Utför

Fler vinterminnen gör sig påminda. Som vintrarna i Schweiz, när vi ofta åkte kälke ned från chalet där vi bodde. Vägen klängde och svängde, på alpvägars vis, efter bergväggen. Att promenera tog närmare 20 minuter, men med kälke tog det inte ens halva tiden.
I god tid före hemresan hade vi beställt taxi, för att frakta oss och våra väskor ned till busstationen i dalen. En ung kvinna från Sri Lanka skulle åka med samma buss som min mamma och jag. Hon bar sin vita sari under en täckjacka, och började frysa redan medan vi väntade på taxin. Och vi väntade, och väntade och blev mer och mer nervösa — vi hade ju alla flygavgångar att passa. Till slut ringde vi och frågade vart bilen tagit vägen — nu minns jag inte längre vad som hänt, men kontentan var den att den inte skulle hinna hämta oss innan bussen redan hade gått.
Så vi hämtade varsin kälke, och med resväskorna framför oss satte vi full fart. Sarin fladdrade efter den vackra singalesiskan, vi svenskar var inte hälften så pittoreska. Jag vågar inte tänka på vad som skulle ha hänt om vi mött en bil, för vi gav oss inte tid att sakta in i kurvorna. De sista hundra meterna fick vi springa med kälkarna hoppandes efter oss. Den snälla busschauffören såg oss och väntade tills vi lastat in väskorna och själva kommit ombord.