0Vi klagar på sjukvården – många gånger med all rätt – men när jag jämför med hur det var förr i världen, eller i andra länder, då är är jag tacksam över att leva här och nu.
Som jag nämnt tidigare har jag ett eldrivet fordon som jag lånar utan kostnad av landstinget. Det är trevligt att susa fram (15 km/timmen) på vägarna här i byn – jag känner försommardofterna, ser saker jag aldrig sett från bilen och så tänker jag så bra. Tankarna vandrar utan minsta ordning, framåt, bakåt och på invecklade sidospår.
Den går ju tyst mitt fordon, men det surrar lite lätt och jag har fundrat på vad det påminner mig om – i går kom jag på det. En spårvagn!
När jag utan möda ta'r mig fram så går mina tankar till Kalle. Han bodde i Åkersberga och när jag var i de yngre tonåren mötte jag honom ofta på vägarna när han kom farande i sin rullstol. Som han vevade fram! Det här var ju ändå 60-tal, men när jag tänker tillbaka på Kalle och hans rullstol känns det som hedenhös. Det måste ha varit jättejobbigt att ta' sig fram på de små grusvägarna – och mer än en gång så puttade jag på i uppförsbackarna när jag mötte honom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar