Tre tisdagsförslag

BÖCKER

Di skriver böcker nu, mä skrivmaskiner,

å bläck iblann — men sällan hjarteblo.

Å däfför blir dä nu så mange böcker,

ja alldeles för mange, dä mi tro.

Kan allé disse böcker ha e mening?

Å om di har e mening, ä go go?

E bok som inte gir mej nô för hjärte,

som varken gär mej tårögd häller gla,

som tror att Lort ä nônting möe märklit,

nônting som just ä oppfunnet i da

å ska bres ut mä sakkunskap di kaller’t,

— den boka vell ja jaggu inte ha.

                          Gunvor Anèr

            

  Lady Reading in an Armchair, 1913-1915

                        Eduard Klablena

Ännu en tisdag med svåra val. Först var jag ju tvungen att bestämma var jag har mina hemtrakter. Med tre hembygder gjorde jag tre listor med författare från de tre bygder som jag har mest band till. 

Började med att sålla bort så många stockhomsförfattare som möjligt.

Till slut bestämde jag mig för Carl Jonas Love Almqvists ”Ladugårds-arrendet” från 1840.

Att jag överhuvudtaget förde upp Love på Stockhomslistan berodde mest på att jag kom att tänka på hans ”Drottningens juvelsmycke”, som man kan läsa med en Stockholmskarta i näven. Se’n upptäckte jag hur bra han passar in på dagens tema, född i Stockholm, uppvuxen i Roslagen för att så småningom hamna i Värmland — precis som jag (men inga likheter i övrigt ).

Hans produktion var ju enorm, men när jag läste de första meningarna i hans ”Ladugårds-arrendet”, från 1840, var jag fast:

”I den stora staden Stockholm finnes en liten plats, der oxar fordom gingo till afsalu, och som derföre än i dag kallas Oxtorget, utan att der likväl nu synas andre än menniskor, och hundar någongång. Men från Oxtorget löper en gata midt öfver Malmskilnaden ned åt Hötorget till, och denna gata kallas Oxtorgsgatan.”

Jag minns det lilla söta trekantiga torget vid Malmskillnadsgatan, och hur sorgligt det var när det fick ge plats för moderna hus.

Boken, som är tunn, är en vardagsskildring om hur pigan Greta och drängen Anders skaffar sig ett eget litet jordbruk norr om Stockholm. Nu kan jag allt man behöver veta, när man ska köpa, eller arrendera, kor. 

Greta är en präktig jordnära tös, som ser till att hennes Anders inte svävar ut för mycket.

”Du skall veta, mången har gått under på ko-arrenden, och det måste vi akta oss för. Men jag skall berätta dig, hvaraf det kommer. När en är fattig, så har en icke rygg att stå ut med stora knäckar.” 

Och en del nya (gamla) ord, fick jag lära mig, som:

onoslig — osnytlig, ful, oansenlig, osnytrig, osnygg, ohyfsad, snutug, vacker, snutlig, hygglig, hyfsad, ävensom näsvis.

Och att ordet maffig har använts sedan tidigt 1900-tal, men kommer ur maffe som är hundra år äldre. Visst är ordet kucku-maffe läckert — betyder jättebra.

Nästa val gällde författare som skrivit om Roslagen. Här blev det ett lika självklart val som det föregående när jag läser första stycket i Frans Hedbergs”Bland storstadsfolk och skärgårdsbor”, från 1895, prickade väl in ”min” skärgårdsö:

”Det var stort kaffefrämmande hos mor Hanna Österberg på Fiskevik, och där var allt hvad kapellförsamlingen hade välbärgadt och framstående i fruntimmers väg. Det hade kommit käringar från både Blidö och Ljusterö, ty fruntimmersveckan var vacker just det året, och Johannadagen var nästan den vackraste af alla dessa, hos jordbrukaren i stor gunst stående dagar, då han ändtligen kan hafva hopp om att få sig en välbehöflig regn skur,  om det också varit aldrig så torrt både före och efter midsommar.”

Det är en lättviktig bok, där Hedberg berättar om fiskargubbar och deras käringar, förnäma stockholmsdamer och ett antal bohemer — en bok som påminner en hel del om Engstöms skärgårdsberättelser. 

En hel del roliga ord lär jag mig även här:

” _ _ blef uppkallad för rektor och fick sig en skrapa, kallade honom i sittande skolråd för en gammal hudik, som borde ge sig af till Osnabrück,”

Här har hudik inte ett dugg med Hudiksvall att göra, det betyder: 

av ovisst ursprung, (i vissa kretsar, vard. o. skämts.) individ, kurre, ”gynnare”, ”jycke”, ”figur”; i sht i sådana uttr. som en trevlig, glad, gammal, konstig hudik. 

Så återstår att välja sig en värmlandsförfattare — här vimlar av författare från Selma, Gustaf och Erik Gustaf till okända som vill mer än de kan, när det kommer till att skriva läsvärda böcker.

Jag lutade åt Erik Gustaf, eftersom jag bor nära Geijersgården — eller varför inte Fredrik på Ransätt, han var yngre än Erik Gustaf men kände honom väl eftersom familjerna på de tre herrgårdarna i Ransäter och prästgården, där Anna Maria Lenngrens morfar var präst, umgicks flitigt.

Ändå stannar jag vid en bok av en författare som var född i Åmål, men umgicks med både Selma och Gustaf. Det finns mycket att säga om Ida Bäckmann — och många har gjort det, men det lämnar jag till den intresserad att själv fördjupa sig i. 

Hennes ”På och i vägen med Fordhoppa” (1926), är en lättsam och humoristisk bok, om en bilresa i Värmland i den nyinköpta bilen Hjulianus, som får mig att belåtet småskrocka.