Tur i oturen

Det börjar likna en jungel här hemma — gräset växer kämpahögt, men jag har haft ett antal goda skäl till att inte åtgärda det. Bland annat har det varit för fuktigt de dagar jag skulle ha haft tillfälle att klippa det. Och den lilla uppskjutardjävulen i mig har varit tacksam för att ha en anledning att inte prova om gräsklipparna startar. Det är min vårfasa, att stå där med en trilskande gräsklippare. (Vinterfasan är att snöslungan ska mopsa sig). Nåväl, i dag kunde jag inte komma på fler undanflykter, jag begav mig till garaget, och kunde snabbt konstatera att den gräsklipparen jag tänkt använda inte ville starta. Ringer den alltid lika trevliga och tjänstvilliga trädgårdsfirman på orten, de kommer på direkten. Under de fem minuter det ta’r för bilen att köra hit, passar jag på att se om åkklipparen är mer tillmötesgående — och det är den. Men jag hinner inte ens köra runt huset innan trädgårdskillarna är här, så jag stänger av klipparen och växlar några ord med gossarna. Medan de lastar på gräsklipparna på sin släpkärra, startar jag åkklipparen för att fortsätta klippningen. Men stänger av den fortare än kvickt när det stiger upp ett stort vitt moln från motorn.

Så även den gräsklipparen fick följa med på utflykten till verkstaden. Tur att de inte hunnit åka, och även tur att jag inte hunnit köra maskinen mer än jag gjorde innan jag stängde av den — risken var uppenbarligen stor att motorn skulle ha skurit.

Så återstår att se om jag får tillbaka maskinerna innan det utlovade regnet är över oss.