Att bita i gräset

Vandrar efter gräsklipparen och förundras över att den biter av gräset snarare än biter i det — gräset är högt, tjockt och fuktigt, men min trogna (om än något nyckfulla) gräsklippare kämpar på.

Jag har inget emot att klippa gräs, det ger mig gott om tid att fundera över vad jag hört och läst, eller bara låta tankarna fara i tid och rum. 

Grunnar över de perfida tingens djupa motvilja till samarbete, som är en evig källa till irritation. Efter att i en vecka försökt, men inte lyckats, starta gräsklipparen, ger jag upp och ringer gossen som säljer och sörvar slika maskiner. Han kommer farande med släpkärra, redo att ta den med sig till verkstaden — men först vrider han om nyckeln, och maskinskrället startar hur snällt som helst. "Lagen om alltings", kallades sådant ända till man tyckte att engelska låter mer världsvant än svenska, och uttrycket ersattes med ett engelskt. 

Som bekant, är jag löjligt blödig när det kommer till att meja ner den vackra grödan, men jag biter ihop och kör över kärrvioler, humleblomster och alla vackra gräs, som pryder mina mossmattor, och det känns bra att veta att jag är i gott sällskap. När Thoreau står inför valet att låta ogräset ta över bönlandet, eller att så småningom kunna skörda bönor, beklagar han sig över nödvändigheten av att göra "orättvisa distinktioner".

I sin bok "En andra natur. En trädgårdodlares  bildningsväg" (Second Nature: A Gardener's Education) filosoferar Michael Pollan över idén med en trädgård, om livet, amerikaner och deras förhållande till gräsmattor, och naturligtvis vad män som Emerson och Thoreau hade för förhållande till naturen. Både Bokus och Adlibris har hans böcker, de är många.

Pelle Holm vet att berätta varför det heter att bita i gräset; urspr. med syftning på en iakttagelse att dödligt sårade i dödskampen bet i marken. - Jfr Homeros, Iliaden 2,418