Väntrum

Tillbringade en del av dagen i ett väntrum. Ett lika opersonligt väntrum som det ovan. Ett av mina tidsfördriv när jag väntar är att i fantasin möblera om väntrummet – många häftiga väntrum har jag på så sätt inrett. Men inget har blivit så färgrant som Åke Nilssons målning "Väntrum".

I dag var det mycket folk i väntrummet och det fanns inte många platser att välja på. Så jag slog mig ned bredvid tre kvinnor som förde ett livligt samtal. Det tog inte många sekunder innan den ena kvinnan vände sig till mig och sa': "visst var hon underbar igår?" Jag fattade ingenting och det syntes väl, så en annan i gänget förklarade att de talade om Malena. Det var hon nog sa' jag, men jag såg inte programmet. Det var uppenbart att i deras kretsar så fanns det bara en anledning till att inte ha sett programmet för nu sa' den tredje kvinnan: "min dotter kunde inte heller se det för hon arbetade – men du måste titta på lördag" (eller när det nu är).
Nu hoppade en fjärde person in i samtalet – en rätt ung (cirka 30 år) tjej. "Vem är det?" sa' hon. Tanterna tystnade och såg ut som de inte trodde sina öron, se'n började alla tala samtidigt. Det var rätt kaotiskt – och mycket lustigt. Jag satt och iakttog tjejen, jag var inte helt säker på om hon drev med damerna, visserligen såg hon helt allvarlig ut – men hade en tjyvpojksglimt i ögat. När hon frågade om man tävlade i "så'n musik" ofta blev jag säker på saken – men inte tanterna som överbjöd varandra i sina försök att bilda både mig och tjejen. Nu blev jag uppropad och fick aldrig höra slutet på historien, men när jag gick ut mötte jag tjejen som vinkade och skrattade stort innan hon försvann in i ett undersökningsrum.