söndag 8 maj 2011

Offentliga förtroenden

Confidences, 1869
Lawrence Alma-Tadema

Dagens “Filosofiska rummet” tog upp fenomenet fejsbok, och huruvida det är möjligt att ha hur många vänner som helst. Det är ju ett ämne som dyker upp på bloggarna med jämna mellanrum — och det var intressant att höra de medverkandes synpunkter. Även om de, lika lite som några bloggare, hade några svar på frågorna som ställdes. Som med livet i övrigt blev det nog mest “å ena sidan och, men å andra sidan”.
Det som jag många gånger undrat, varför så många föredra’r att föra ett personligt samtal i det offentliga rummet, nuddade man vid — men kom aldrig fram till något som liknade ett svar. Det är ju något som inte bara gäller fejsbok, utan märks tydligt på bloggarnas kommentarer — och under stundom på bloggarna.
Fast det är klart att vill man bli tyckt synd om, så får man förmodligen mer sympati om man gnölar på fejsbok eller bloggen, än om man skulle göra det hemma vid köksbordet.

5 kommentarer:

  1. En fördel kanske är att man inte blir avbruten hela tiden? Man får prata till punkt

    Karin som inte fejsbuckar

    SvaraRadera
  2. När folk har mer än 500 "vänner" på "Fejan" verkar det vara något som inte riktigt stämmer. Kanske vi är exhibitionister allihop? Har heller inget bra svar. Gillade stavningen på din resehälsningsrubrik ;) - tack för ytterligare en fantastiskt vacker bild.

    SvaraRadera
  3. Karin,
    Fast risken är ju att folk inte läser det alls!

    Anne-Marie,
    Jag misstänker att ordet vän, som så många andra ord, fått en ny innebörd.
    Ibland får jag en känsla av att det finns de som aldrig tänker en självständig tanke - de gör bara som alla andra gör, och är alla andra på fejsbok så är det bara att hänga med..

    Margaretha
    vars stavning är
    normgivande

    SvaraRadera
  4. Fast vet du, det finns människor som inte har någon att gnöla vid köksbordet med! Väldigt många t o m.

    SvaraRadera
  5. Annaa,
    Jo, jag är väl medveten om det - och har länge tänkt skriva ett inlägg om ensamhet.
    Ändå har jag en känsla av att de riktigt ensamma, ofta gamla människor, inte söker gemenskapen på nätet. Dels för att många av dem inte har tillgång till en dator, men också därför att man lärde sig tidigt att "tiga och lida".
    Margaretha

    SvaraRadera