Inget vatten synes än

The Copper Drinking Fountain, c.1733-34

Jean-Baptiste Simeon Chardin

Vi nöjer oss med plasthinkar till vårt dricksvatten — kanske lika bra det, då slipper vi putsa koppar. Vilket får mig att minnas att jag på julavslutningen i första klass, läste jag, iklädd förkläde och putstrasa, en vers om att hjälpa mor att skura koppar. Men versen minns jag inte.

Vår snögubbe har inte varit här ännu vilket betyder att rörmokarna inte kommer uppför backen, så ingenting händer förrän på måndagmorgon på vattenfronten.

Visst är jag glad över snön just nu, men fullt så mycket snö behöver vi verkligen inte för att diska och spola. Det är inte ett tungt jobb att ta in snö — men tidsödande, eftersom en full hink med snö inte blir mer än en tredjedels hink med vatten.

Däremot var det en pärs att göra ett par grisstigar från ytterdörrarna — har en jättebra snöslunga men den storknade nästan när den skulle ta’ sig igenom trettio centimeter snö.

Idéerna för maträtter som inte genererar allt för mycket disk är på upphällningen, men jag kom just på att armenisk soppa är en enkel enkärlsrätt — det får det bli i morgon.

Frukostfunderingarna fortsätter

American Breakfast of Pancakes, Eggs, and Bacon

Jim McGuire

Kom plötsligt att tänka på att jag ju faktiskt har en amerikansk kokbok som bara handlar om frukostmat — ja, mer än så, den heter “Breakfasts and Brunches” gavs ut av tidskriften Bon Apétit 1983. Den hör till de kokböcker jag köpt själv (på Barnes and Noble), och när jag bläddrar i den, undrar jag varför. Kanske blev jag förförd av de vackra fotografierna, för så snoffsiga och invecklade rätter, lagar jag sällan. I sanningens namn, så är den väl inte tänkt som inspiration för vardagsfrukostar, utan som hjälp och inspiration när man bjuder på frukost eller frukostlunch. Några av rätterna är så matiga, att jag gjort liknade rätter till middag, potatis och majsgratäng till exempel. För det är många quicher, gratänger, suffléer och naturligtvis de allestädes närvarande pannkakorna och våfflorna. Och kyckling, jag höll på att glömma den ofrånkomliga kycklingen — kyckling på alla ledder — och några till.

Ingen värdinna med självaktning kan bjuda på frukostlunch utan att servera något sött, så även om de här kallas “sweet side dishes”, är de efterrätter. Drycker, såväl med alkohol som utan, har ett eget kapitel — drycker är ju som bekant, lika viktiga over there som här.

Jag tycker det är gott med en söt avslutning på en måltid, men jag har mycket svårt att förstå hur man kan sätta i sig, vad jag betraktar som, efterrätt det första man gör på morgonen. “Breakfast Cookies” med 2 koppar socker till 24 kakor anses som nyttiga av många — antagligen för att det är havregryn i dem, och "bara" 1 kopp smör och 2 koppar jordnötssmör.

I min ambitiösa ungdom hände det att jag bakade både croissanter och briocher när vi hade gäster — och jag blir nästan lite lockad att prova den här bokens recept på

Whole Wheat Croissants

2 envelope dry yeast

¾ cup warm water (105°F - 115°F)

1¾ cups whole wheat flour

½ cup milk

1½ tablespoon honey

1¾ cups unbleached all purpose flour

2 teaspoons salt

2 cups (4 sticks) unsalted butter, well chilled and cut into ½-inch pieces

1 egg beaten with 1 tablespoon milk

Combine yeast and milk in medium bowl and stir until yeast dissolves. Add ¾ cup whole wheat flour with milk and honey and whisk until smooth. Cover bowl with plastic wrap. Let stand in warm area, about 75°F, 1½ to 2 hours to mature. (An oven preheated to lowest setting 1 minute and then turned off works well.) About halfway through rising process, batter will bubble up, then sink down; if preparation is to be discontinued at this point, stir bubbles out of batter and refridgerate up to 24 hours; maturing process will continue in refrigerator.

Combine remaining 1 cup whole wheat flour with 1¾ cups all purpose flour and 2 teaspoons salt in large bowl. Add well-chilled butter and mix, flattening butter pieces slightly between fingertips and working quickly so that butter remains firm. (Refrigerate mixture if yeast batter is not ready to use.) Pour yeast batter into flour mixture and carefully fold in using rubber spatula, just moistening flour without breaking up butter pieces; dough will be rough and crumbly.

To fold dough: Turn dough out onto lightly floured surface. Pat dough down and roll into 18 x 12 inch rectangle; if dough is sticky, sprinkle top lightly with flour. Using metal spatula or pastry sheet, fold right 1/3 of dough towards center, then fold left 1/3 over to cover (as for business letter); dough will still be slightly rough. Lift folded dough off work surface, scrape surface clean and sprinkle lightly with flour. Repeat patting, rolling and folding dough 3 more times. (If butter starts to soften and run, immediately wrap dough in plastic and freeze 10 to 15 minutes; butter pieces must remain layered throughout dough to ensure flaky pastry.) Wrap in plastic and chill at least 45 minutes (or up to 24 hours).

To shape croissants: Pat dough into rough rectangle. Cut in half lengthwise through center, then crosswise into thirds, forming 6 equal pieces. Return 5 pieces to refrigerator. Roll remaining piece out on well-floured surface into 5½ x 14-inch rectangle. Using pastry cutter or long sharp knife, divide dough in half crosswise to form two 5½ x 7-inch pieces. Cut each piece diagonally to form a total of 4 triangles. Using rolling pin, gently roll across. Gently roll from longest side to point until dough measures 7 inches across. Holding point of triangle with one hand, loosly roll dough up from base to point with the other hand. Transfer croissants tip side down to ungreased rimmed baking sheet. Curve both ends down slightly, forming crecent. Repeat with remaining dough.

Brush croissants with egg mixture . Set aside, uncovered, in warm area (70°F to 75°F) and let rise until doubled in volume, about 1 to 2 hours; reglaze with egg mixture during rising.

To bake: Position rack in center of oven and preheat to 450°F. Reglaze croissants with egg mixture. Bake until puffed and golden brown, about 12 to 15 minutes. Let cool on rack at least 10 minutes before serving. (Croissants can be cooled completely, wrapped airtight and frozen. Reheat unthawed croissants in 375°F oven for 10 minutes.)

Nog tycker jag att amerikanska recept ofta är omständigare än svenska — följer man dem till punkt och pricka, får man rikligt med disk att ta' hand om.

En annan egenhet är att man till varje pris, ska få till rätter och recept som ingen annan tänkt på tidigare. Massor med kryddor och choklad är det till exempel i ett matbrödsrecept jag sitter och tittar på just nu. Och tänk bara på alla parfymerade teer — visst hittar vi dem här också , men tack och lov har i alla fall jag, inte sett de värsta avarterna här.

Måttfull

Efter inlägget med receptet på äppelrutorna fick jag ett par förfrågningar om hur stor en kopp är — om det är en kaffekopp. Nej, en kopp är större, men jag glömde att länka till en bra sida med omvandlingstabeller. Jag tycker att det är enkelt och behändigt att använda koppar, men jag vet att några av mina brittiska vänner, som väger allt, tycker att det är förfärligt inexakt.

Jag satt alldeles för bra för att masa mig ut i köket och fotografera mina gamla buckliga och medfarna koppar, så jag snodde den här bilden på nätet.

Grattis Boris!

Boris (till vänster) och hans bror.

Boris Leonidovich Pasternak

10 februari 1890 – 30 maj 1960

Frukostfunderingar

Om postum kan du läsa här.

Så passande att man, nu när jag blivit matpratare, hade den här frukostartikeln i Svenska Journalen nummer 6, den 7 februari 1931. Frågan är om man i dagens Amerika kan generalisera och säga att så här ser en amerikansk frukost ut. Hos en del av mina vänner fixar jag själv vad jag vill ha eftersom de inte äter någon frukost utan stannar på väg till jobbet och köper kaffe, som de dricker i bilen med något sött bakverk som tilltugg. Andra äter pannkakor med massor med lönnsirap, undrar om det inte var det de menade i artikeln — inte lönnhonung — french toast och förlorade ägg är en andra omtyckta frukosträtt hos många av mina vänner. Några bakar muffins till frukost, vilket ändå är något bättre än munkar som jag inte väljer frivilligt någon tid på dygnet — och i synnerhet inte till frukost, och i synnerhet inte med glasyr på!

Street Breakfast engraved by G.Hunt, 1825

Inte bara dagens amerikaner äter sin frukost på gående fot.

Kanske är det så, att matkulturen i västvärldens länder har blivit utslätad, det är inte längre så stora skillnader.

Lägger märke till att artikelförfattaren känner sig föranlåten att förklara vad grapefrukt är, 1931 var det inte vanligt i Sverige.

Den här annonsen finns längst ned på samma sida som frukostartikel.

Så kom äntligen vattnet

och gick nästan på en gång.

Elektriker och rörmokare har avlöst varandra i brunnen i dag, och sent på eftermiddagen var allt färdigt. Stor glädje! Som emellertid inte blev långvarig — exakt vari problemet består, vet jag inte, och skulle antagligen inte förstå det även om någon förklarade det för mig.

Istället för att sätta mig och ha det skönt så fick jag hämta mer snö att smälta till diskvatten.

Det trummar

Och jag försöker, utan att lyckas, få syn på hackspetten, eller är det kanske en spillkråka? Jag har läst mig till att gröngölingarna sällan trummar, så valet står nog mellan de två förstnämnda.

Jag vet helt säkert att det inte är den här krabaten, en red-shafted flicker, för den finns inte i Sverige. Jag hittade bilden hos Guten-berg i boken “The Woodpeckers” från 1901, av Fannie Hardy Eckstorm. Boken är intressant även om man, som jag, inte kan mycket om fåglar — kanske i synnerhet då, eftersom den är skriven på ett lättfattligt vis.

Solen skiner och småfåglarna sjunger, vilket får det att kännas en aning vårlikt, även om termometern sjunkit till -16°. Och kallare ska det bli — SMHI lovar ner till -20° till helgen. Den översta tippen på snödropparna som jag skymtade i går, har försvunnit. Jag misstänker att det kan skyllas både på kylan och alla gubbar som trampar runt kring brunnen.

För trampar runt gör de, elektrikern i morse, och nu har vi två rörmokare som, hoppas jag, lägger sista handen vid installationen.

Förstå sig på blogger den som kan (eller är det min dator den här gången) delar av texten förblir i den storlek och färg jag valt, men bara delar.

Skopåsar — nu igen

Ur Svenska Journalen nummer 6 den 7 februari 1931.

En solig dag

Nysnö ovanpå isen i vår backe gjorde att valde att fotvandra till en närbutik för att inhandla några nödvändiga matvaror. Går man på den gamla banvallen, numera cykel- och vandringsled, är det inte så långt.

Men bara att att sig från huset till banvallen visade sig vara konditionsbefrämjande gymnastikpass. Av någon anledning sjönk min högerfot igenom skaren (tung gasfot?), och jag hade snö upp till knäet, medan vänsterfoten inte gick igenom. Det resulterade i en märklig låghalt gång, som gjorde att jag ångrade att jag valt den vägen.

Väl på banan, gick det något bättre, även om jag insåg att jag inte behöver gå på gym för att träna, så länge jag har en dryg decimeter snö att pulsa i.

Det var ett makalöst vackert promenadväder, så vackert att två män satt sig utanför korvburen med sin lunch.
Halvägs hem fick jag lift med en granne, och kunde konstatera att det var bakhalt i vår backe.

På bordets plats under magnolian, stod i går det här vidundret som tillsammans med miltals (OK, metervis) med slangar såg till att vi har rena rör nu. Men vatten har vi fortfarande inte. Jag hoppas att rörmokarna börjar sin dag här i morgon, jag såg att de var här och lastade av en del prylar på eftermiddagen.

Grattis Kate!

Kate Chopin

8 februari 1850 - 22 augusti 1904

Läs om Kates liv, hur hon som änka med nio barn, kämpade för att få ekonomin att gå ihop. Inte förrän tio år efter hennes död fick man upp ögonen för det litterära värdet i hennes böcker. Några av dem finns hos Gutenberg.

Ems matvrå

Woman Cooking,

Women at War Magazine, UK, 1942

När jag läser i Stina Billings bok ”Kostråd” I ransoneringstid” från 1941, är jag tacksam över att leva I en tid med ett större utbud — i synnerhet när det kommer till grönsaker. Det är mycket ”tuggad” mat, puddingar, stuvningar och inte en rå grönsak så långt ögat når.

Det förvånar mig lite att i så gott som alla brödrecepten använder man mjölk till degspad. En del av dem skulle jag kunna tänka mig att prova — fast med vatten.

Stina Billings var skolkökslärarinna, men jag får inte en endaste träff när jag googlar på hennes namn. Boken är utgiven på bokförlaget Margenta, ett förlag jag aldrig hört talas om.

Kanske var boken sponsrad av Kockums, det första som möter en när man öppnar den är den här sidan med Kockumsreklam.

Intressant om än inte smakligt förefaller surrogaten. Jag skulle nog hellre vara utan den så kallade grädden till tårtan än att använda mig av det här receptet

Surrogat för vispgrädde

4 dl vatten
45 gr mjöl
70 gr socker
1 tsk citron essence
Hälften av vattnet kokas upp. Mjölet röres ut med resten av vattnet och tillsättes under omrörning. Socker och citronessencen blandas I och allt får ett uppkok under kraftig vispning. Vispningen fortsättes ½ timme eller tills massan liknar vispad grädde. Användes till garnering och fyllning av tårtor och bakelser.

Smöret drygar man ut på liknande sätt med mjölk och vetemjöl — och så var det kaffet. Nu tycker jag att allt kaffe smakar pest, så förmodligen skulle jag inte tycka att det var värre att dryga ut det med knallar än att dricka det utan.

Knallar

250 gr kokt pressad potatis
2 msk kaffe eller vatten
275 gr groft rågmjöl
Den pressade potatisen blandas med litet kaffe eller vatten och så mycket groft rågmjöl inarbetas, att man får en hård deg. Degen rullas ut I smal längder, som skäras I små bitar så stora som kaffebönor. Dessa rostas kraftigt bruna och malas och användas som utdrygning av kaffe.

Grattis Charles!

"Reflect on your present blessings, of which

every man has many; not on your past misfortunes,

of which all men have some."

Charles John Huffam Dickens
7 februari 1812 — 9 juni 1870

Sitter här och funderar på hur välkänd Dickens är i dag — vi som fyllt femtio har väl, om inte läst honom, i alla fall hört talas om honom. Det finns rätt många förkortade upplagor, anpassade för barn, av hans mest kända böcker — kanske har du läst en av dem.
Nu kan jag tycka att hans böcker är omständiga och träliga att att sig igenom, men I slukaråldern slank allt ned. Det var ju både spännande och tårdrypande, inte kunde jag sluta att läsa då!
Elände och fattigidom hade han själv upplevt som barn, mycket av det han skrev om hade han sett på nära håll.
Många av hans böcker och kortare berättelser finns på Project Gutenberg (en del med fina illustrationer) — men har du inte tid, ork eller lust att ge dig i kast med dem finns en kortfattad hemsida. Det finns en svensk också, men den är usel.

Just nu

The Woman from Samaria

Har vi en gubbe i brunnen som ska rengöra våra rör. Se’n hoppas jag verkligen att pumpen kan komma på plats snart.
Det ska bli trevligt att inte behöva snåla på vattnet, att inte behöva tänka ut mat som inte kräver för många kärl som ska diskas och att kunna tvätta händerna under rinnande vatten när de blir kladdiga.

Men de de här äppelrutorna jag bakade till gårdagens efterrätt klarade jag av utan att kleta ned alltför mycket.

Blanda

1 kopp mjöl

1 tsk bakpulver

1 tsk kardemumma

1 tsk vaniljsocker

i ett annat kärl smälter du

60 g smör

och tillsätter

¼ kopp muscovadosocker

¼ råsocker

blanda väl och tillsätt

1 ägg

mjölblandningen

blanda inte för mycket, bara

tills mjölet är inkorporerat

rör sedan in

½ kopp finhackat äpple

½ kopp hackade nötter

den här gången använde jag valnötter,

men alla sorter, eller mandel, är goda

strö över en blandning av

2 msk råsocker

2 tsk kardemumma

häll i smord form (23 x 23 cm)

och grädda i c:a 30 minuter

i 175°

Om jag nu bara fick rätsida på datorerna skulle min lycka vara fullständig. Den lilla datorn som jag bloggar från är så seg att det ta'r halva da'n att lägga ut ett inlägg. Och hur jag än fixar får jag inte till större typsnitt — det vill säga de blir inte stora när jag publicerar inlägget, medan jag skriver har de den storlek jag vill.

Jag läser mina dagliga bloggar som vanligt, men det blir dåligt med kommentarer så länge datorn inte mår bra.

Ems matvrå

I betraktande av att jag inte samlar på kokböcker, så har jag en rätt stor “osamling”. Det här är de som får rum i köket. Nå’n dag får jag nog gå igenom dem och tänka efter hur de kommit i min ägo — visst har jag köpt en del, men jag tror att jag fått de flesta, och en hel del har jag ärvt.
Jag som undviker tjusiga mattidningar och matbloggar i samma utsträckning som jag flyr från allt som är som är gulligt, mysigt och ser ut som kopior av själlösa månadsmagasin, jag tänkte ge mig in i branschen med en alldeles egen matvrå.

Först ut, och kanske sist, blir några rader om Mollie Katzen som skrivit många vegetariska kokböcker. Jag fick den första av hennes böcker “The Mooswood Cookbook” när den var nyutkommen 1978, och blev omedelbart förtjust i den lättsamma lekfulla tonen i den handpräntade boken som författaren själv illustrerat.

Jag har nog aldrig följt något av recepten till punkt och pricka, men jag bläddrar gärna i hennes böcker och låter mig inspireras.
I U.S.A. är hon en av de kokboksförfattare som sålt bäst genom tiderna, hon skriver kokböcker för barn och är en varm förespråkare för ekologisk mat — titta in på hennes hemsida.

Grattis Johan och Tage!

Johan Ludvig Runeberg
5 februari 1804- 6 maj 1877

Vad vore en Runebergsdag utan Runebergstårtor? Fredrikas hemliga recept är inte längre hemligt. Här finns några filmsnuttar som visar hur tårtan bakas.

Bilden har jag stulit från nätet

Trenne råd gav modern åt sin dotter:

att ej sucka, att ej missnöjd vara

och att icke kyssa någon gosse. -

Moder, om din dotter icke felar,

icke felar mot det sista rådet,

skall hon fela mot de första båda.

J. L. Runeberg

Tage Ivar Roland Danielsson
5 februari - 13 oktober 1985

Jag tänker, alltså gör jag mig till.
(Tage Danielsson: Bok. Stockholm 1965 (första utg. 1963), s. 25)

Utför

Fler vinterminnen gör sig påminda. Som vintrarna i Schweiz, när vi ofta åkte kälke ned från chalet där vi bodde. Vägen klängde och svängde, på alpvägars vis, efter bergväggen. Att promenera tog närmare 20 minuter, men med kälke tog det inte ens halva tiden.
I god tid före hemresan hade vi beställt taxi, för att frakta oss och våra väskor ned till busstationen i dalen. En ung kvinna från Sri Lanka skulle åka med samma buss som min mamma och jag. Hon bar sin vita sari under en täckjacka, och började frysa redan medan vi väntade på taxin. Och vi väntade, och väntade och blev mer och mer nervösa — vi hade ju alla flygavgångar att passa. Till slut ringde vi och frågade vart bilen tagit vägen — nu minns jag inte längre vad som hänt, men kontentan var den att den inte skulle hinna hämta oss innan bussen redan hade gått.
Så vi hämtade varsin kälke, och med resväskorna framför oss satte vi full fart. Sarin fladdrade efter den vackra singalesiskan, vi svenskar var inte hälften så pittoreska. Jag vågar inte tänka på vad som skulle ha hänt om vi mött en bil, för vi gav oss inte tid att sakta in i kurvorna. De sista hundra meterna fick vi springa med kälkarna hoppandes efter oss. Den snälla busschauffören såg oss och väntade tills vi lastat in väskorna och själva kommit ombord.

På det sluttande planet

I går när jag gick nedför backen till vår postlåda var jag tacksam att ingen såg mig när jag vevade vilt med armarna, vilket inte hjälpte, och fötterna gjorde märkliga piruetter i luften innan jag på det mest ograciösa sätt, damp i backen och kanade nedför halva backen innan jag fick stopp på ekipaget. Mina försök att se'n komma på rätt köl hade säkert gjort sig bra i en Helan och Halvan film.
Lätt mörbultad och med gårdagens akrobatiska övningar i färskt minne, utrustade jag mig i morse med två skidstavar, hasade och knäade mig lååååångsamt nedför backen. På uppvägen blev jag full i skratt när jag såg mina egna spår i snön. Inga raska långa steg där inte.

Och naturligtvis kom jag att tänka på en dag med samma väglag. Jag bodde i utkanten av Leksand, och var på väg hem till Åkerö efter att ha handlat. I stället för att följa vägen fanns en genväg genom skogen så snart man kommit över bron från Leksand. Problemet den här dagen var att för att komma på stigen var man tvungen att ta' sig nedför en brant slänt. Det var förmiddag och alldeles folktomt, jag hade min mormors gamla bilrock av skinn, så jag tittade mig noga omkring, satte mig se'n på baken och åkte kana nedför slänten. Belåten med mig själv vandrade jag vidare, trygg i förvissningen om att ingen hade sett mig. Senare på da'n talade jag med en kille som sa: "jag såg dig när du kom från Noret i morse". Det var ju inte så märkvärdigt, så jag konstaterade bara att jag inte hade sett honom. "Du tittade dig noga omkring för att se om du var ensam" fortsatte han, "se'n satte du dig på baken och åkte nedför backen!"

Grattis Carl Michael!

Carl Michael Bellman

4 februari 1740 - 11 februari 1795

Per Krafft 1779

Grattis Gertrude!

In the United States there is more space where

nobody is than where anybody is. That is what

makes America what it is.

Gertrude Stein
3 februari 1874 – 27 juli 1946

Pablo Picasso, 1906

Vatten

You never miss the water till the well runs dry.

På svenska säger vi väl att man inte saknar kon förrän båset är tomt — men det passar inte lika bra till det här inlägget.

Jag läser att den 3 februari betraktas som vattenklosettens födelsedag — en man vid namn Thomas Crapper uppfann den 1837. Han förbättrade den, och 1861 tog han patent på den.
Tyvärr kan jag inte fira genom att spola i våra toaletter. Det visade sig nämligen att pumpen behöver en efterträdare — och innan den nu beställda pumpen kommer på plats ska hela systemet rengöras. (Jag vågar inte ens tänka på vad det kommer att kosta).

 Alla som har följt min blogg ett tag, har nog förstått att allt jag gör och allt jag är med om, renderar i ett antal minnen — så även den här gången.

Ett vattenminne från en av barndomens jular som vi, som bekant, firade på hotell i Härjedalen. Då var hotellet fortfarande relativt litet, jag tror inte vi var mer än ett fyrtiotal gäster. Men ett fyrtiotal gäster är förfärligt många när vattnet försvinner — och det gjorde det. Varför minns jag inte, om jag någonsin visste det, men borta var det och hotellvärden Erik, bar vatten dagarna i ända. Det måste ha varit ohyggligt slitigt, men situationen vändes till ett spex — Erik iklädd svarta skynken, kallades mannen i svart (fråga mig inte varför) — bar under gästerna jubel runt på hinkarna. Vid den tiden var värdparet nog inte ens fyllda fyrtio, och hade en god fysik — Erik ställde till och med upp i en slalomtävling, iförd sin svarta dräkt och hållandes två hinkar körda han i full fart utför backen.

För 302 år sedan

Räddades Alexander Selkirk från den ö i Stilla havet där han ensam vistats i fyra år. Alexander som föddes 1676 i Fife i Skotland var lite av en bråkmakare, 1704 befann han sig ombord på Cinque Ports, ett sjörövarskepp. När besättningen gick i land på ön Juan Fernández, utanför Chiles kust,för att skaffa färskvatten, försökte Alexander övertala några ur besättningen att lämna fartyget tillsammans med honom eftersom han inte ansåg fartyget sjödugligt, och han dessutom inte drog jämt med kapten. Han räknade med att det snart skulle passera andra fartyg som han kunde få hoppa på. Ingen ur besättningen ville göra honom sällskap, men kaptenen var glad att bli av med Alexander och lät honom gärna kliva av. Att Alexander omedelbart ångrade sig och försökte få skeppet att återvända för att låta honom komma ombord, var det ingen som brydde sig om. Så Alexander fick klara sig bäst han kunde på den karga vulkanön. I början livnärde han sig enbart på fisk och skaldjur, men så småningom upptäckte han att det fanns förvildade getter, och kunde utöka kosten med kött och mjölk. För att freda sig mot råttorna som störde hans nattsömn, lyckades han tämja vildkatter som höll efter råttpopulationen.
Inte bara Daniel Defoe lät sig inspireras av Alexander Selkirks öde, William Cowper skrev "The Solitude Of Alexander Selkirk" liksom andra författare lät honom skymta fram i kortare eller längre avsnitt. Men Robinson Kruse är ju den mest kända av alla, en bok som i första utgåvan hade den ståtliga titeln: "The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe, of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un‐inhabited Island on the Coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, wherein all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver’d by Pyrates."

James Joyce (som för övrigt har födelsedag i dag), 1882-1941, ansåg att symbolen för brittisk kolonisering fanns i Robinson Crusoe. "Han är den sanna prototypen för en brittisk kolonisatör... hela den anglosaxiska andan finns i Crusoe: Den manliga självständigheten, den omedvetna grymheten, envisheten, den långsamma men effektiva intelligensen, den sexuella apatin och den beräknande fåordigheten" skrev han.

Rationellt

får man väl ändå betrakta det som, att förlägga alla förtretligheter till samma vecka (på ett ungefär).

Datorerna är nog avlusade — men lider fortfarande av sviterna av ohyran. Så jag pillar efter bästa förmåga med inställningarna på apparaterna. Det ta'r på krafterna och jag inser med glädje att det är dags för eftermiddagsteet.

Men glädjen blir inte så långvarig — finns inget vatten i kranen! Naturligtvis inträffar det här så sent att rörmokaren stängt butiken för dagen och sitter i en bil på väg till sta'n. Jag talade med hans mamma som lovade att han kommer i morgon bitti, vilket betyder att jag blir tvungen att väcka tuppen i morgonbitti, eftersom det är en morgonpigg gosse.
Tittar ut på all snön och tänker på de berömda orden ur "The Ancient Mariner":

Water, water, every where,
Nor any drop to drink.

Nåja, får väl erkänna att liknelsen haltar betänkligt, men likväl stod jag där utan vatten och kände hur teabstinensen kom allt närmare. En termos i ryggsäcken, och en promenad på en glashal väg till verksta'n för att hämta vann, blev lösningen på problemet.
Nu när tebehovet är tillgodosett kan jag återvända till bloggosfären och grunna över alla datorns obegripliga nycker. Som till exempel att jag inte kan bestämma färg och storlek på texten i inlägget längre.