Sommarlov

Illustration av

Louis-Maurice Boutet de Monvel (1855-1913)

från "Our Children" av Anatol France.

0

Broby låg i en backsluttning, som sakta sänkte sig ned mot sjön. Mellan byggnaden och stranden sträckte sig gården med sandgångar, gräsplaner, almar och lindar; bakom byggningen låg trädgården, den stora präktiga trädgården med körsbärslund, bärbuskar, bersåer, jasmin-och syrénhäckar, grönsaksland, jordgubbsland och gräsmattor med vilda smultron, fruktträd, mossbänkar, vilsäten, kägelbana och ett det allra trevligaste lilla lusthus, enkom uppfört för barnens räkning.
_ _ _

Pratande gingo de vägen framåt, ibland stannade de för att betrakta en stor spindel, som spann sitt nät mellan gärdsgårdstörarna, ibland för att plocka ett lockande smultron eller lyssna till något ljud. Än funno de en glittrande sten, som måste gömmas, ett vackert blad, som kunde passa som plym i dockans hatt, än något annat, som väckte deras nyfikenhet. Greta tyckte om stensöta och hade funnit några stånd i en bergskreva. Vanda brydde sig ej om stensöta utan ville hellre gå upp till moster Annie.
Greta stannade och grävde med fingrarna, obekymrad om hur de började se ut, och Vanda klättrade ensam uppför bergstigen. En och annan lingonkart frestade henne ibland, men de voro ju så sura, att ej ens hon kunde tycka om dem. Hon hade knutit handduken kring halsen för att slippa bära den och gick och roade sig med att försöka, hur mycket hon kunde draga till utan att strypa sig. Vanda hade sådana besynnerliga lekar ibland.
Ur "Barnen på Broby" av Amy Palm (1859-1916)

0

Sommarlov har nog alltid varit ett populärt tema i barnböcker – ibland bara ett par kapitel och andra gånger utspelar sig hela handlingen i boken under lovet. Nu när sommaren kryper närmare har en del litterära – och andra inte fullt så litterära – sommarlov kommit för mig.
Böckerna om Greta och Vanda av Amy Palm hörde till mina favoriter som barn. Böcker som min mamma läste i sin barndom och som var gamla redan då – den första kom 1892. De var uppskattade när de kom men fick senare hård kritik, kallades bland annat snömos. En del av kritiken rörde den borgerliga miljön – familjen var välbeställd och det saknades inte tjänstefolk. Som sju-åttaåring brydde jag mig inte ett smack om familjens sociala ställning. Jag identifierade mig med flickorna, att språket var ålderdomligt störde mig inte det minsta. Men oj, så jag avundades dem lekstugan – ett riktigt litet hus med en riktig vedspis!

Det var nog flera veckor se'n jag lovade att återkomma med lite förändringar här på bastmattan. Flera (närmare bestämt tre) av er mejlade nästan samtidigt med frågor och bloggförslag. Eva-Lill uttrycker det så här:
"jag är en så jäkla virrpanna att jag nästan alltid lyckas gå vilse mellan bastmattan och bokbloggen och sen glömmer jag vart jag var på väg och missar det jag verkligen ville läsa".
Kort sagt, en del av er virrpannor klarar inte av att gå från en blogg till en annan! Frågan har faktiskt varit uppe tidigare, då började jag länka – men det är uppenbarligen inte tillräckligt.
Det här har legat i bakhuvudet på mig ett tag nu, men jag har varit för oföretagsam (visst låter det bättre än lat?) för att ta' itu med det även om jag har en del idéer. Så länge, medan jag grunnar lite till och samlar energi, så kommer jag alltså att lägga ut även bokpratet på bastmattan.
Eftersom den nya datorn inte vill ha med den gamla skannern att göra så kan jag inte illustrera inlägget med illustrationer ur böckerna. De har helsidesteckningar av Ottilia Adelborg och vignetter av Annicka Öman. Men bilden ovan fick mig att tänka både på Ottilia Adelborg och Elsa Beskow.