Förberedelser

Så värst inbjudande ser bordet under magnolian inte ut — inte än. Men det var skönt att få ut det ur gara-get, så jag kunde byta plats med snöpryttlar och gräspryttlar. Dessutom vågade jag ringa efter pojken som ska prata förstånd med åkklipparen — nu går det nämligen att komma åt den.

Nu gäller det att hänga med i svängarna — när våren väl kommit igång, då går det undan. Varje gång jag inspek-terar ägorna har något nytt stuckit upp eller något gammalt försvunnit.

Älsklingen tycker inte att det var en dag för tidigt att ställa ut trädgårdsbordet — en utmärkt utkikspost.

Vårtankar

"Borde jag veta vad det är för särskilt med den 13 april?" frågade mor igår.
Jag blev tvungen att grunna lite, men så kom jag ihåg att det var den 13 april, för många år se'n, som jag följde med föräldrarna för att titta på det hus vi nu bor i. Det blev kärlek vid första ögonkastet, de be-stämde sig samma dag för att flytta hit. Jag däremot, hade inga som helst planer på att lämna Roslagen, men när ett hus vid samma väg blev till salu, slog jag till. Eftersom jag alltid haft mina vänner utspridda över hela världen, spelade det ju inge roll varifrån jag skrev till dem, eller varifrån jag påbörjade en resa.

Helt naturligt virvlar tankarna iväg på dessa privata märkesdagar — i alla fall mina tankar — tankar på allt som hänt se'n dess. På allt som inte skulle ha inträffat om jag inte flyttat.
Den dagen vi var här första gången, var det lika soligt och våren ungefär lika långt hunnen.
Nu skriker trädgården — den trädgården min far gjorde underverk med, och som nu förfaller — efter uppmärk-samhet. Den är i lika stort behov av vårstädning som huset. Men med min väl uppövade förmåga att döva tanken på vad som måste göras, så kommer snart den barmhärtiga grönskan att dölja vad jag inte gör. Det vill säga, trädgårdsfantaster får något plågat i blicken när de ser mina igenvuxna rabatter — men det har ju inte jag något ont av.
Värre är det inomhus — där har även jag en en gräns för vad som är acceptabelt, även om den ligger ljusår från den konventionella gränsen. I dag hade jag faktiskt tänk göra en miniinsats med skurhinken — men tröskel-pojkarna räddade mig. De snickare som skulle byta ut trösklarna dök upp lika plötsligt som de försvann före påsk, och jag vill absolut inte springa ivägen för dem!
Kanske, kanske kan jag, när pojkarne åkt, flytta ut en del saker från garaget så att jag kan sätta batteriern i skotern och ringa efter gossen som ska sparka igång den för ögonblicket avsomnade åkklipparen.
Men se'n landar jag nog på kökstrappen med "För-fattarinnan Runa" av Maja Beskow och Jacqueline Winspears senaste bok "The Mapping of Love and Death". Jag som sällan läser varken deckare eller samtida litteratur, är förtjust i den här serien.

Innefolket kommer ut

Vi får väl klara oss utan syréner ett tag till, men nu har vi flyttat ut — och räknar med att flytta in framåt oktober (jag har ju sagt tidigare att vi är frisklufts-fanatiker!)

Eftersom vi bor på en kulle ser jag trafiken på vägen nedanför i fågelperspektiv. En bil med öppen taklucka for förbi och genast öppnades ett av hjärnans fack och ett gammalt semesterminne slank ut.
När jag var i tonåren och familjen reste söderut på semester, fanns inte förbifarter, utan man fick trassla sig igenom kontinentents storstäder bäst man kunde. Upptäckte man för sent att man borde legat i en annan fil, så blev det några extravarv i sta'n.
Det året vi hade en ljusblå Peugeot med taklucka kom jag på att om jag stod upp i baksätet och stack upp överkroppen genom luckan, kunde jag med kikarens hjälp läsa på skyltarna, och i god tid tala om vilken fil vi skulle intaga.

Krukor och opera

Efter en del velande fram och tillbaka, har jag be-stämt mig för att låta bokbloggen vara kvar. Eftersom alla jag talat med, har haft olika synpunkter på hur och vad — så insåg jag att det faktiskt är jag som måste ta' ställning till hur jag vill ha det. Så, den som vill läsa om ett par av dagens fynd får masa sig över till grannbloggen.

Selleri

tycks höra till de grönsaker som man antingen tycker förfärligt illa om — eller äter så fort man får tillfälle. Jag hör till den senare kategorin, och det händer att jag köper mer än jag hinner äta upp. Två fina stånd låg i handkammaren imorse och jag funderade på hur jag skulle laga till dem. Alltså rådfrågade jag datorn, och hittade ett recept på något som heter "Summer Celery Soup". Vad sommaren har med saken att göra, förstår jag inte — först trodde jag att det kanske var en kall soppa, men så var det inte. Bara några få in-gredienser, det passar mig utmärkt — och när soppan var färdig insåg jag att mindre disk än den soppan genererade, är nog inte möjligt få. Ett skärbräde, några knivar och en sked, förutom kastrullen.

Förutom att selleri (både rotselleri och blekselleri) är gott så är det nyttigt. Redan 200 år före vår tide-räkning använde man selleri inom den asiatiska medicinen som blodtryckssänkande medel. Två till fyra stjälkar om da'n lär hålla blodtrycket i schack hos den som tendrar att ha för högt tryck. Dessutom sägs att det att selleri motverkar cancer, kan sänka halten av kolesterol och att det är milt urindrivande.

Jordnötssmör passar utmärkt ihop med sellerisma-ken — fyller man skåran i stjälken med jordnötssmör får man ett förträffligt mellanmål. Vi åt nybakat bröd med jordnötssmör till soppan.
Länken ovan leder till det amerikanska originalrecep-tet, vi gillar tjock soppa så jag minskade vätskemäng-den rejält — min variant hittar du nedan.

Sidan med omvandlingstabeller, som jag brukar rekommendera, finns kvar men har en ny adress — dessutom har den blivit väldig seg. Om det beror på min dator eller inte, vet jag inte.

Sellerisoppa

Värm olja i en kastrull och sautera

.
1 stor gul lök, hackad
2½ koppar selleri, hackad
1 stor potatis

När löken har mjuknat så tillsättes

1/4 kopp äppeljuice
2 msk citronjuice
1 lagerblad

Låt koka ihop och tillsätt

6 dl buljong

När det kokar så sänk värmen och låt sjuda i cirka 40 minuter, under lock.
Fiska upp lagerbladet och mixa soppan till önskad konsistens, och tillsätt

1 msk basilikum
1 msk persilja
salt och peppar efter smak

Och värm upp soppan igen för att kryddsmaken ska blanda sig med soppan.

Eftersom jag inte hade färska kryddor fick jag hålla till godo med torkade.

Anväder man som jag, grönsaksbuljong så får man en soppa som passar även en vegan.

Världens längsta ord

lär aldrig ha skrivits ut i sin helhet, det har 207,000 bokstäver.
Ordet publicerades 1981 i en vetenskaplig tidskrift. Och ordet då? deoxyribonuclaecacid (DNA).

Men när jag letar efter utförligare information om ordet hittar jag den här sidan som säger att världens längsta ord har 3,609,750 bokstäver, och är konstruerat av lingvisten Nigel Tomm. Ordet kräver 812 sidor och på ovanstående länk kan man hämta hem boken om man vill läsa ordet — eller bara vill läsa mer om hur det tillkom.

Konsten att handla billigt och snabbt

Ja, något handlat blev det förstås inte, även om det var avsikten. Men lämnar man pengarna hemma så blir utflykten kort. Fast det viktigaste blev gjort — att hämta en bok på biblioteket, som visade sig vara tre.

Imaginary recreation of the Ptolemy Library in Alexandria,

Egypt, from 'Histoire Generale des Peuple
Hungarian School, 15th century

När jag skrev om Runa för lite se'n, upptäckte jag att det finns två biografier om henne. Beställde dem på biblioteket och nu hade den ena kommit: "Författarin-nan Runa, en minnesbild grundad på författarinnans dagböcker och brev" av Maja Beskow. Den boken ser jag fram emot att läsa nu, de två böckerna jag fick på köpet, får vänta eftersom de inte ska lämnas tillba-ka. "En dagbok" av Fredrika Bremer och "Elin Wägner det första fotstegets moder", en antologi som verkar mycket intressant.

Ännu en pausbild

och en tämligen ointressant sådan. Men eftersom Pettas visar samma vita bro på sin blogg i dag, och jag nyss hittat den här bilden, så lägger jag ut den. Jag kan inte riktigt orientera mig, kanske är bilderna tagna från olika håll?

Nattorientering

Jag har rätt gott lokalsinne — men ett par gånger har jag varit totalt vilse. Nu talar jag inte om vilse ute i mörka skogen, utan inomhus. Som den gången jag hälsade på Lynn i Oklahoma City. En helg åkte vi till familjens stuga för att åka vattenskidor.
Ytterdörren till stugan satt på gaveln, och direkt till höger när man kom in, låg det rummet jag delade med Lynn. Till vänster fanns den stora kombinerade daglistugan och köket. I andra ändan på köket fanns dörren till ännu ett sovrum och badrummet.
Nå'n gång på småtimmarna vaknade jag och behövde gå på toa — jag visste ju precis var badrummet låg så jag smög efter väggen i mörkret, och gick rakt in i något. Försökte följa detta något, men det var stort och jag hamnade vid köksbordet. Var ljusknapparna fanns hade jag ingen aning om, dessutom ville jag ju inte väcka familjen, så när jag inte kom runt köksbordet utan gick in i något hela tiden, insåg jag att den enda lösningen (nödlösningen) var att gå ut genom ytterdörren och huka på gräsmattan.
Nästa morgon fick jag förklaringen, Lynns mamma sov i en bäddsoffa som när den förvandlats till säng stod rakt ut i rummet. Det var den jag inte lyckades ta' mig runt. Och köksbordet hade de skjutit lite på för att få mer utrymme kring soffan.

I sagornas värld

Illustration från 1915

John Bauer

.

En eftermiddag, när jag gick i första klass, var jag hemma hos min klasskamrat Eva. Där i tamburen låg ett ark bokmärken på ett bord. Jag tittade lite för-strött på det, men var inte särskilt imponerad efter-som det var fotografier av vanliga flickor. "Titta" sa Evas mamma och pekade på ett av bokmärkena med en flicka med bulliga kinder och glasögon, "är hon inte söt, prinsessan Christina?".
I min begreppsvärld var prinsessor tecknade små flickor, med lockigt hår och krona på huvudet — jag såg med avsmak på denna mänskliga prinsessa. Dessutom tvivlade jag starkt på att det verkligen fanns prinsessor i levande livet. Väl hemkommen bekräftade mor, till min stora besvikelse, att det finns prinsessor av kött och blod.

Att detta minne dyker upp just i dag beror på att jag läser en artikel av Birger Schlaug där han framför sina synpunkter på det stundande kungliga bröllopet.

Flera pausbilder

I dagrummet på ett elevhem, där jag bodde ett år, satte vi upp fotografier vi tog av varandra — de flesta roligare än bra. Jag hittade nyligen några av dem. Minns jag rätt så skrattade personen som halshögg mig, så våldsamt att han inte kunde sikta ordentligt.

Jag tror inte att min kusin skulle uppskatta att synas offentligt, därav de utplånade ansiktsdragen. Bilden togs nog i Tällberg.

I slutet av läsåret flyttade vi ut — och före datorernas intåg var det så här jag satt när jag skrev brev.

pausbild

I väntan på att jag ska hinna ikapp livet, bli av med hantverkare och klara av en del inbokade möten, så blir det några gamla bilder.

Den här bilden på min far och en Fiat 500 som jag letat efter ett tag, dök upp nu, och när jag ser hur dålig den är så förstår jag varför den bara finns i ett exemplar.

Min mor tog bilden någon gång under första halvan av 50 talet när de var på semester i Härjedalen.

Skåda, skåda hur det våras.
Snön har smultit se och märk.
Än en gång skall vi bedåras
av de gamla underverk.
............ Harriet Löwenhjelm

Flöj

Fler än jag som undrade över orde flöj, i gårdagens inlägg?

"Den gamla hästen slog de järnskodda hovarna i snösörjan, lade manken till och satte i väg mot stranden i stora flöj."

NE har inte ordet med, men i Elof Hellquists Etymologisk ordbok står det:

flöj, se flöjstång

flöjstång, till flöj, flöjel (numera sällsynt), sv. dial. flög, ä. nsv. flög(h), fsv. flögh - da. fløj, vimpel, flöjel, flygel; antingen = isl. flaug f., flykt, möjl. även i betyd, ’vimpel’, el. från mlty. vloge, flykt, i plur. i betyd, ’vingar’; i da. har i alla händelser ltysk påverkan egt rum; jfr isl. flug n., flygande o. vimpel; besl. med f l y g a.

När Hellquist säger "numera sällsynt" får man komma ihåg att boken trycktes 1922.

Även SAOB har flöj.

Islossning

Crossing the St. Lawrence from Levis to Quebeck

Cornelius Krieghoff

.

När de körde förbi ön, knakade det två gånger i isen, men den höll. Charles-Eugène travade friskt på i riktning mot Charles Lindsays gård, som syntes på andra sidan stranden. När släden kom mitt på flo-den,nedanför det stora fallet, måste han likväl sakta farten för stöpet skull. Långsamt närmade de sig stranden. När de hade bara en trettio fot kvar, bör-jade isen åter knaka och gå i vågor under hästfötterna.
Samuel Chapdelaine hade rest sig upp, helt klarvaken denna gång, och hans livliga och beslutsamma ögon lyste under pälsmössan.
— Raska på Charles-Eugène, rör på benen! skrek han med sin starka grova röst.
Den gamla hästen slog de järnskodda hovarna i snö-sörjan, lade manken till och satte i väg mot stranden i stora flöj. Just som de körde upp på land, sjönk isen under slädmedarna, lämnade efter sig en vak med klart vatten.
Samuel Chapdelaine vände sig om.
— Vi är de sista som far över i år, sade han.

..................................... . ur Marie Chapdelaine

..................................................av Louis Hémon

.

Redan i går hade älven ett par vakar — i dag var de mycket större, dessutom hade isen släppt helt från den västra stranden. Som så ofta förr tänker jag på Louis Hémons bok "Marie Chapdelaine". En bok som kom ut 1913, och handlar om de franska böndernas hårda liv i provinsen Quebec. Boken finns både på engelska och franska hos Gutenberg.

Älven är nog det enda jag har gemensamt med perso-nerna i "Marie Chapdelaine" — och längtan efter våren.
Det är en fröjd att se hur älsklingen sniffar i luften när han kommer ut, och hur han går som en blod-hund på sluttningen, där snön har smält, för att läsa av vad som hänt se'n han var där senast. Se'n sitter han på räcket och bara njuter av livet. Snart, snart hoppas jag att vi kan göra honom sällskap i solen.

Ett brev betyder så mycket

THE WINGED LETTER-CARRIER
The pigeon is a pretty creature, and is sometimes
useful in carrying letters very long distances. Little
Susan is quite overjoyed this morning to find one of
papa’s pigeons dropping at her feet a letter which
it must have carried very many weary miles.

.

När jag skrev det förra inlägget om paket kom jag att tänka på den våren som jag tillbringade ett par må-nader på sjukhusets patienthotellet. Den dagliga be-handlingen tog inte ens en halvtimme, och trots ett välfyllt bibliotek hade jag det bitvis långtråkigt. Särskilt som biblioteket, där datorerna fanns, stängde klockan redan fyra. Eftersom mina vänner är utsprid-da i världen höll jag då, liksom nu, kontakt med de flesta vänner via e-post. E-post i all ära, men jag minns fortfarande glädjepirret när jag hittade "riktig" post i receptionen. Margit min danska väninna såg till att jag varje måndag hade ett litet paket. Det kunde vara en tunn bok, påskpynt, en scarf, konstkort eller en vacker anteckningsbok.
Jag tror att de flesta av oss tycker att det är roligt att hitta försändelser med frankotecken i postlådan — ändå är vi i regel dåliga på att få iväg den sortens hälsningar. Personligen har jag blivit lat sedan jag fick tillgång till e-post — dessförinnan la' jag ner mycken tid på att rita och skriva brev. Å andra sidan har e-posten inneburit att jag har tätare kontakt med många vänner som aldrig skrev brev innan de skaf-fade dator.
Men det ena utesluter ju inte det andra — jag ska försöka att bättra mig.

Paket

Läser om Pettas minnen av ame-rikapaket och minns att antal paket i mitt liv. I vår generation är vi nog många som har den sortens min-nen. Nu när portot oftast överstiger värdet av paketets innehåll skickar man nog inte så många paket — varken till eller från Amerika. Det är synd, det var så roligt både att kunna skicka och få ta' emot gåvor — gåvor som oftast inte var dyrbara men som ändå visade att man tänkte på varandra.

När jag var barn fanns en firma i närheten av Hö-torget i Stockholm, som gjorde i ordning och skickade matkorgar över hela världen. Vi skickade varje jul en korg med svenska specialiteter till min morfar. Nu, när vi talar om det, mor och jag, har vi ingen känsla av att det var särskilt dyrt.
Men det översta paket-minnet, är inte ett personligt minne utan sådana som Helene Hanff talar om sin bok 84 Charing Cross. De flesta av er har nog, om inte läst boken, sett filmen eller hört talas om brevväx-lingen mellan Helene Hanff i New York och Frank Doel som arbetade i en bokhandel i London.
Handlingen rör sig mest kring böcker, men eftersom brevväxlingen skedde under efterkrigstiden, då många varor fortfarande var ransonerade i England, skickade Helene Hanff matpaket till personalen i bokhandeln.

Helen Hanff har också skrivit "Apple of My Eye", en bok om New York. En bok som jag gärna rekommen-derar till dem ska ska resa till New York, och som vill se sådant som man inte alltid hittar till på egen hand.

Här kan du läsa ett av mina favoritavsnitt ur boken "The Duchess of Bloomsbury Street" av Helene Hanff. Det är den höga igenkänningsfaktorn som gör det till en favorit.

språklänkar

Associationer

Att kamrata

Att skriva hem
Bacon

Ett grinigt inlägg

Ett världsligt ord

Fidelkomiss och elklut 
Fint ska det vara

Fler ord att återerövra

Föga förvånande 
Glopp
Granar, granar, granar

Hur sa'?

I dag funderar jag på

Jag och tankarna vandra

Journaljär
Juleljus
Julfärger
Menlös

Metaforer
Musetylomogi

Nykonstruktion

Något att orda om 1

Något att orda om 2

Något att orda om 3

O, gräs!

Ord att återerövra

Piratbyxor

På tal om att dyka och simma

Ramsor

Rädsla

Rättstavning till frukost

Slött och slarvigt

Språkförbistring

Stavning

Stress

Strövtåg bland tje-ljuden

Sömntuta
Telefonterminologi

Ännu mer om sömntutor

Översättningens svåra konst 
Övertänkta uttalanden

Hantverkarna kommer

.

hantverkarna går, lycklig den som hantverkaren får!

.

bilden snodde jag från villaägarna

.

I dag pallrade vi oss upp klockan sju eftersom matt-läggaren sa att han skulle komma klockan åtta.
Kvart i nio kom han, sprang upp och ned för trappan ett antal gånger, åkte sin väg vid tiotiden och har inte synts till se'n dess.
En okulärbesiktning av sagde mans dagsverke, ger vid handen att han satt upp en (1) tapetvåd.

Vad det är vackra dagar dessa våta!
Det tickar tyst i dikets murkna is,
och trasten prövar hur en dur kan låta
och slår i moll i trädens svarta ris.
.................................... Gabriel Jönsson

länkar till inlägg om böcker och läsning

400 teckningar till hembygdsundevisningen

Bildens betydelse

Böcker från The Folio Society

Böcker för välbefinnandet

En lördag i mars

Ett brev betyder så mycket

Frau Holle vårstädar

Grattis Jules

Gutenberg

Hur mycket behöver vi veta

Ich gehe mit frieden und sorge nichts

Jag åt inte tårta hela da'n

Kalla fötter, Falstaff, fakir

Läsning

Läsvanor

Lördag med Gutenberg

Lördag med Gutenberg

Mer om Bröderna Grimms sagor

Myrorna

Nya böcker och gamla vaser

Något att läsa

Om böcker och minnen

Paket, Helene Hanff

Project Gutenberg

Projekt Runeberg

Sommarlov, om Greta och Vanda

Sommarlov, Ester Ringnér-Lundgren

Sommarlov, Thorborg Thysselius (Ursula Brenning)

Sommarlov, Edith Unnerstad

Sommarlov, Carl A. Andersson

Sommarlov, Birgitta de Vylder Bellander

Till tråkighetens försvar

Uppgiven

Minns ni skedmannen?

Fagin in the condemned cell, from 'The Adventures

of Oliver Twist' by Charles Dickens

George Cruikshank
.

I min ungdom, för ett par eoner se'n, arbetade jag som sjukvårdsbiträde på S:t Eriks sjukhus. Jag be-hövde praktik för att kunna bli arbetsterapeut, vilket jag inte blev, oturligt nog fick jag inte arbeta på en och samma avdelning utan flyttades runt där det fattades folk. Det innebar att jag aldrig hann lära mig rutinerna ordentligt på någon avdelning förrän det var dags att börja på ett annat ställe.
Så hamnade jag på en kirurgavdelning där jag aldrig varit tidigare. Jag tyckte att det verkade ovanligt stökigt, det fladdrade förbi ovanligt mycket folk i korridorerna — både sjukvårdspersonal, civila och ett antal poliser. Så småningom blev jag och några till inkallade på sköterskeexpeditionen — och förklar-ingen kom. Vi hade skedmannen på vår avdelning. Det är nog inte många som minns i dag, men en fånge hade svalt en sked för att komma ifrån fängelset. Nu var vi några få som skulle betjäna honom, och det inpräntades noga att vi inte fick berätta för någon endaste människa att vi hade skedmannen hos oss.
Utanför patientens dörr satt en uttråkad polis och stirrade prick. Inne på rummet låg den nyopererade mannen, och såg ut som han ångrade sig bittert. Just då tror jag inte att han var intresserad av att bli fritagen — bara av att att bli smärtfri. Jag hörde honom aldrig säga ett ord, han bara kved och såg sur ut.
Jag avråder å det bestämdaste från att svälja skedar!