Jag och tankarna vandrar

Tog en tur till verksta'n efter middagen. Solen hade just gått ned, himlen var lätt rosafärgad och isen låg som ett inbjudande dansgolv — fast den wienervalsen skulle nog bli den sista. Isen knakade och kved och rätt som det var uppstod sprickor som snabbt spred sig som åskviggar på isen.

Gick där och tänkte på bloggosfären — en fascinerande värld som är så lik och ändå så olik det "levande livet". En av de stora skillnaderna är ju att vi kan gå in och ut i varandras liv utan att förklara oss, tröttnar jag på en bloggare slutar jag bara att besöka den bloggen. Så enkelt är det inte alltid med människor man träffar personligen. Det är lättare att välja vem man vill umgås med i bloggvärlden — det behöver inte ens vara en ömsesidig vänskap. Man lär känna varandra förvånansvärt väl — men ibland undrar jag om jag ger upp en del bloggare som jag inte skulle ge upp om jag kände hela människan. Jag har en del vänner som jag inte har mycket gemensamt med men där vi trots allt har hittat fram till någon slags gemensam nämnare som jag inte tror är så lätt att hitta i blogglandet där tystnaden inte har samma funktion som när man träffas. Talleyrand sa' något i stil med "att språket blev oss givet på det att vi må kunna dölja våra känslor" — och visst är det enklare att göra det i skrift än när man står öga mot öga med en medmänniska.