Att våga lägga sig i

 

Sorrow

Dawn Blair

Utanför sjukhuset sitter en kvinna i yngre medel-åldern och gråter. Jag tvekar, ska jag bara gå förbi eller ska jag säga något. Bara för några dagar sedan talade jag med en väninna som blev änka för snart ett år sedan, hon talade om hur besviken hon var på medmänniskor som inte vågade fråga hur hon hade det. Och vi talade länge om just detta, att våga fråga. Och jag tänkte på Eva som förlorade sin förstfödde son efter ett dygn, hur ledsen hon blev när vänner gick över gatan för att slippa möta henne.
Så jag satte mig ned och frågade om jag kunde göra något för henne eller om hon ville vara i fred. Hon behövde tala, och hon sa’ nästan exakt samma saker som min väninna — vänner frågade inte.
Nu är vi ju alla så olika, somliga vill inte att andra ska lägga sig i — men då får vi acceptera att de säger ifrån, och lämna dem i fred. Nu vet jag av erfaren-het att även de som säger ifrån ibland inte menar det. Då kan det vara svårt att veta hur enträgen man ska vara med sina frågor. 
Det kan också tyckas svårt att veta vad man ska säga — men oftast behöver man inte säga så mycket, det är viktigt att lyssna — och att vara tysta tillsammans.
Amerikaner är nog lite bättre på att ställa upp för behövande vänner än vad vi är. (De är också bättre än vi på att visa tacksamhet.) Av dem har jag lärt mig att man gärna kan vara exakt i sina erbjudan-den — inte bara säga ”säg till om du behöver något”, utan erbjuda sig att skjutsa, laga mat, handla eller vad man nu kan tänka sig att ge för hjälp. 
Det behövs så lite, för att visa en medmänniska att vi tänker på henne — för ofta är det ju det det handlar om, vi behöver känna att vi inte är helt ensamma i vår sorg, sjukdom, arbetslös eller vad det nu rör sig om.
Jag har en väninna som när hon hörde att jag hade det kämpigt, började skicka ett mejl om dagen. Bara en kort hälsning, ibland en bild eller ett citat, men det räcker, det gör mig så glad att veta att hon tänker på mig.