Bara bröllop — inga begravningar

 DANSK GIFTAS

omkring 1/2 kg kryddlimpa

1 1/2 msk smör

2 dl hallon eller körsbärssylt 

1 hg sockrad choklad

4 dl grädde

Limpan rives samt fräses med smöret tills brödet är poröst och genomstekt. Chokladen rives och grädden vispas till hårt skum. I en glasskål lägges varvtals alla ingredienserna med brödet i botten, sylt, grädde och choklad. Överst skall vara gräddskum och detta garnerad med små klickar av sylt.

      ur Brogårds Receptsamling, (1938

     Dessert Still Life, 1855 

     John F. Francis

Bröllop och begravningar är denna tisdags tema, som Ugglan  anmodar oss att skriva om.

Som vanligt spårar jag ur när jag med August (Ågust, alltså) som utgångspunkt börjar fundera på ordet giftas — och kommer att tänka på den numera så sällsynta efterrätten giftas.

Annars visar det sig att det är gott om både bröllop och begravningar i den litterära världen, så det blev lika svårt som vanligt att bara välja tre böcker.

Sara Pfeiffer (1829-1913) var en, på sin tid uppskattad författare av underhållningslitteratur. Som så många kvinnor, på den tiden, tog hon till skrivandet, för att försörja sig, när maken kom på obestånd. Dessutom öppnade hon ett lånebibliotek på Hornsgatan, åtog sig renskrivningsarbeten och hade inneboende — det har aldrig varit enkelt att vara fattig!

1877 gav hon ut ett tunt häfte, med två korta berättelser: ”På Söder samt Onsdags-bröllopet”. Jag fastnar för den senare — och är så okunnig om vår svenska historia att det tog en stund innan jag fattade att det handlade om en historisk händelse. 

Här kan du läsa om det.

Mitt nästa val är även det en tunn liten bok  (93 sidor), så tunn att jag inte ens såg den när jag nyligen letade efter tunna böcker.

”Jolanthas bröllop”, 1892, av Hermann Suderman — även han en populär författare på sin tid. Humoristisk berättelse kallas den — och är onekligen aningen sär.

Boken inleds med en begravning, det får kompensera att jag inte fick med någon av alla böcker som har begravningar i titeln.

Och så till slut ännu en bok av en i det närmaste bortglömd författare — Karl August Tavaststierna var en av sin tids mest framstående författare, och anses ha infört realismen i litteraturen. Lite osäker på hur realistisk hans ”Korta bref från en lång bröllopsresa”, 1893 är. Men jag tycker den är nöjsam och läser vidare om hur det nygifta paret börjar sin resa på en båt från Finland till Sverige, en gropig resa, visar det sig, där de båda blir rejält sjösjuka. 

Vi följer resan genom parets ögon, där den unga frun skriver brev till sin syster, medan hennes make redogör för deras resa i brev till en god vän.

Det som slår mig som anmärkningsvärt, med våra nutida ögon sett, är hur lite de tycks känna varandra när resan börjar. Men också hur självständig den unga frun är.