Det finns en hel del i sajbervärlden, som jag inte förstår. Kanske några av alla insatta bloggkollegor kan bilda mig.
Varför använder man asterisk? Det händer relativt ofta att folk avslutar en mening med *ler* eller *tihi*. Jo, jag fattar att bloggaren sitter hemma i soffan och ler eller fnittar — men varför asteriskerna?
Är det inte lite lustigt att vi under alla år fram till datorernas intåg, klarade av att skriva vanliga brev, utan att markera hur roliga vi var?
Och så är det, det här med att gilla, såg för en tid sedan att en person berättat om hur förkyld och eländig hon var. Är det då verkligen kåmm ill få att trycka på gillaknappen, vilket ett antal personer gjort?
Det lärde jag mig tidigt i mitt bloggliv, innan det fanns emojifigurer, att man på det sättet talar om vad man gör förn. *stönar*
SvaraRadera*dubbelsuckar*
SvaraRaderaDet går inte att radera felslag ibland.
Men du vet väl varför man använder asterisk mitt i ett namn ibland?
RaderaBloggblad,
RaderaJa men varför? I levande livet markerar vi ju inte våra leenden - eller ens dubbelsuckar.
Jo, jag har förstått varför man sätter in en asterisk mitt i ett namn, men undrar om det verkligen har avsedd effekt. Rätt som det är har jag 1000 besökare på bloggen, och kan inte begripa vad som fått folk att flockas hos mig - men jag har ju inget ont av det.
Margaretha
den okunniga
I riktiga livet, öga mot öga, så gör man de där minerna, suckar, stönar, mitt i pratet.
SvaraRaderaSom vanligt
RaderaHakar det upp sig mitt i hos vissa. Konstigt. Blir lite hackigt.
RaderaDet kan vara vilket ord som helst som lockar googlande besökare. Själv har jag fått allre flest besök på "loppbett" och kombinationen tjocka hemmafruar gav mängder av besökare. Fast det handlade om tjocka pelare... Snopet, va?
Den gången jag var ledsen över en bekants död för egen hand, skrev jag inte ut ordet s.......d men oj, vad många okända som började debattera och vad obehagligt det blev när de började skälla på varandra. Någon hade väl skrivit s-ordet som lockade så många. Då raderade jag hela inlägget.
Kändisars namn skriver jag aldrig ut, de googlar alltid på sig själva.
*gäspar* Godnatt!
Bloggblad,
RaderaMen hur i all världen har alla odödliga brevsamlingar kommit till före datoreran? jag har skrivit brev sedan jag var sex år, men aldrig någonsin saknat dagens teckenspråk och skratt - för att inte tala om gillaknappar.
Det lät knäppt i början, men hos dig och ett par till, stängs det liksom av och jag kommer inte vidare. Kan inte radera och inte ändra.
SvaraRaderaDet KAN fungera ibland, men verkligen bara ibland. Jag misstänker att det är en slags kortform för mobiltelefonbruk. I stället för "Jag småler när jag tänker på... blir det ett *ler*. Fast varför inte bara skriva det inom parentes i stället, tänker jag. Men *tihi* är ju inget man gör utan något man säger. Och då kan man väl skriva det som det är. Om man alls ska skriva det. Tihi.
SvaraRaderaOch gissa när jag fick megamånga träffar! Jo, när jag skrev om ett fiskgjusepar i Estland, som vi döpte till Ester och Estellan. Första ungen fick heta Estelle. När nästa unge kom skrev jag på min blogg att Estelle fått en lillebror. Tusentals besök!
Haha! Så kanske jag ska
Raderagöra.
RaderaFast jag har hellre riktiga läsare än kändishyenor.
Nu ska jag kommentera från min stora dator nästa gång. Trött på att bli utslängd.
Karin,
RaderaÄven i levande livet tycker jag det är påfrestande med folk som skrattar stup i kvarten. Det skämmer definitivt en text.
Och vad beträffar sökord, blir det som det blir - ska jag tänka strategiskt blir inlägget lidande.
Margaretha
en riktig
surkärring