för tredje gången, for inunder flickans fönster,

hörde han hur ungmön vävde , skeden sjöng i hennes händer,

sp Nästa gång han kom till gården, gick utefter åkerrenen, 

såg han henne samla måra, gå och leta lav på heden,

reda rödfärg i en kittel, koka gulfärg i en gryta.

När han kom för tredje gången, for inunder flickans fönster,

hörde han hur ungmön vävde , skeden sjöng i hennes händer,

spolen spratt emellan sprången likt en lekatt i ett stenrös; 

skedens tänder knäppte kraftigt som en hackspett i en trädstam,

bommen vände sig och vred sig som en furufnatt i skogen.

Jag har vävt en hel del i mina da’r, men så här vildsint glad har varken jag eller någon vävstol varit — spritter spolen, betyder det att jag får krypa ned på golvet och leta efter den, och vrider sig bommen, så får man i regel pensionera den stolen.

Men ett nytt ord fick jag med mig:

FURUFNATT, (starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter) ekorre. 

Och som så ofta förr fick jag anledning att förundra mig över hjärnans krumsprång, hur den på en millisekund, fiskar upp minnet av något som hänt för länge sedan. Oftast något rätt obetydligt, men så gör jag något, ser något eller smakar på något som skickar iväg mig i tid och rum.

Just nu kommer jag varken ned eller upp för min kulle — det vill säga, om jag kom ned, skulle jag inte komma upp för backen, som är som en bättre rodelbana. 

Det går ingen nöd på mig mig, men färska grönsaker har jag ont om just nu. I morse saknade jag något grönt på mackan, och kom på att jag kunde ju klippa av bladen på en fänkål som jag har kvar.

Det var då som minnet ramlade över mig — även det ett vävrelaterat minne — från min tid i Lübeck, när jag arbetade hos en konstväverska.

Verksta’n var inrymd i stadsmuren, och en våning upp kunde man gå ut på muren, där en liten trädgård var anlagd. Där i värmen mellan murarna kom blommor och grönsaker upp redan i mars. 

”Die Meisterweberin” tyckte att det var spännande att jag var vegetarian, och att jag alltid hade med mig ”Schwarzbrot” till lunch, så hon erbjöd mig att gå ut i hennes trädgård och knipsa av lite av den fänkål som börjat sticka upp. 

I morse när jag klippte fänkål, kom alla dessa minnen från tiden i stadsmuren farandes. 

Fennel on book

Monika Beck

Minnet av vårt

hugger till

när jag eldar med enris

när smaken av fänkål

när jordbruna färötröjan

när skymningens iskras och

Spica i oxeln

när spoven

när sandgräsfjärilens vinge

när tjärade förstutrappen

när målarskärmmössan

med Jansson & Carnelid på

       Ur ”Skogen i trädet”(1981)

       av Ingrid Sjöstrand

Är det fler än jag som plötsligt har flera hundra besökare, mer än vanligt, om dagen, på bloggen?