En annan berest nalle

Den här nallen kunde ha ställt till det för min mor — om inte en rådig sjöman gripit in är det tveksamt om jag suttit här och bloggat nu.

Min mor fick Teddy när hon var två år, och den följde henne i ur och skur i många år. Även på resorna till Sverige för att hälsa på släkten — mors släkt, inte nallens.

På en av resorna med S/S Stockholm var det ohyggligt blåsigt, de flesta passagerarna blev kvar i sina hytter — så ock min mormor. Men inte mor, hon missade inte en måltid till personalens förnöjelse. Det slutade med att hon och kaptenen under livligt samspråk delade bord vid varje måltid.

Med på resan fanns ett par andra barn, som på barns vis tyckte om att retas — en gång, fick de tag på Teddy och hivade honom över relingen. Men barnen hade inte erforderlig kraft i arm, utan nallen hamnade på en smal kant utanför relingen. Tanke och handling har alltid varit ett hos min mor, och ingen skulle få dränka hennes Teddy, alltså klättrade hon över relingen —

eller avsåg att göra det, för just som hon skulle glida ned på utsidan upptäckte en av männen i besättningen vad som pågick, tog mor i hampan och lyfte in henne — och Teddy.

Rapport

För varje brev (OK då, mejl) jag skriver, så ramlar det in minst två. Missförstå mig rätt nu, jag blir sååååååå glad varje gång det dimper ner ett brev i lådan — så sluta för allt i världen inte att skriva! MEN, jag ligger ohjälpligt på efterkälken med svaren. Därav detta inlägg till er alla som frågar hur det går för mor och hur vi har det på vår kulle.

Mor mår jättebra!
Hon var på vårdcentralen häromdagen — och jag måste säga att vi var båda tacksamma att hon mår så bra att hon inte behöver komma igen förän om ett år. Det var en neurotisk fjant till läkare som vi hoppas slippa se mer. Han vägrade att förnya receptet på en av hennes mediciner som är helt nödvändiga för henne. Jag avskyr att konsultera läkarvänner — men var tacksam över att kunna göra det, och få ett nytt recept. Hur 17 gör man om man inte har läkare i bekantskapskretsen. Nu har allt ordnat sig och vi kan fortsätta att framleva dagarna i vårt eget snigeltempo.
Tack för alla hälsningar och goda tankar!

pausbild

I väntan på att jag ska hinna ikapp livet, bli av med hantverkare och klara av en del inbokade möten, så blir det några gamla bilder.

Den här bilden på min far och en Fiat 500 som jag letat efter ett tag, dök upp nu, och när jag ser hur dålig den är så förstår jag varför den bara finns i ett exemplar.

Min mor tog bilden någon gång under första halvan av 50 talet när de var på semester i Härjedalen.

Sommarspaning

Vintersport i generna

Ja, så är det nog — jag måste ha ärvt min böjelse för vintersport från min mormor Ruth. Det är hon som står tvåa från vänster — hon dog innan jag föddes, men hennes syster Signe, längst till höger, kände jag väl.

I min ungdom vintersportade jag

I stället för att tackla sån't jag borde, och ibland måste, göra, har jag tittat på gamla foton. Dels ärvda fotografier, där det förekommer människor jag inte har en aning om vilka de är — men också på familje-bilder som hamnat i lådor. Det är provbitar, ofta bara delar av en större bild, inte alltid särskilt bra bilder. Men jag blir tårögd och glad om vartannat när jag hittar bilder jag inte sett på årtionden. De här bil-derna hittade jag i en Varycon ask, och blev naturligt-vis nyfiken på om firman finns kvar — det är väl inte direkt någon strykande åtgång på fotopapper nu för tiden — men den förefaller att vara vid liv.