Småprat

.

Jag blir alltid lika förvånad när man hävdar att svenskarna är dåliga på småprat — jag tycker att det småpratas jämt och överallt.

I dag kom jag mig äntligen för att fara iväg för att byta till vinterdäck. När jag ändå var ute på vift passade jag på att handla och uträtta några ärenden. Jag hann inte ens ur bilen utanför Konsum förrän kvinnan som just klev in i bilen bredvid, stannade upp och beundrade mina vantar. I tre minuter talade vi om nålbindning, stickning och virkning.
På apoteket fick jag vänta en stund, och det tog inte många sekunder förrän en äldre dam började diskutera apoteksreformen — och vår trevliga apotekspersonal.
Nästa stopp var bilverksta'n. Hade med mig en tidning för att fördriva tiden medan jag väntade, men det blev inte så mycket läst. Jag hann inte ens sätta mig ned innan en kvinna berättade hur hon kanat av vägen i morse, hur rädd hon blev och hur lättad hon var nu över att skadorna på bilen inte var så stora som hon först trott. Så gick hon och jag började läsa min tidning — slarvigt nog hade jag glömt läsglasögonen hemma så jag försökte hitta rätt avstånd mellan ögonen och tidningen. Då säger en äldre herre "dags att gå till optikern?". Det blev inte mycket läst, mannen fortsatte att prata och däcken var snart bytta. Det blev mer prat på biblioteket och postutlämningen (eller vad 17 det heter nu för tiden), men det räknar jag inte eftersom vi alltid småpratar när jag har ett ärende dit.
Och då måste jag påpeka att det här inte på något sätt är ovanligt — det är mer regel än undantag, oavsett om jag befinner mig i en större stad eller i min lilla by.

Bilden ovan känns bekant — i motsats till många andra tycker jag att amerikanare ställer den frågan oftare än svenskar (och det vill inte säga lite).