Upphöjda tankar

bokstavligen talat — och det rör sig mest om bokstäver. 

Så många bokstäver att det blir böcker. Och så många böcker att det blir en aning svåröverblickat. Ända tills häromdagen trodde jag att jag lämnat tillräckligt stora gap i hyllorna, för att jag skulle kunna få rum med bortglömda (och nya) böcker — men trots att jag sållat bort rätt många böcker under katalogiseringens gång, upptäcker jag att gapen inte var tillräckligt stora. Jag hade inget val, det var bara att plocka ner böcker, och flytta tillbaks dem några hyllmeter längre åt höger. Det ger motion, men också lite spänning åt livet — kommer jag att dråsa i golvet med famnen full av böcker, och i så fall, kommer jag att kunna resa mig igen. Hitintills har det gått bra, kanske för att jag snart insåg att den vanliga pallen med två trappsteg, men inget att hålla sig i är, om inte livsfarlig, så i alla fall farlig för icke purunga tanter. Det var nu jag började drömma om en biblioteksstege, en med ledtång, avställningsyta och helst en vadderad sittplats. Det senare är naturligtvis helt onödigt, om man vill bli färdig någon gång. Men nog är det frestande att fördjupa sig i något intressant, i ställer för att klättra upp och ned, med armarna fulla av bokstaplar. 

Jag har i alla fall haft vett nog att hämta en rejälare, och högre, stege — den är inte vacker, men jag har något att hålla mig i.

Helt och hållet kan jag naturligtvis inte avhålla mig från att kika i böckerna, men ståendes högst upp på stegen, blir det mest en snabb titt på första sidan — och ibland den sista. Det händer att jag blir nyfiken på okända författare, så när jag läst inledningen i J. B. Burys bok "Tankefrihetens historia" tryckt 1917, blev jag tvungen att klättra ned, för att konsultera nätet.

Att tanken är fri, är en vanlig sentens. Man kan ju aldrig hindra en människa att tänka vad hon behagar, så länge hon tiger, med vad hon tänker. Hennes tankeverksamhet är beroende endast av hennes erfarenhet och av styrkan i  hennes fantasi. Men denna hennes naturliga frihet till rent privat tänkande är av ringa värde. Att icke få meddela sina tankar till andra är otillfredsställande, ja, pinsamt för den tänkande själv och tydligen utan värde för hans medmänniskor. För övrigt är det utomordentligt svårt att hålla inne med tankar, som äga någon makt över ens själ. Om vårt tänkande leder oss till att ifrågasätta förträffligheten av de idéer och vanor, som behärska de människors liv, bland vilka vi vistas, att förkasta övertygelser, vid vilka dessa fasthålla, och att skänka bättre levnadsvägar än dem de följa, är det alldeles omöjligt för oss, ifall vi äro övertygade om sanningen av vårt eget resonemang, att icke, om ej genom ord, genom vår tystnad eller vårt allmänna uppträdande förråda, att vi skilja oss från dem och ej dela deras mening. Mången har liksom Sokrates föredragit, och mången föredrager ännu i dag att hellre trotsa döden än att fördölja sina tankar. Tankefrihet i någon som helst värdefull mening, innesluter alltså yttrandefrihet.

Vad gjorde jag utan datorn‽ Jag hittar snabbt boken hos Gutenberg, (A History of Freedom of Thought, by John Bagnell Bury) där texten inte verkar fullt så otymplig, som den svenska översättningen.

Delar av Burys text får mig att tänka på oss bloggare.