Det är inte bara min hjärna

som är dimmig — jag hävdar att även blogger drabbats.

697 Cloudy-brained computer, 2008

Urs Thomas-Kim

Så bloggar jag, liksom många andra, misstänker jag, vidare trots nya blogger — inte för att jag valt det, men därför att det är det enda valet om jag inte vill prova på något annat än blogger, vilket jag är för lat för.

Det mesta är sig likt, men problemen hopar sig om jag vill gå in och ändra något, eller bara skriva färdigt ett påbörjat inlägg. Det slutar ofta med att jag kopierar vad jag redan skrivit och klistrar in det och börjar om på en ny sida.

 Om det är jag eller blogger som är oresonlig, har jag inte lyckats lista ut, men besvärligt är det. När den här skylten dyker upp

kan jag varken kan spara eller gå vidare. 

Blogging

Don't know if I have no shame
Blogging about who to blame
Tongue in cheek, it’s all the same
Blogging is a losing game

Fond memories now erased
Yet no one has been amazed
As there is nothing new planned
My Brain could sure use a hand

Old posts that cannot be found
Please help and look all around
Got to get a helping hand
Blogging is a futile stand

Not going to lose my mind
Blogging I’m sure that you’ll find
Sometimes, can be so unkind
By those who remain unsigned

Just ignore the silly sods
Watch them praying to their gods
Now you know I have no shame
Blogging is a funny game. 

                        Gordon David

Vad händer på blogger?

698 Sunny joyful computer, 2013

Urs Thomas-Kim 

Upptäckte i går att jag inte får meddelande om alla kommentarer.

Hör av ett par vänner att blogger vägrar att låta dem kommentera.

I dag informerar blogger mig om att "dina OpenID-inställningar kan ha ändrats" 

Har dessa tre upptäckter med varandra att göra?

När jag ändå var inne och kollade att mina inställningar var riktiga ser jag att jag har 70 gamla kommentarer som jag inte heller fått något meddelande om. Jag har ju valt att låta alla kommentarer äldre än 21 dagar vänta på att jag ska godkänna dem innan jag publicerar dem, men uppenbarligen slutade blogger meddela mig att de väntade, redan förra året.

De flesta av dessa kommentarer är anonyma och, minst sagt tvivelaktiga, med länkar till ställen jag aldrig skulle drömma om att besöka.

Men ett par stycken var alldeles äkta kommentarer, med frågor som kräver svar.

Och visst blir jag fundersam över entusiastiska kommentarer, ofta på dålig engelska, som talar om hur intressant min blogg är:

Oh my goodness! Impressive article dude! Thank you,

genuinely good, keep up writing.  

I do not even know how I ended up here, but I thought this post was great. I don't know who you are but certainly you are going to a famous blogger if you aren't already ;) Cheers!  

I have been browsing online more than 4 hours today, yet I never found any interesting article like yours. It's pretty worth enough for me. In my view, if all web owners and bloggers made good content as you did, the web will be much more useful than ever before. 

Och en del av dem vill hjälpa mig att göra den ännu bättre!

Kanske någon av dem nominerar mig till ett nobelpris i bloggeri — med den akademi vi har nu, är det väl högst troligt att jag får ett pris!

Berätta för mig

Det finns en hel del i sajbervärlden, som jag inte förstår. Kanske några av alla insatta bloggkollegor kan bilda mig.

Varför använder man asterisk? Det händer relativt ofta att folk avslutar en mening med *ler* eller *tihi*. Jo, jag fattar att bloggaren sitter hemma i soffan och ler eller fnittar — men varför asteriskerna?

Är det inte lite lustigt att vi under alla år fram till datorernas intåg, klarade av att skriva vanliga brev, utan att markera hur roliga vi var?

Och så är det, det här med att gilla, såg för en tid sedan att en person berättat om hur förkyld och eländig hon var. Är det då verkligen kåmm ill få att trycka på gillaknappen, vilket ett antal personer gjort?

Nästa blogg

 Människorna tycks inte ha fått språket för att dölja 

sina tankar, utan för att dölja att de inga tankar har.

Søren Aabye Kierkegaard

står det på listen högst upp på bloggarna. Det händer att jag ägnar mig år planlöst klickande där i väntan på att bortflugna tankar ska komma tillrätta. 

Förr kunde vilken blogg som helst dyka upp när man klickade där, men nu tycks blogger tro att vi bara är intresserade av likartade bloggar. För hamnar jag på en mys-pysslig blogg, så följer tretton till — ända till den trettonde även handlar om idrott för då tror sig blogger förstå att jag plötsligt blivit idrottsintresserad och fortsätter på den linjen. Språkligt försöker den skicka mig vidare till en blogg på samma språk som föregående.  Kanske är det praktiskt, förr hamnade man på bloggar med språk som jag bara kunde gissa vad det var, vilket jag tyckte var spännande.

Men blogger klarar inte riktigt av de halvspråkliga  — och inte jag heller för den delen. Det händer rätt ofta att den byter till ett engelskt spår, vilket är helt förklarligt.

Av trettio bloggar visade sig fjorton ha antingen ett engelsk namn, eller engelska rubriker  — om den inte hade båda delarna. Jag får tillstå att jag tycker det är förbryllande. Vad är det som är så extra-ordinärt med engelskan?

Av de resterande sexton bloggarna hade en majoritet engelska ord och uttryck insprängda. Ibland försvenskade, man backtrackar, scrappar och myser med kidsen. Det vanligaste är väl kanske att man slänger in ett gulp, cool, outfit, sidekick eller roadtrip om det inte blir hela eller halva meningar. Naturligtvis är det ju roligt när “my dream has come true”, men jag tycker inte att det rättfärdigar språkblandningen. 

Vad jag egentligen grunnar på, är hur det har blivit så här — dålig språkkänsla, slöhet eller för att alla andra gör så? 

Jag skulle kunna rada upp drösvis med exempel, men det är jag övertygad om att ni också kan, så jag ska ge mig efter ytterligare några undringar. 

När vi har ett så fantastiskt ord som dygn, varför då inte säga dygnet runt istället för 24/12? 

Varför inte säga vila i frid istället för RIP?

Och slutligen så förstår jag inte vad det är för fel på ordet timmar — även om h, råkar var en internatio-nell förkortning som ser det rätt larvigt ut med det där hået.

Med Google i hasorna

Mindmap

Jenn Ski

Läser att det nya googleavtalet innebär att Google håller reda på alla våra utflykter på nätet. Än så länge märker vi det kanske bara genom att det dyker upp reklam som är skräddarsydd för varje användare — eftersom jag praktiskt taget aldrig läser reklam, så har jag inte lagt märke till det. Men jag har hört att många sett hur varor de sökt efter dyker upp  i reklamen.
Om de nöjer sig med att hålla reda på om vi söker efter en ny bil eller en kikare, må det väl vara hänt — men det förefaller som de även avser att ta’ reda på vad vi talar om — och tänker på.
Jag vet inte om man borde reagera — och i så fall hur.

Synden straffar sig själv

Kris och Erik bor  i ett gammalt villaområde, där tomterna är relativt stora och trädgårdarna uppvuxna. Det betyder att man inte kan se in till varandra, vill man visa vad man äter till frukost eller hur renoveringen framskrider måste man blogga om det.

Grannen på ena sidan är en ensamstående kvinna med en katt. En översvallande och aningen vimsig medelålders dam, som talar först och tänker sen. Erik brukar hjälpa henne när hennes dator strejkar, skruvar behöver skruvas i och dörrar går i baklås (bland mycket annat). För ett par år sen ville hon börja blogga och Erik hjälpte henne även med det. Han gav henne samtidigt en del grundläggande råd om att inte lägga ut för mycket personliga uppgifter och bilder — vilket hon glömde bort efter en vecka. 

För en tid se’n hade hon problem med blogger, hon kunde inte lägga ut bilder, så hon ringde till Erik som lovade att titta in på hennes blog (han har hennes lösenord). Han hittade inga problem, men han och Kris passade på att läsa bloggen, vilket de inte gör särskilt ofta. 

Där berättade grannen om reparationerna av husets badrum och gästrum, och att hon var glad att dottern, som bodde där tillfälligt, hade fått en lägenhet och snart skulle flytta — därför att när hon duschade så blötte hon ned kattsanden. Några da’r senare talade Kris med henne, och föreslog att eftersom badrummet var så stort, så skulle det kanske vara smart att flytta kattlådan från duschens omedelbara närheten. Det tyckte grannen var ett genialt förslag, så hon gick genast hem och gjorde det.

Sent en kväll en vecka senare kommer en upprörd granne springande och säger att det ligger en död man i hennes källare. Erik klädde på sig och följde med grannen hem. Redan när de kommer innanför ytterdörren hörs hur katten upprört jamar i källa-ren. (Badrum och gästrum ligger i källarvåningen, men har stora fönster i marknivå.) Väl nere i badrummet ser han en, inte död, men avsvimmad yngling, som håller på att komma till sig, och husets jättestora Maine coon katt som med pälsen på ända och svansen som en lampborste, svär och attackerar inkräktaren.

Grannen hade ju inte kunnat avhålla sig från att visa hur tjusigt hennes nya handfat var och vilket exklusivt kakel hon hade på väggarna — och naturligtvis före-under-tiden-och efter-bilder av vartenda moment av renoveringen. Vad som hänt var tydligen att gossen (19 år, bara) sett på bloggen att det bara var plast uppspänt framför fönstren. Grannen hade till och med upplyst hela världen om att fönsterleveransen var försenad, och när den skulle komma. Vad som inte framgått av bilderna, var att kattlådan blivit flyttad och nu stod under fönstret, så när han i mörkret hoppade ned i badrummet, landade han förmodligen på katten som höll på att förrätta sitt tarv. (Gossen hade kattbajs på fötterna, och katten sand på ryggen.) Det måste ha fått honom att tappa balansen, och han föll så illa att han spräckte käken mot toalettstolen.

Just när jag ska lägga ut det här, läser jag en blogg där det berättas om en liga som opererat i blog-garens bostadsområde. Obehagligt minst sagt, särskilt som de tog sig in i husen på nätterna när familjen sov på övre våningen. Det var uppenbart att de studerat familjernas bloggar med bilder av husen och i somliga fall snudd på anvisningar om var värdeföremålen fanns.

Nu var uppenbarligen inte de här killarna så värst smarta — de blev nämligen fast när en i gänget började blogga om bravaderna!

Övertänkta uttalanden

kommente´ra verb ~de ~t

ORDLED: kom-ment-er-ar

SUBST.: kommenterande, kommentering

• ge kommentar(er) till annat uttalande el. till (nyss inträffad) händelse e.d.: han tittade i tidningen och ~de det han läste; ~ händelsen; ingen ~de hennes klänning

BET.NYANSER: a) med bibetydelse av kritik: hon ~de hans bordsskick b) spec. i sportsammanhang: matchen ~s av NN

IDIOM: ~d utgåva utgåva av (äldre) skrift med textförklaringar

KONSTR.: ~ (ngt)

HIST.: sedan 1640; ur lat. commentari 'tänka över; förklara', till mens 'sinne; tanke'; jfr mental

Brevväxlar (eller heter det mejlväxlar?) med en av bastmattans läsare, vi diskuterar kommentarer. Hon säger att hon sällan kommenterar, därför att hon inte har något att säga.

Det är en knepig balansgång, rena banaliteter kan vi alla leva utan (förhoppningsvis) men det behöver ju inte heller vara akademiska utläggningar.

Vår diskussion började med bloggkommentarer men kom att utsträckas till kommentarer i största allmänhet — och då nuddar vi vid småprat som både jag och Anne-Marie, tar upp med jämna mellanrum, och som vi har olika syn på.

Jag är väl medveten om att många blir provocerade av min inställning, att om man inget har att säga, så ska man inte göra det — och är böjd att hålla med min mejlvän, som inte lämnar en kommentar om det inte tillför inlägget något, även om jag kan tänka mig att lämna en kommentar som en hälsning, bara för att visa att jag varit där.

Ju mer jag tänker på begreppen, kommentar, småprat och kallprat — ju mer trasslar jag in mig i mina egna tankar. Var går gränsen mellan vänlighet och floskler och mellan intresse och nyfikenhet? Kanske varierar det från dag till dag, beroende på dagsformen.

Om trovärdighet

För lite se’n letade jag efter information om en krukväxt. Jag hamnade på en av nätets många trädgårdssidor — och fick reda på vad jag ville. Där ramlar det in ett plakat där jag tillfrågas om jag vill svara på några frågor. För det mesta svarar jag nej, men just den här gången gjorde jag inte det. Jag minns inte hur frågan var ställd, men jag fick uppfattningen att de ville veta vad jag tyckte om företagets hemsida. Men icke, förutom ålder, kön och inkomst ville de veta vad jag har för utbildning, vilka sällanköpsvaror (ordet är inte mitt påfund) jag köpt på sistone och vilka jag planerade. Vad jag arbetar med, varifrån jag surfar och mina datorvanor och andra frågor i den stilen, och jag funderar på vad i all världen ska trädgårdsfirman med den sortens information. Och naturligtvis frågar jag mig hur tillförlitliga uppgifter är som man lämnar anonymt, man kan ju dra till med vilka svar som helst.

På tal om tillförlitlighet, kommer jag att tänka på en (högst ovetenskaplig) undersökning som ett par amerikanska bloggare, Amy och Linda, nyligen gjorde.

Amy började undra om man kunde lita på räkneverket som registrerar besökare på bloggen, den visade på många fler besökare än hon tyckte var rimligt. Linda däremot, som själv tyckte hon hade många besökare varav många kommenterade — var förvånad över att hon hade så få besökare. Båda började föra bok över hur många besökare räkneverket registrerade per dygn, och de besökare de visste med säkerhet besökte dem. Nu kan man ju aldrig veta exakt hur många besökare man har — om man inte litar på sitt räkneverk, men de fick inte det hela att gå ihop. Det lite märkliga är att när de såg att räkneverket slog över på ett nytt tusental, och de tittade efter när de förra gången slog över — låt oss för enkelhetens skull säga att det var för exakt en vecka sen — och själva adderade den veckans besökare (besökare enligt räkneverket) så stämde inte siffrorna. Trots att alla uppgifter kom från samma källa, så hade Amy noterar att räkneverket den veckan tidigare bokfört 1347 besökare.

Och statistik får mig att minnas det tjusiga stapeldiagram jag gjorde när jag gick i skolan, och statistik stod på schemat. Jag satt en eftermiddag vid Stureplan och skrev ned vilka färger det var på bilarna som passerade. Den svarta stapeln var högre än de andra tillsammans, vilket kan ha berott på att taxibilarna var i majoritet.

10 % av alla biltjuvar är vänsterhänta.

Alla isbjörnar är vänsterhänta.

Så ifall din bil blir stulen,

är det 10 % chans att den är stulen av en isbjörn.

Nättankar

Denna gråa dag, då bara de synnerligen trötta buskastrarna, vittnar om att det varit en varmare årstid — filosoferar jag över Internet och vad det fört med sig. Som så ofta förr (eller alltid?), diskuteras samma sak på flera håll samtidigt. I går läste jag vad Owe Wikström skrivit om en intervjuv med Zygmund Baumann. Bara några dagar tidigare hade jag träffat E som läser våra bloggar, och hade några mycket uppfriskande (och rätt elaka) synpunkter på bloggare och deras sätt att uttrycka sig. Och så i morse damp det ned ett mejl från Annika, som även hon läser ungefär samma bloggar som jag läser, plus några till. Jag kommer säkert att återkomma till en del av de synpunkter som Annika och E framförde.

Annikas tankar rörde delvis det jag talade om häromdagen, att inte ovetande såra någon. Bland annat skriver hon:

”Jag har aldrig lämnat någon kommentar för jag känner mig som den elaka häxan som inte tycker som någon annan. _ _ _ så när jag tycker att någon sagt något åt helvete fel eller bara jamsat med, så låter jag hellre bli att säga det än att säga det. _ _ _ När man inte känner varandra så vet man ju inte vem så tar illa upp och vem som tål kritik.”

Både Annika och E är nog, liksom, jag debattglada typer, som är vana vid heta diskussioner i de mest skilda ämnen. Jag känner så väl igen de tankar de båda uttrycker. E och jag är tämligen jämngamla, och jag misstänker att inte heller Annika är purung — så kanske är det en generationsfråga. Fast helt säker är jag inte. Det som fick mig att tro det, är att vi som hade hunnit skaffa oss sociala vanor innan datorer blev var mans egendom, skiljer mer på det privata och det offentliga livet. Det här vet jag att jag talat om tidigare, men jag återkommer till det, därför att det är så markant hur många tycks se kommentatorsrutorna som en privat sfär där man uppför sig som i ett slutet sällskap. Och vi äldre viker kanske inte heller ut oss till allmänt beskådande på samma vis som de yngre.

Möjligtvis förhåller det sig också så att vi som varit med ett tag, inte har samma behov av att framställa oss i en fördelaktig dager — vi är mer intresserade av sakfrågorna än av att bygga upp en bild av oss själva som spontana, gulliga och omtänksamma.

Bara spekulationer, men jag har tänkt en hel del på dessa frågor, eftersom jag, liksom båda dessa nya vänner, ibland avstår från att säga vad jag tycker då det inte känns som rätt forum att göra det i.

Jag kan ju bara tala för min egen blogg, men jag uppskattar diskussioner och hoppas att mina läsare talar om när de har en annan uppfattning än den jag gjort gällande.

Bloggoversums oskrivna lagar

Så har jag sårat en väninna. Det fick jag veta i andra, eller kanske var det tredje, hand. Naturligtvis ringde jag genast upp henne för att få rent besked direkt från källan. Det var inte helt lätt, men efter lite kringelikrokar fick jag veta att jag inte kommenterade tillräckligt ofta på hennes blogg (nej, hon läser inte min blogg eftersom hon inte vet att jag bloggar), dessutom hade jag inte varit tillräckligt vänlig — vilket i det här fallet inte betyder vänlig utan snarare smörig och överdriven.
Håhå jaja, man kan haka upp sig på mycket här i livet. Jag försökte förklara min ståndpunkt, men har en känsla av att den inte gick hem.
Naturligtvis har jag för länge se'n insett att det finns lika många blogg- och kommentatorsstilar som det finns bloggare och kommentatorer — men jag hade inte tänkt mig att det var något att bli stött över.
Jag talade om att jag ser kommentarerna som en offentlig diskussion, och det skulle inte falla mig in att under till exempel en paneldebatt, ställa mig upp om jag inte hade något att säga, eller något att fråga om — och jag skulle verkligen inte avsluta ett inlägg i debatten med att tala om att debattören är duktig som vet vad han talar om, säga kramis och sätta mig ned. Privata kommentarer och känsloyttringar sparar jag till privata mejl eller telefonsamtal.

Så många av er har antingen kommenterat den här händelsen här på bloggen, eller utanför bloggen att jag känner att jag behöver avsluta händelsen innan jag kan gå vidare. Jag har gjort mig lite lustig över det inträffade — precis som så många av er — och det är jag ledsen över. Vi sjunger alla efter vår näbb, och jag vill inte reformera L. eller någon annan. Nu har jag mejlat henne och försökt klara ut situationen. För min del betyder det att jag vill lämna det bakom mig så snart som möjligt, och jag kommer inte att svara individuellt på de mejl som bara rör den här historien. Jag beklagar att ryktet spred sig så snabbt, jag tycker nog att det här är något som vi två berörda ska klara ut oss emellan. Vilket inte betyder att jag inte är mottaglig för allmänna synpunkter i ämnet — alla bloggsynpunkter är välkomna.

Offentliga förtroenden

Confidences, 1869

Lawrence Alma-Tadema

Dagens “Filosofiska rummet” tog upp fenomenet fejsbok, och huruvida det är möjligt att ha hur många vänner som helst. Det är ju ett ämne som dyker upp på bloggarna med jämna mellanrum — och det var intressant att höra de medverkandes synpunkter. Även om de, lika lite som några bloggare, hade några svar på frågorna som ställdes. Som med livet i övrigt blev det nog mest “å ena sidan och, men å andra sidan”.

Det som jag många gånger undrat, varför så många föredra’r att föra ett personligt samtal i det offentliga rummet, nuddade man vid — men kom aldrig fram till något som liknade ett svar. Det är ju något som inte bara gäller fejsbok, utan märks tydligt på bloggarnas kommentarer — och under stundom på bloggarna.

Fast det är klart att vill man bli tyckt synd om, så får man förmodligen mer sympati om man gnölar på fejsbok eller bloggen, än om man skulle göra det hemma vid köksbordet.

Förföljd

Att bli förföljd av en gullig katt är en sak, och bli förföljd av icke önskvärda personer, något helt annat.

Jag har hört många historier om personer som blivit utsatta för brott, eller försök till brott, på grund av att de (eller någon annan) varit oförsiktiga med vad de skrivit på bloggen. En del är säkert skrönor, så jag väljer att inte föra dem vidare. De fallen jag skriver om har jag fått från personer jag litar på.

Min personliga uppfattning är att om man är så korkad att man lägger ut bilder av sig själv, sitt hem och sina ägodelar så får man skylla sig själv om man drabbas av oegentligheter. Men tyvärr är det ju ofta tredje person som drabbas.

Kris är psykiater och hade för många år se’n problem med en kvinnlig patient som ville bli kompis med henne — inte bara bekant, utan bästa vän.

Det var ju inget farligt — men jobbigt som sjutton, med en kvinna som när som helst kunde dyka upp och bete sig som en nära vän. Nu löste sig allt av sig själv eftersom Kris flyttade, och flyttade så långt bort att patienten inte hade en chans att följa med.

Men efter många år flyttade Kris tillbaka till trakten där den efterhängsna patienten fortfarande bor. Eftersom patienten inte visste att Kris hade flyttat tillbaka, flöt livet på utan problem. Ända till en bekant lägger ut foton på sin blogg från en utflykt som hon hade på sin födelsedag. Hon frågar inte sina vänner om hon får lägga ut bilderna, och skriver till råga på allt förnamnen under bilderna.

Så nu är Chris återigen förföljd av sin gamla patient.

Familjeporträtt

Portrait of a Family, 1800-01

Joseph Marcellin Combette

Familjen A. består av fru A. och herr A. och deras fem barn, de bor i en villa i ett villaområde med välskötta trädgårdar och husen är inredda precis som modet föreskriver — det kan vara svårt att skilja det ena huset från det andra. Precis som det inte är alldeles enkelt att skilja den ena familjen från den andra. Fru A. är hemmafru, herr A. är lite svårare att stoppa i ett fack, men han reser mycket för sitt arbete och måste ibland stanna kvar i den storstad där huvudkontoret ligger.

Fru A. dyrkar sin man, så till den milda grad att en del grannar tycker att det är tröttsamt att höra hans lov sjungas i alla tonarter. Men alla är överens om att barnen är trevliga — dessutom är de alla duktiga i skolan.

Fru A. bloggar, hon hör till de tröttsamma mammor som inte har något annat än sina barn att skriva om. Det har hon gjort så ofta och så mycket att äldsta dottern har förbjudit henne att så mycket antyda hennes existens, och än mindre visa bilder av henne. Fast till jul gav hon med sig och tillät sin mamma att lägga ut familjens julkort — det sedvanliga fotot av familjen i finkläder framför öppna spisen.

I en annan stad rätt långt därifrån bor familjen B, man är nästan frestad att tro att det är en klonad version av familj A. Fast familj B har bara fyra barn, den äldsta, bara en månad yngre än äldsta dottern i familj A, och den yngsta nästan jämngammal med familj A’s yngsta barn.

Fru B. bloggar inte, men naturligtvis iklädde sig även familjen B. sina finkläder och ställde upp sig framför öppna spisen för att få ett sån’t julkort man ska ha, i de kretsarna.

Anne heter en av familjen B’s vänner, som får ett av deras julkort. Hon tittar både en och två gånger på kortet, för visst är det något bekant med det. Hon slår på datorn och kollar, jo, det är märkligt likt kortet på en av bloggarna hon läser — särskilt är husets herrar intill förvillelse lika varandra. Anne som inte är någon beundrare av herr B. är tämligen säker på att det är samma person, såvida de inte är enäggstvillingar. Och eftersom herr B. en gång sagt att han inte har några syskon, så avfärdar hon den teorin.

Ett verkligt dilemma, för Anne har ingen lust att göra två familjer ledsna — och hon vill definitive inte ställa till med något som leder till att media får nys om saken. Men eftersom både Anne och hennes man arbetar inom rättsväsendet, och har de erfroderliga kontakterna för att ta‘ reda på hur det verkligen förhåller sig, så avslöjas snart herr A. & B. som bigamist. I nästan 20 år har han varit den gode familjefadern i två familjer.

Eftersom jag tidigare talat om faran med att vara för öppenhjärtlig på sin blogg, hade jag inte tänkt tjata mer om det, om det inte var för Renée i går skrivit om något som påminde mig om den här historien. Och när jag ändå är i farten kommer jag att ge ännu ett exempel från den farliga bloggvärlden i morgon (tror jag).

Restriktiv publicering

Vi var fem personer i ett väntrum, och vi väntade och väntade. Nu är det väl just vänta man ska göra i ett väntrum — men nå’n måtta får det väl ändå vara, så till slut tröttnade en av männen och gick för att ta reda på varför ingenting hände. Han kom tillbaka och berättade att det var datorstrul, genast blev vi som förstaklassare som alla har en historia att berätta som påminner (eller inte har ett dugg att göra med) om det fröken just har sagt. Datorer är något vi alla tycker något om och diskussionerna blir ofta livliga när ämnet kommer upp. Vi enades alla om att datorer var jättebra — när de fungerade, och om de inte missbrukas. En av kvinnorna berättade om sin bloggande dotter, Jenny, som fotograferade allt som kom i hennes väg och stolt visade upp barn och husdjur i alla upptänkliga situationer på sin blogg.

Men hon hade slutat med det se’n en främmande kvinna hade stått utanför Tildas (dotterns), skola en eftermiddag och tilltalat barnet med hennes namn och sagt att hon hade lovat Jenny att skjutsa hem Tilda. Tack och lov hade en annan mamma hört det, och blivit misstänksam eftersom hon, liksom den främmande kvinnan, läst Jennys blog. Där stod nämligen att Tilda skulle gå hem ensam från skolan för första gången.

Det var tydligen en rådig mamma som noterade bilmärke och nummer på den främmande kvinnans bil, och se’n inte släppte Tilda ur sikte förrän hon kunde överlämna henne till Jenny. Saken polisanmäldes och kvinnan greps. Hur det gick se’n vet jag inte eftersom det här hade inträffat så nyligen.

När jag berättade det här för en kompis, kunde hon ge mig flera liknande exempel från sin bekantskapskrets. Bland annat om en kollega som blivit förföljd av en främmande karl, sedan någon lagt ut bilder från en fest kollegan varit på.

Obehagligt minst sagt. När man själv inte kommer på tanken att förfölja eller kidnappa någon, är tanken så främmande. Jag lägger naturligtvis aldrig ut bilder på mina vänner och deras bostäder utan att fråga om lov, men det här får mig att undra om man någonsin ska göra det.

Knepigt

blir det att svara på alla frågor som hör till utmärkel-sen från Pia. Eftersom Pia ligger på sjukhus (varför ligger man på sjukhus även om man inte gör det, ligger alltså?) och inte hunnit komma igång med sin blogg har hon bara mejlat frågorna — och den fulaste av alla fula pladaskor (utmärkelsen) att klistra in på bloggen slipper jag på så sätt.
Förresten kommer jag nog inte att svara på alla frå-gor, det är förfärligt många indelade i grupper med olika temata.

En grupp frågor rör bloggandet, så medan jag fun-derar på vilka av de andra frågorna jag ska svara på, tycker jag att bloggeri är ett lämpligt ämne att starta med. Men först blev jag tvungen att läsa vad Wiki-pedia hade att säga om fenomenet. Bland annat läser jag: " Ordet blogg medtogs i den trettonde upplagan av Svenska Akademiens ordlista över svenska språket som utgavs år 2006, Links from the Underground av Justin Hall från 1994 anses vara den första personligt skrivna bloggen. År 1997 myntade Jorn Barger ordet weblog. Andra begrepp, som inte används idag så mycket, är reload och nätdagbok."

1. när hörde du talas om bloggar första gången?
.. 1. ingen aning.
2. hur länge har du bloggat?
..2. efter att ha tittat efter ser jag att jag den först bloggen fyller tre år den 2 februari.
3. vad får dig att läsa en blogg?
4. vad får dig att inte läsa en blogg?
.. 3&4. Samma saker som får mig att vilja umgås med en del människor men inte med andra. Ibland vet jag inte själv vad som fängslar mig hos en annan männ-iska. Men om jag hoppar över undanflykterna och generaliserar, så väljer jag bloggar med, från min synpunkt sett, intressanta inlägg och oväntade tankar. Bloggar som jag återvänder till i tankarna, bloggar som får mig att ompröva min ståndpunkt och bloggar som får mig att ta' reda på mer om ett ämne är den sortens bloggar jag gärna återvänder till.
Jag undviker bloggar som bara berättar om barnen och middagsmaten. För mycket gullande och mys klarar jag inte heller av.
Stavfel gör mig inget, men jag har svårt för ett slarvigt språk — floskler och klyschor får mig att sluta läsa.
Jag försöker hålla mig à jour med mina vänners hälsotillstånd, men jag får nog tillstå att jag inte är speciellt road av att läsa om främmande människors kroppsfunktioner eller färg och konsistens på vad de utsöndrar.
5. vilken är din favoritblogg?
.5. Jag har inte en favoritblogg, men kika på blogglistan så hittar du några av mina favoriter.
6. vilken är den värsta blogg du läst?
..6. Någon värsta blogg tänker jag inte namnge, jag har nog stött på flera för den delen.

Kanske bloggar jag i morgon

Redan före frukost tänkte jag blogga.

Fast först behövde jag baka.
Se'n behövde jag se till verksta'n.
På vägen hem försökte jag förmå ett par svanar att flytta sig, så att jag kunde få en bättre bild av dem. Men de var inte ett dugg samarbetsvilliga.

Så jag gick hem och lyfte ur två blytunga batterier ur min skoter, eftersom de av någon anledning inte lär tåla minusgrader.
Jaha, så var det middag.
När den var avklarad behövde jag fylla på vedförrådet. Och när jag ändå var ute och gick med skottkärran passade jag på att flytta in en trädgårdsmöbel — inte den förfärligt stora, tunga och otympliga på bilden, utan en liten nätt variant.

Se'n tyckte jag att jag gjort mig förtjänt av att ta' igen mig vid brasan.

Optimist³

Efter att ha varit utan dator i två månader skulle man ju kunna tro att huset är gnistrande rent, trädgården ogräsfri och att Better Homes & Garden är på väg med ett chartrat plan för att skriva ett reportage om det perfekta hemmet.
Tänk om så vore fallet, fast de av er som känner mig i det overkliga livet, som ofta kallas "det verkliga livet", vet ju att det dammfria hemmet och den ogräsbe-friade trädgården inte är det första man tänker på på i samband med mig.

mer trädgårdsarbete än så här har det inte blivit

i sommar. Pelargonerna härstammar från Karin

(Pettas) och ska just till att blomma. Övre trappsteget
är tomt eftersom det är älsklingens sittplats. Jag

hade tänkt få en bild med både honom och
blommorna, men varje gång jag hukar mig rusar

han fram för att pussas. Ogräset som prunkar till
på nedre trappsteget har sått sig själv i en hink

med jord. Och jag tyckte att våtarven

(en spännande växt) och klövern var så

piffiga att jag lät dem vara.

Jag skulle tro att de flesta tror att jag suttit på trappen och läst mest hela tiden. Det är inte hela sanningen men kommer rätt nära.

Tankelättja har hindrat mig från att ägna mig åt den växande bokstapeln som kräver hjärnans medverkan i läsprocessen. Istället har jag återupptagit bekant-skapen med gamla, mycket gamla, litterära vänner. Vänner som Lord Peter, Perry och Della och Jane och Hercule. (Mer om dem en annan dag).

De första dagarna utan dator gav lättare abstinens-besvär — vilket gick förvånansvärt snabbt över. Vad jag saknade mest — förutom kontakten med blogg-kollegor — var nog att kunna "slå upp" vad som helst. Vårt privata referensbibliotek står sig slätt jämfört med nätets.
Och naturligtvis saknade jag möjligheten att titta på bilderna jag tog! Vilket begränsade fotograferandet.

Stor lycka när jag hittade ett bortsprunget favorit-recept på finskt rågbröd! Jag blev tvungen att sätta igång ett bak omedelbums.

St. Mary Magdalene Writing, c.1500-50

Master of the Female Half Length

Papper och penna kom till heders — jag har läst och antecknat, tänkt och antecknat och jag har mentalbloggat och antecknat. Jag läser i blocket:
Judith Gautier
dialektisk teologi
upplevelseindustri
karolina charlotta dorch
ekvivalensbredd
att lova lov... resten av ordet kan jag inte uttyda, och minns inte alls vad jag menade
måla hus, står det på ett annat ställe — och jag har inte en aning om vad jag menade med det heller.

Och andra anteckningar som jag vet att jag gjorde är bara putz weg.

Vad Olgakatt fotograferar här vet jag inte, men

det ser ut att vara någon liten detalj i växtligheten. .

Trevliga gäster har jag också haft. Olgakatt kom på ett blixtbesök på väg hem från fjällen. Matta, vår finska väninna som jag kännt se'n jag var sexton år hälsade på några dagar. Och ytterligare en ny e-vän, Pia, har stannat till här, på väg till och från sin sommarstuga.

Just nu fick jag syn på schalen jag stickat, som bloggsubstitut, och tog genast en dålig bild för att bevisa hur idog jag varit.

Jag och tankarna vandrar

Tog en tur till verksta'n efter middagen. Solen hade just gått ned, himlen var lätt rosafärgad och isen låg som ett inbjudande dansgolv — fast den wienervalsen skulle nog bli den sista. Isen knakade och kved och rätt som det var uppstod sprickor som snabbt spred sig som åskviggar på isen.

Gick där och tänkte på bloggosfären — en fascinerande värld som är så lik och ändå så olik det "levande livet". En av de stora skillnaderna är ju att vi kan gå in och ut i varandras liv utan att förklara oss, tröttnar jag på en bloggare slutar jag bara att besöka den bloggen. Så enkelt är det inte alltid med människor man träffar personligen. Det är lättare att välja vem man vill umgås med i bloggvärlden — det behöver inte ens vara en ömsesidig vänskap. Man lär känna varandra förvånansvärt väl — men ibland undrar jag om jag ger upp en del bloggare som jag inte skulle ge upp om jag kände hela människan. Jag har en del vänner som jag inte har mycket gemensamt med men där vi trots allt har hittat fram till någon slags gemensam nämnare som jag inte tror är så lätt att hitta i blogglandet där tystnaden inte har samma funktion som när man träffas. Talleyrand sa' något i stil med "att språket blev oss givet på det att vi må kunna dölja våra känslor" — och visst är det enklare att göra det i skrift än när man står öga mot öga med en medmänniska.

Att blogga

"How vain it is to sit down to write
when you have not stood up to live."
..................... Henry David Thoreau

I stället för att göra vad jag borde så sitter jag här och läser okända människors bloggar. Eskapism, javisst — fast tyvärr finns måstena kvar....

Kan förfäras över den svartvita värld en del människor lever i — väljer att leva i.

Jag tror de flesta religioner är representerade i min bekantskapskrets — liksom olika grader av icke troende. Det har lärt mig att det inte finns något som helst samband mellan vad folk säger sig tro och hur de beter sig. Både "onda och goda" finns representerade i alla grupper.

Bloggarvärlden tycks inte skilja sig från andra världar — och varför skulle den det? Man sluter sig samman i grupper där alla har snarlika värderingar och man kan dunka både andra och sig själv i ryggen och tala om hur bra vi är.

När jag kommit så här långt i min tankegång kommer jag att lyssna på ett radioprogram om hur vi ser oss själva — i spegeln, på foton men också i skrift. I den hemliga dagboken kanske vi försöker att få syn på oss själva men jag anta'r att vi i bloggandet mer försöker att få andra att se på oss som vi vill bli sedda.

Nu har jag förstått att bloggare kan delas in i ett otal grupper beroende på syftet med bloggen. Många tyx använda det som ett familjealbum och jag misstänker starkt att endast en mormor eller farmor återvänder regelbundet till en blog där det finns 23 bilder av Albin som badar och nästan lika många av honom när han sover....

Kanske blev jag lite förvånad när jag upptäckte hur många olika språk det bloggas på — och att engelska inte tycks vara det vanligaste.

Det förefaller som om många liksom jag skriver för en liten grupp vänner. Något som jag ibland ångrar att jag lovade. Nej, jag tänker inte lägga av — inte än. Men ni kära vänner får finna er i att det varken blir regelbundet eller så personligt som ni kanske hoppats.