tisdag 15 mars 2011

Berta Hansson


Det är väl som 17 att man i de flesta kommuner tycker att man kan sparar på kulturen. I min kommun byggdes ett nytt bibliotek för rätt många år se'n nu, visst är det är trevligt, men på tok för trångt — och dessutom i utkanten av samhället. Och ännu trängre har det blivit se'n man blivit tvungen att skaffa datorer som allmänheten har tillgång till. Jag tycker visst att det ska finnas datorer att tillgå för alla som så behöver — men inte på bekostnad av barnböckerna som det blivit på vårt bibliotek. Jag går inte lika ofta till biblioteket nu som tidigare, det är inte lika trevligt som innan datorerna införskaffades.
Magasinet var för litet redan från början, och här som på de flesta bibliotek, måste man göra sig av med böcker. Det borde jag väl inte klaga över, eftersom det innebär att jag släpar hem kasse efter kasse, till brädden fyllda av de mest fantastiska böcker.
Senast kom jag hem med böckerna jag visade en bild på häromdagen. Lena Cronqvist hör i sanningens namn inte till mina favoriter och jag vet inte så mycket om henne — men då har jag ju verkligen anledning att lära mig mer om henne och hennes konst. Men till hennes bok har jag inte hunnit än, jag började läsa "Berta Hansson" av Gunilla Carlstedt och Christian Åkerlund, en bok som gavs ut i samband med den retrospektiva utställningen Berta Hansson 1910-1994. Jag har ju tidigare läst Berta Hanssons egen bok, "Mina ungar, dagbok från en byskola", där hon brättar om sitt liv som lärare i Fredrika i Västerbotten.

Skrivande pojke.
Akvarell. 1943

Men i den här boken får jag veta vad som hände se'n — se'n hon slutade undervisa och blev konstnär på heltid, om hennes umgänge med vänner som Vera Nilsson, Siri Derkert, Maj Bring, Walter Ljungquist, Sara Lidman och många fler av den tidens främsta kulturarbetare.
Boken belyser även hennes stora omfång som konstnär — i Fredrika hade hon mest tecknat sina ungar och målat akvarell, men nu arbetar hon i andra material som textil och lera.

Hässjor.
Olja. 1940-tal

Sara Lidman
Olja. 1950-tal

Kor
Kol. 1970-tal

Barnporträtt
Lergods. 1970-tal

När hennes syn på 80-talet blev sämre övergick hon till grafik, använde gamla motiv och arbetade med torrnål på koppar.
I sin dagbok skriver hon
Det finns många ord om konsten,
stora ord på papper.
Konsten är si,
konsten är så.
Idag.
Igår.
Imorgon.
För mig är det luften jag andas.
Vilken outhärdlig situation
sa Beethoven om sin dövhet.
Jag överför hans ord till mina ögon
och instämmer i all enkelhet:
vilken outhärdlig situation.
Hör ni ödesfåglar.
Fågeln i mig sträcker ut vingarna
och flyger vart den vill i nattens timmar.
När morgonen kommer vilar den sig på min målarduk.
Häckningstiden är snart förbi och
fågelstrecket ska ge sig av.
Ska vingarna bära.

Tre fåglar
Olja, ca 1990

9 kommentarer:

  1. Sara Lidman är verkligen sig lik och tre fåglar blev en klar favorit! Kossor är det alltid!


    Karin

    SvaraRadera
  2. Vår kommun lär gå med "överskott" i år - ändå ska man spara på kulturen. Har i kväll varit på bibblan och lyssnat på två bibliotekarier som "bokberättat", den ena av dem är svensk mästare i denna konst, Mia Dimblad.Mycket inspirerande!
    http://www.biblioteksforeningen.org/nyheter/g/nyhet04760.html

    SvaraRadera
  3. Karin,
    Hon målade många fåglar i mörka färger när hon var i det närmaste blind, eftersom hon inte såg färger.
    Skriva kunde hon också - roligt att läsa om hennes liv i en byskola.

    Olgakatt,
    Jag visste inte att man tävlade i bokberättande. Har haft några lärare som nog skulle ha kunnat ställa upp i sådana tävlingar. Somliga är födda goda berättare.

    Vår grannkommun är mycket bättre på kultur än vi - så till stor del är det naturligtvis en fråga om prioriteringar. Vårt bibliotek kämpar alltid i motvind. Det finns alltid tråkmånsar som hellre lägger pengar på hög än använder dem kreativt.

    Margaretha

    SvaraRadera
  4. Monet fick ju starr på gamla dar och bilderna blev allt brunare och murrigare - tills han blev opererad och färgerna klarnade igen!Sån tur hade tydligen inte Berta.

    SvaraRadera
  5. Olgakatt,
    Såvitt jag kan se, framgår det inte av boken vilken sorts synfel hon hade. Det var ju först på 80-talet hon inte kunde måla alls - så hade det varit operabelt hade man väl gjort något åt det.
    Är man lycklig nog att få leva länge, får man förmodligen finna sig i både krämpor och funktionsbortfall. Man kan inte både ha kakan och äta den.
    M

    SvaraRadera
  6. Du hittar alltid på så många intressanta saker! Lite nostalgi av det slag som jag tror behövs. Men frågan är hur sådant bättre kan komma de unga till del idag? De blir matade med en massa smörja... och jag är rädd för att deras fötter växer på utsidan... ytsidan. Deras trygghet och längtan finns bara i pengar.

    Ja, du ser... jag kommer så lätt in på mitt favorittema, men kanske kommer längtan efter större djup åter?

    SvaraRadera
  7. Ailas,
    Ja, det är frågan! Den stora frågan!!
    Jag tror nog att det finns ungdomar av den sorten du efterlyser - men de kommer i skymundan av alla de andra som ta'r mer plats.
    Margaretha

    SvaraRadera
  8. Berta Hanssons barnporträtt är bland de vackraste jag vet.
    Att förlora synen är en skräck för alla som jobbar med bild. Beundransvärt att jobba vidare i andra material. Jag blir nyfiken på hennes liv och ska leta efter böckerna du nämner.

    SvaraRadera
  9. Karin på FOX,
    Som hon själv säger är det lika fasansfull att förlora synen för en konstnär som hörseln för en musiker. Tyvärr är båda delarna rätt vanligt.
    eEt finns en del att läsa om henne på nätet, och bibban borde kunda skaffa fram böckerna.
    En del av hennes teckningar av barn, och även skulpturerna, påminner mig lite om Vera Nilssons barnbilder.
    Margaretha

    SvaraRadera