Morgonpromenad

 Eftersom SMHI förutspår regn, beger jag mig ut i gråvädret, iklädd yllecape, gummistövlar och yllevantar över flera lager kläder. Jag är tämligen ensam ute, en cyklist tittar undrande på mig, när jag försöker fotografera min spegelbild i en regnpöl. Annars är det bara jag, och bygdens alla snäckor, sniglar och daggmaskar som är ute. Intressanta djur, jag läser att en snigel håller en snittfart av 2 meter i timmen.

 Jag ser att den holländska bilen som stått parkerad utanför ett hus, nu är borta, och det lilla vackra huset ser övergivet ut. Dess närmaste granne däremot är inte det minsta övergivet — det är pyntat till taknocken, gången är kantad av vita stenar, gräsmattan full av vita grodor, ankor, gäss, konstgjorda blommor och ännu fler vita stenar. Undrar hur det ser ut inne i huset — för mitt inre öga ser jag kopparpryttlar på väggarna, trasmattor på nyskurade golv och prydnadssaker, varhelst det går att peta in.

En bit längre bort ondgör jag mig över att någon plockat det enda ståndet med gullvivor jag sett här i trakten.

Två tranor lyfter innan jag hinner trycka av, på bilden syns bara två suddiga streck framför ett par hus, som ser som klippta ut ur en huskatalog från 60-talet.  De stora grönytorna runt husen ser ut som de är trimmade med nagelsax och grusgången krattad med finkam. Min fantasi räcker inte riktigt till för att föreställa mig hur det ser ut inne i husen.

 Promenader är som gjorda för djupdykningar i  minnets bottenlösa slabbkista. En trave med virke får mig att minnas barndomens söndagsutflykter, då vi ofta intog matsäcken uppflugna på stockarna i  de många virkestravarna som fanns efter småvägarna.

Bulliga moln tornar upp sig bakom huset med hästhagarna, utan hästar, det ser ut som en målning av prins Eugen. Och de ledsna huset, det som stått igenbommat i över trettio år, ser förvånansvärt väl  bibehållet ut för att ha varit övergivet så länge.

 Som alla andra dagar, pratar jag med hästarna som alltid går ute — och som alla andra dagar, ger de så mycket som flyger och far, i mig. En av dem sneglar på mig genom luggen, och lyfter sedan på svansen.

  När jag spurtar upp för sista backen, ta'r regnet i ordentligt, och jag blir utskälld av en våt katt, som tycker att jag varit ute för länge.

Alldeles innanför dörren hänger husets mest uppriktiga spegel, man lär ju bli så vacker av regnvatten, men jag har uppenbarligen inte varit ute tillräckligt länge så jag skyndar mig förbi spegeln medan jag nynnar:

Darling, I am growing old, 

Silver threads among the gold, 

Shine upon my brow today; 

Life is fading fast away.

Av godaste teet finns inte mycket kvar, men jag skrapar ur de få bladen, och kokar en dl vatten i hopp om att kunna tina upp.

Det bankar på dörren, ett par vidtalade gossar står utanför med svällande muskler, tatueringar och svartprilliga leenden. På fem minuter har de burit ned den stora bulliga TVn som har tagit så mycket onödig plats i flera år.

När pojkarna gått, låter jag ytterdörren stå öppen för att vädra ut doften av dem — kanske var det rakvatten, eller bara luktagott i största allmänhet.

Det är med promenader som med de där sista 10 minuterna innan man somnar på kvällen — de lämpar sig för planering, för allt blir så enkelt, först gör jag det, och när jag ändå är där så gör jag något annat, och när jag ändå är i farten så finns det ett antal saker som går hur geschwint som helst att göra i tankarna.

Dagen har gått och jag har inte hunnit med en bråkdel av det jag tänkte ut under promenaden.