I dagrummet på ett elevhem, där jag bodde ett år, satte vi upp fotografier vi tog av varandra — de flesta roligare än bra. Jag hittade nyligen några av dem. Minns jag rätt så skrattade personen som halshögg mig, så våldsamt att han inte kunde sikta ordentligt.
Jag tror inte att min kusin skulle uppskatta att synas offentligt, därav de utplånade ansiktsdragen. Bilden togs nog i Tällberg.
I slutet av läsåret flyttade vi ut — och före datorernas intåg var det så här jag satt när jag skrev brev.
Gud så läckert med muff!
SvaraRaderaEmailen slutade funka för flera dar sen, men jag kom på att jag kunde skriva till dig här. Smart va? Magnus kommer hem på lördag då får han fixa datorn jag fattar noll.
Tack för länkarna, har kollat dom nu. Håller med om att dom är superinfantila. Alla unga mammor kan väl inte va såna, visst snackade vi mycket om ungarna men vi var inte så jäkligt "gulliga". Läskigt! Jag förstår precis vad du menar.
kram
I love these photos! You are such an interesting person.
SvaraRaderaElsa,
SvaraRaderaTrist när e-posten strular. Jag har problem med uppkopplingen ibland, men på det stora hela, sköter sig det mesta för ögonblicket.
Muff är skönt och bra, utom om man måste bära något. Förr i tiden bar ju inte damer sina paket själv när de shoppade, så då gick det ju bra.
Visste att du skulle tycka så. Jag undviker de värsta ställena - och jag anta'r att de undviker mig!
Margaretha
Jodi,
SvaraRaderaGlad you like them - I haven't seen the picture for years. They brought back so many memories.
Thanks for the mail, life is pretty full now - I'll answer when life has slowed down.
Margaretha
Du har flätorna jag alltid önskade mig när jag var yngre. Urtjusiga. Härliga bilder som vanligt även fast du blev som Marie Antoinette på det översta.
SvaraRaderaKarin
Karin,
SvaraRaderaFlätorna blev kanske en kompensation för allt kortklippt hår jag hade som barn. Du såg kanske bilden av mig som pojke för en tid se'n - när jag vann gunghästen som bara pojkar kunde vinna!
Margaretha
Margaretha,
SvaraRaderabara det en kvinnlig bedrift i sig, att vinna en gunghäst som bara pojkar kunde göra. Inte illa. Inser nu varför min dotter ville ha flätor när hon växte upp; i de allra tidigaste åren blev hon kallad "Kolli-Kalle" av folk för att hon såg ut som en pojke. Tyckte de andra, aldrig jag, men att hon hade skinn på näsan och var sin egen person var väldigt säkert. Det slår mig just nu att det kanhända är därför som man blir pojkförklarad eller kallad manhaftig, för att man är självständig och stark som en kvinnlig människa. Nog finns det att göra ännu när det gäller synen på kvinnligt och manligt.
Karin
Karin,
SvaraRaderaJag kan tänka mig att du har rätt - och det har nog alltid varit kluvet, man har beundrat handlingskraftiga fruntimmer - och samtidigt varit rädd för dem, och talat föraktfullt om dem.
Som vuxen har jag nog haft motsatt problem, med långt ljust hår, blå ögon och för det mesta kjol tror många att jag är ljuv. Men hej vad de bedra'r sig!
Margaretha
den oljuva