torsdag 21 juni 2012

Att våga lägga sig i

 
Sorrow
Dawn Blair


Utanför sjukhuset sitter en kvinna i yngre medel-åldern och gråter. Jag tvekar, ska jag bara gå förbi eller ska jag säga något. Bara för några dagar sedan talade jag med en väninna som blev änka för snart ett år sedan, hon talade om hur besviken hon var på medmänniskor som inte vågade fråga hur hon hade det. Och vi talade länge om just detta, att våga fråga. Och jag tänkte på Eva som förlorade sin förstfödde son efter ett dygn, hur ledsen hon blev när vänner gick över gatan för att slippa möta henne.
Så jag satte mig ned och frågade om jag kunde göra något för henne eller om hon ville vara i fred. Hon behövde tala, och hon sa’ nästan exakt samma saker som min väninna — vänner frågade inte.
Nu är vi ju alla så olika, somliga vill inte att andra ska lägga sig i — men då får vi acceptera att de säger ifrån, och lämna dem i fred. Nu vet jag av erfaren-het att även de som säger ifrån ibland inte menar det. Då kan det vara svårt att veta hur enträgen man ska vara med sina frågor. 
Det kan också tyckas svårt att veta vad man ska säga — men oftast behöver man inte säga så mycket, det är viktigt att lyssna — och att vara tysta tillsammans.
Amerikaner är nog lite bättre på att ställa upp för behövande vänner än vad vi är. (De är också bättre än vi på att visa tacksamhet.) Av dem har jag lärt mig att man gärna kan vara exakt i sina erbjudan-den — inte bara säga ”säg till om du behöver något”, utan erbjuda sig att skjutsa, laga mat, handla eller vad man nu kan tänka sig att ge för hjälp. 
Det behövs så lite, för att visa en medmänniska att vi tänker på henne — för ofta är det ju det det handlar om, vi behöver känna att vi inte är helt ensamma i vår sorg, sjukdom, arbetslös eller vad det nu rör sig om.
Jag har en väninna som när hon hörde att jag hade det kämpigt, började skicka ett mejl om dagen. Bara en kort hälsning, ibland en bild eller ett citat, men det räcker, det gör mig så glad att veta att hon tänker på mig.

14 kommentarer:

  1. Gissa vem som lärde mig att skicka brev och småsaker varje dag!
    kram från
    Mette

    SvaraRadera
  2. Så rätt så!
    Men t o m ett direkt erbjudande har många tveksamhet att tacka ja till. Så jag tar med nåt ätbart och bankar på. Bröd, prickig korv och en bit ost eller vad jag har i skåpet. Sen får man känna av om det var rätt; oftast är det det.

    Har man långt är ju ett mejl, brev eller telefonsamtal det man kan bidra med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olgakatt,
      Jo, jag har också mött folk som har svårt att tacka ja, men ändå blir glada när man gör något handfast.
      Kontakterna betyder mycket i vilken form de än sker.
      Margaretha

      Radera
  3. Precis så är det!!! Bra skrivet!

    SvaraRadera
  4. Så sant, så sant. Minns en sen sommarkväll för en del år sedan då jag påväg hem mötte en tjej som satt storgråtande på en mur. Jag stannade, satte mig bredvid henne och frågade hur det stod till. Efter en stund hade tårarna torkat och hon skrattade åt både henne själv och att jag stannat och lyssnat på hennes dravel. Jag fortsatte hem och hur det gick för henne och dåvarande kärleksproblem vet jag ej.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åsa,
      Så gott när man kan skratta åt eländet, ofta behövs det ju bara att man får vräka ur sig så återfår livet och problemen sina rätta proportioner.
      Margaretha

      Radera
  5. jag har tänkt på det här i flera dar nu. du har rätt i att vi amerikaner är bättre än svenskarna på att ställa upp för varandra, eftersom vi alltid har varit beroende av våra grannar för att överleva. svenskarna vet inte hur man gör och så är de rädda för att lägga sig i. du skrev en gång att de alltid litar på att någon annan ställer upp, särskilt om de vet att man har många vänner. egentligen är det lite konstigt för jag tycker att svenskar är väldigt trogna vänner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Debbie,
      Det är så lätt att generalisera, men det är också min erfarenhet. Jag är ibland rätt imponerad av amerikanernas organisationsförmåga - det ta'r inte många timmar efter en olycka, eller att nyheten om sjukdom kommit ut, förrän det finns en sida på nätet där vänner kan registrera sig och man blir informerad om vad som händer. Något som verkligen underlättar om man bor långt ifrån sina vänner.
      Här är vi kanske en gnutta för rädda för att störa och vara påträngande.
      Margaretha

      Radera
  6. Jag känner mig skyldig när jag läser det här. Jag har nog tänkt att hon har så många vänner och så stor familj, så jag vill inte störa. Nu ska jag bättra mig!
    Min pappa var sjuk länge och dog när jag var 9 år och jag minns hur min mamma grät och sa att hon kände sig så ensam. Det var särskilt en kusin som hon var så ledsen för att hon inte hörde av sig. Flera år efteråt sa den kusinen att hon inte ville tränga sig på när vi hade det så svårt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Annkatrin,
      Det är lätt att tänka så, de flesta av oss har ju våra vardagsproblem och diverse åtaganden att sköta. Då är det lätt att glömma dem som har det ännu värre.
      Jag tror din kusins beteende är väldigt vanligt. Men vad som helst utom tystnad är bra.
      Margaretha

      Radera
  7. Så bra skrivet!
    Jag vårdar min sjuka man och känner mig fruktansvärt ensam och ledsen när vännerna inte hör av sig. Några har sagt att de inte vill störa och jag hörde att någon sa att jag ju har så många vänner så hon ville inte lägga sig i. Det skulle kännas så bra med ett telefonsamtal eller mejl, men jag orkar inte ta konntakt själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kristina,
      Välkommen till bastmattan!
      Jag förstår så väl hur du har det - och jag önskar så att jag hade en lösning på problemet. Jag tröstar mig med att de som inte hör av sig inte är mycket att ha till vänner. Riktigt stämmer det ju inte - de flesta har fått sin beskärda del av problem och motgångar, och orkar kanske inte med att lyssna på någon annan med problem eller en stor sorg.
      Tack för mejl, jag lovar att svara men jag har ont om datortid och kan inte säga när.
      Tänker på dig!
      Margaretha

      Radera