fredag 26 november 2010

Flerspråkiga barn





För många år se'n var jag på en kurs där en av föredragshållarna talade om barns språkutveckling. Det var jätteintressant, fast det är ungefär allt jag minns i dag. Jo, jag minns att han talade om flerspråkiga barn, och bland annat sa' att "en majoritet av världens barn växer upp som flerspråkiga" — och tillade han "mor och -farmödrar vill ju så gärna tro att just deras barnbarn är den mest språkbegåvade i världen och ett unikum, vilket alltså inte är fallet".

Kom att tänka på det häromdagen när jag talade med min väninna C som är flerspråkig — och hennes barn är ännu flerspråkigare. När jag talar om flerspråkig så menar jag en äkta polyglott, inte någon som som de flesta av oss, hankar sig fram på ett par tre språk.
C berättade att hennes dotter som bor Japan nu är gift med T, som så många svenskar tror att han är bättre på engelska än vad han i själva verket är. Nu har han insett att det finns länder där man inte klarar sig med bara svenska och (sv)engelska och försöker lära sig japanska och blir då ofta rättad av K, dottern, som efter ett par månader på japanskt dagis inte har några som helst problem med språket.
K kom nyligen för nära en koleld, och brände sig på handen. Genast sa' hon hett, hot och så det japanska ordet för hett. C och hennes familj tycker inte att det är så märkvärdigt, medan T och i synnerhet hans mamma och mormor tycker att deras barnbarn(sbarn) är det märkvärdigaste barnbarnet i universum. De är så imponerade att de, som avskytt datorer ända tills nu, har börjat blogga om sitt underbarnbarnsbarn!

När C berättade hur pinsamt hon ibland tyckte att det var att lyssna till sin svärmor, och hennes mor, när de skryter om lilla K, kom jag att tänka på en av mina släktingar som visste hur han skulle få stopp på skrytande "grannies" och "grandpas". När han hade fått nog brukade han fråga "do you want to see my joy and pride", så tog han upp sin plånbok och tog fram ett foto som såg ut ungefär så här.


4 kommentarer:

  1. Haha...den satt, den!:)
    Det kan bli litet väl mycket gullegullande emellanåt, alldeles riktigt. Frågan är om det handlar om barnet eller om den äldre personen många gånger. Inte lätt det där med balans i livet.

    Karin
    som sitter i ett hus som står i ett snöhav

    SvaraRadera
  2. Karin,
    Ja det kan bli lite för mycket av det goda! Har förresten hört föräldrar som går på som den värsta morförälder. Men allra värst tycker jag det är när man skräpper om ungarna i barnets närvaro - i tredje person, som om ungen inte var där.
    Margaretha
    som nästan inte har någon snö men 12 kalla grader - väldigt kalla

    SvaraRadera
  3. Så jag skrattade när jag såg den sista bilden! Lite fräckt kanske, vet inte om jag skulle våga.
    kram från Mette

    SvaraRadera
  4. Mette,
    Ett gott skratt förlänger livet! Vi blir nog gamla.
    Man får nog välja sällskap - han var den sortens karl som skämtade och berättade roliga historier, och sådana människor brukar klara det här slaget av balansgång.
    Margaretha

    SvaraRadera