Pang, pang

Inte bara när det gäller djur

är det fånigt att leka död

Såg nyligen ett par småkillar skjuta på varandra — den ena med en kvist och den andra med bara handen (ni vet, med pekfingret och långfingret, medan tummen håller ned ringfingret och lillfingret). De var säkert inte mer än fyra år.
När jag var fyra år tror jag knappast att jag hade en aning om att fanns skjutvapen. Men som jag talat om tidigare, tillbringade jag dagarna under skolåret på KFUK:s barnkrubba på Folkungagatan — och även på den tiden lekte små gossar krig, så jag lärde mig så småningom att man kan skjuta ihjäl varandra på skoj.
En av killarna var den stolte ägaren av ett cowboybälte, det hade plats för patroner — så jag blev ju tvungen att gå hem och fråga vad patroner var för något.
Hela avdelningen traskade ofta iväg till Vitabergsparken för att leka — där på sydsidan (sydost kanske) fanns en liten lekpark (kanske finns än i dag?). En dag när vi var där och lekte blev jag skjuten. Jag minns inte om killen hade en leksakspistol eller om han bara använde handen eller en pinne, men jag minns att han han sa' "pang, pang, du är död". Eftersom jag aldrig blivit skjuten förut och inte visste hur det gick till, fick skytten instruera mig "ligg ned, med armarna rakt ut!" Efter en stund tyckte jag väl att det var obekvämt att vara död, så jag ändrade ställning. Då blev det ett himla liv på skytten, jag var ju död och fick inte röra mig. Det hela slutade med gråt och tandagnisslan, jag fick inte vara med och leka och tanterna fick rycka ut för att gjuta olja.

Två för vänskap

I had three chairs in my house: one for

solitude, two for friendship, three for society.
.......................................... Henry David Thoreau

På Gotlandsgatan, bara ett kvarter ifrån oss, fanns en leksaksaffär. Jag tror att den hade två fönster mot gatan, och för att komma in i butiken var man tvungen att gå ned några trappsteg — något jag minns som ganska vanligt, är det så fortfarande? Jämfört med dagens barn hade jag nog inte så mycket leksaker, men jag tyckte att jag hade många.
Till leksaksaffären gick man inte bara för att inhandla leksaker, jag minns att vi vid ett par tillfällen lämnade in dockor för reparation, och vi beställde en rejäl leksakslåda som gjordes efter våra anvisningar.
Att handla i småbutikerna var också en social historia, det tog sin rundliga tid eftersom livets såväl stora som små frågor skulle diskuteras. Den här leksaksaffären ägdes av ett äkta par, och det enda samtalet jag minns väl, ägde rum när vi hade skaffat hund. Då berättade mannen en lång historia om hur han blivit biten av en tax och var rädd för hundar.
Bordet på bilden köpte vi där, antagligen var det rätt nytt när bilden togs. Jag minns så väl när jag stod där i affären och skulle välja vilket bord som skulle bli mitt — ett viktigt, och svårt val. Det fanns nämligen flera att välja emellan. Till slut stod valet mellan ett målat bord med en låda och det fernissade bordet som jag valde. Det vitmålade bordet lockade därför att det hade en så söt ros målad på utdragslådan — men till det hörde bara en stol. Vad förslår en stol om man har gäster, nej det blev bordet med två stolar.

Råttfångaren från Hameln

Den äldsta bilden av råttfångaren från Hameln,

målad 1592 av Friherre Augustin von Moersperg,

efter ett kyrkfönster som fanns i Marktkirche i Hameln.

Kyrkan förstördes 1660, så målningen är utförd efter

de beskrivningar som sv fönstret, som finns bevarade.

.

Sagan om råttfångaren känner nog de flesta till — de flesta i min generation och äldre — men den gamla legenden som sagan bygger på är kanske inte lika välkänd. Dessutom är den som gamla legender plägar vara, rätt luddig. Den bygger på en faktisk händelse, men vad som egentligen tilldrog sig sommaren 1284 är inte lätt att veta.
Några råttor fanns tydligen inte med från början. Vad som hände var tydligen att 130 barn lämnade Hameln den 26 juni — det finns många teorier om varför, den troligaste tycks vara att de bildade ett barnkorståg.
Datumet den 22 juli figurerar också i berättelsen, men det tycks ha varit 1376, då man hade en rått-invasion. Och så har berättelserna flätats ihop och blivit underlag till ett antal olika sagor och dikter.
Wikipedia har en lång artikel (förhoppningsvis tillförlitlig) om händelsen och de olika teorierna — den är väl värd att läsas för den som vill veta mer.

'

pied adj.
Patchy in color; splotched or piebald.

(Life Sciences & Allied Applications / Zoology) having markings of two or more colours
[from pie an allusion to the magpie's black-and-white colouring]

Råttfångarmotivet är väl representerat i konsten, några av illustrationerna hade jag med i mitt mus-tema för några år se'n. Skriver du in "musmys" i sökrutan här ovanför så kommer alla 47 inslagen upp. (Så många gulliga möss och råttor det finns i konstens värld). Vill du bara se de två inslagen om råttfångaren finns de här och här.

Jag kommer att tänka på Nevil Shutes bok "Pied Piper" från 1942, den kom på svensk 1943 med titeln "Mannen med sälgpiporna". Jag har inte läst den se'n jag var i tonåren, men minns jag rätt handlar det om en man som hjälper barn att fly från Frankrike till England, under kriget.
Nevil Shute är oförtjänt bortglömd i dag, några har kanske sett de filmer som baserades på hans böcker, men jag tror inte att han läses ofta nu för tiden.

Så sant som det är sagt

Det måste ha varit en person med mycken livserfarenhet, som myntade begreppet "en olycka kommer aldrig ensam".



Jag började dagen med en av de enklare föresatserna, att mata tvättmaskinen. När det var dags att hänga tvätten möts jag av ett vattenfyllt golv. Har svabbat upp det värsta, men styrkt av te ska jag strax återvända för att avsluta uppsnyggningen.
Det är den här sortens minikatastrofer som ta'r tid och kraft från det planerade arbetet. Det som nu är stryktorrt, hinner förmodligen bli snustorrt innan jag hinner fram till strykbrädet. Och maten som skulle lagas och frysas står halvfärdig i kylen.

Som synes funkar datorn för ögonblicket — men jag vet ju aldrig hur länge — förutsatt att jag sitter lika stilla som en kung på sin stensockel, och för säkerhets skull håller jag andan.
Eftersom min pålitliga datorfirma inte längre servar privatpersoner, så blir jag så illa tvungen att hitta en annan tantvänlig firma som kan hjälpa mig.

Datorstrul

Blir det tyst här på bastmattan, så beror det inte på att jag är huslig eller har trillat av pinn. Nej, min dator — eller rättare sagt en sladd (tror jag) — vill inte vara med.
Jag har långt till hjälp, en hjälp som inte längre är lika behjälplig som förr i världen, så det kan bli ett långt uppehåll.

Teori och praktik går sällan hand i hand

A Woman Peeling Vegetables

William Kay Blacklock, 1872-1922

.

Han visste vad han talade om, den gode Burns, när han sa' att det bästa av planer kan gå åt skogen. Vi är nog många som insett det.

Och vem var det som sa' nå't i stil med "att varje kväll gör jag upp tusen planer, och varje morgon gör jag precis som vanligt"?

Att ladda tvättmaskinen är ju varken tidskrävande eller svårt — men se'n ska man ju ta hand om tvätten.

Jag har inte ett dugg emot att stryka och mangla (och krusa örngottsband), men det ta'r tid från annat — annat som är lika viktigt.

Man kan ju tycka att efter alla år tillsammans med mig själv skulle jag ha en bättre självkännedom. Att jag skulle ha lärt mig att planera efter min förmåga. Men nej då, varje kväll tror jag att i morgon, då ska jag göra allt jag inte gjort i dag. Och varje dag går det som alla andra dagar — när allt som är absolut nöd-vändigt är undanstökat, finns inget utrymme för alla storstilade planer.

Förr i tiden fick barnen inte gå ut och leka förrän de rensat ett visst antal rader i grönsakslandet, stickat si och så många varv på stickstrumpan eller sytt ihop ett par lappar på lapptäcket.
Frågan är om dagens barn har några av de färdig-heterna. Visste jag att de kunde rensa ogräs så kunde jag ju bjuda hit ett dagis för att attackera trädgårdslanden.
.

Lady Taking Tea, 1735
Jean-Babtiste-Simon Chardin,
1699-1779

Dags för en tepaus!

Grattis Gregor!

Gregor Johann Mendel 1822 – 1884

.somliga källor uppger att han föddes den 20 juli,

medan andra säger att det var den 22 juli

Vi har väl alla läst om det där med den fjärde kani-nen, eller var det den femte?, när vi gick i skolan. Jag talar alltså om munken Gregor som odlade ärtor i klosterträdgården, och studerade hur olika anlag ärvdes.
Jag har läst, någonstans någon gång, att han bättrade på resultaten när han redovisade vad han kommit fram till — men om detta hittar jag inget på nätet, när jag nu läser om honom.

Favoritplatsen

Kanske skulle vi kalla honom Ferdinand.

Vem ska jag välja?

För en tid sedan berättade en väninna att hennes kusin vunnit en tävling där första priset var att få äta middag med en valfri kändis. Hennes val föll på en sångare jag aldrig hört talas om. (Eller var det kanske en skådespelare?)

Det fick mig att grunna på vem jag skulle vilja äta middag med — och jag kan inte för mitt liv komma på en enda levande person jag skulle vilja äta middag med. Däremot kan jag komma på en hel massa avlidna personer som skulle vara roligt att få träffa.

Men låt säga att jag skulle komma på någon — och jag skulle få min önskan uppfylld; vad säger man?

Hej, jag tycker du sjunger bra?
Kul att träffas, jag gillar dina böcker?
Goddag, jag tycker om dina åsikter — de sammanfaller med mina?
Jag önskar att jag kunde måla lika bra som du?

Bara för att personen i fråga är känd betyder det ju inte att hon/han har förmågan att hålla samtalet igång. Alla klarar inte av att ta' emot en komplimang.

Jag siktade en gång en välkänd person när jag handlade på Konsum. Eftersom jag nyss hade hört ett jättebra föredrag av henne, så stegade jag fram och sa' att jag uppskattade hennes föredrag. Hon blev alldeles ställd, började stamma och sa' till slut, "de gör om så ofta här i affären att jag inte hittar någonting".

.

De avdöda storheterna äro:

August Macke 1887 – 1914
Chaim Potok 1929 - 2002
Christina Georgina Rossetti 1830 – 1894
Edith Louisa Cavell, 1865 – 1915
Franz Joseph Haydn, 1732 - 1809
Fredrika Bremer, 1801 - 1865
Helene Schjerfbeck, 1862 - 1946

På begäran

Den här bilden har jag visat tidigare — men nytill-komna läsare undrar var jag egentligen sitter hela dagarna. Nåja, kanske inte riktigt hela dagarna, men en god del av sommaren tillbringar jag på någon av förstukvistarna. Vi har nämligen två indentiska (som en bekant säger, på fullaste allvar) trappor — en i väster och en i öster, så det är bara att välja om det ska vara sol eller skugga.
Jag har uppenbarligen ett medfött friskluftsbehov — föräldrarna berättar att jag redan som spädbarn vrålade ända tills jag blev utflyttad. När de for ut i skärgården med Waxholmsbåt och det var ett riktigt busväder, fick de finna sig i att sitta på däck i två timmar för att inte bli lynchade av sina medpassa-gerare — vi vet ju alla vad vi tycker om skrikande ungar när vi vill sitta i lugn och ro.
Så här sitter jag alltså just nu, syrénerna är utblom-made för länge se'n, istället står här en vas med mormorsrosor. Förutom datorn har jag en boktrave och en tekopp bredvid mig. Solen skiner, och jag har lyckats förtränga allt som borde göras.

Det finns så gott om ord

krusig
krullig
knaprig
frasig
mör
spröd

bildlikt:
fast
frisk, kylig om luft o.d.
fräsch
kort och koncis
bestämd
skarp markerad
klar
livlig
rapp
.
.
Ändå envisas man med att säga krispig.
HIST.: sedan 1982; av eng. crispy 'frasig; färsk'

Säkert finns det fler, fast de här är de vanligaste.

Grattis Erle!

Erle Stanley Gardner
1889-1970

.

Erle Stanley Gardner föddes den 17 juli 1889.
Mest känd är han nog för sina drygt 80 böcker om Perry Mason, men han skrev annat också och använde många pseudonymer.
Han tycks ha varit en mycket begåvad, mycket rast-löst, mycket oförvägen och hade en obändig natur.
På universitet hann han inte ens studera en månad, innan han klippte till en av lärarna och blev utkastad från skolan. Det hindrade inte Erle från att lära sig det han ville — han skaffade sig ett jobb som sekre-terare på en advokatfirma. Där snappade han upp tillräckligt med kunskaper för att tre år senare, 1911, bli antagen till advokatsamfundet. Han öppnade en egen advokatfirma där många av hans klienter var kineser, och lärde sig kinesiska.
Det han skrev var ingen stor litteratur — det fanns de som hävdade att det inte hade något med litteratur att göra — men hans upplagor var stora och läsarna många.
Jag har läst honom med stor förtjusning — för mig är han sommarlovsläsning — jag som inte ens gillar deckare. Kanske är det det osannolika och kliché-artade som jag tycker om. Dessutom är han rolig, och att läsa honom i dag är ju intressant med tanke på att alla tekniska finesser och nymodigheter som det talas om, nu är föråldrade.
På den tiden jag gick på antikvariat brukade jag kunna hitta några Perry till rimliga priser — kanske är det dags att läsa om dem.

Grattis Inigo!

Inigo Jones, 1573-1652

Portrait of Inigo Jones painted by

William Hogarth (1697-1764) in 1758

from a 1636 painting by Sir Anthony van Dyck

.

Den engelske arkitekten, målaren och teaterdekora-tören Inigo Jones föddes den 15 juli i London.

Jag lärde känna honom i de tidiga tonåren, då jag läste Phyllis Matthewmans flickböcker. I en av böc-kerna ordnar en grupp ungdomar maskspel på sitt skollov, och hittar kulisser målade av Inigo Jones på vinden. Allt är mycket brittiskt, med herresäten och internatskolor — och så fångar man bovar i förbi-farten, eller blir instängd i grottor vid havet, när tidvattnet stiger. Inga originella intriger, men med insprängda fakta — jag lärde mig en hel del om författare, konstnärer och brittisk geografi, när jag läste hennes böcker. Minns att jag läste böckerna med en kartbok och uppslagsverk till hands.

Intelligens

Intellectuals Think They Can Make Trees

Grow if Watered with the Ink of Their Theories
Thomas Theodor Heine

.

Det är bra länge se'n jag hörde talas om Mensa första gången — föreningen för intelligenta personer (vad nu det är). Jag förstod inte vitsen med föreningen då (inte tillräckligt intelligent?) och jag förstår det fortfarande inte (min intelligens har uppenbarligen inte utvecklats med åren).
Så hade vår lokala tidningen en artikel i går om en person som är med i denna illustra förening. Eftersom den mycket slätstrukna artikeln inte på något sätt motiverade ett medlemskap, knappade jag mig över till föreningens (tråkiga) hemsida. Men blev inte klokare för det — fast det är väl inte förenings uppgift att göra mig klokare.

"Ett av Mensas syften är att identifiera och främja mänsklig intelligens så att den ska komma mänskligheten till godo. Mensa Sverige är ett forum för intellektuellt utbyte mellan medlemmarna genom lokala, nationella och internationella diskussioner, möten och föredrag."

Inte mycket att säga om det. Eller rättare sagt, jag har förfärligt mycket att säga om det. Men jag måste framhålla att så länge människor har behov av den sortens föreningar, och anser att samvaron är givande, så har de naturligtvis ett berättigande. Jag argumenterar inte mot föreningen — jag talar bara om varför jag inte skulle komma på tanken att söka medlemskap.
Visst behöver vi alla intellektuell stimulans — på den nivå där vi befinner oss — men hitintills har jag inte behövt söka mig till en organisation för att få den stimulansen. Världen är full av spännande människor, somliga mer intelligenta än jag, och andra mindre, och för mig är det blandningen som är stimulerande. Att förklara något för en förståndshandikappad person kan många gånger vara en större intellektuell utmaning än så kallade intellektuella diskussioner med jämbördiga. För att inte tala om hur ofta dessa människor, med ett annat perspektiv på världen, framlägger tankar som tål att ta till sig.

"Att bli med i Mensa ger dig tillgång till ett världsomspännande nätverk av intressanta människor att umgås och diskutera med. Vi anordnar pubträffar, spelkvällar, picknickar och mycket annat."

"Om du inte når upp till de poäng som krävs för att bli medlem i Mensa, så kan det vara så att du hade en dålig dag, var trött, okoncentrerad eller helt enkelt hade otur. Därför finns möjligheten att göra provet ytterligare en gång, denna gången med ett annat liknande test. Och du, att inte klara provet är inte hela världen; det finns mycket annat än Mensa här i livet, även om vi tycker det är ett väldigt trevligt sällskap. "

Nej, det är inte hela världen. Jag kommer att tänka på gamla tiders överliggare, en del av dem med en tentamensskräck som gjorde dem till eviga studenter. (Något som inte har ett dugg med Mensa att göra).

Jag har auskulterat i klasser för begåvade barn — mellanstadiebarn som löste sina matteproblem innan jag förstått vad det gick ut på — och visst kan det vara roligt att jobba med ungar som är ivriga på att lära sig mer hela tiden. MEN, det var inte roligt att se hur många av dessa barn ansåg sig förmer än skolkamraterna, som inte naturen varit lika generös emot.
Vi lever i en värld där vissa egenskaper betraktas som finare än andra, och jag har sett alltför mycket av intelligenssnobbism för att finna tanken på den här sortens sammanslutningar attraktiv.

Utmärkta ord och uttryck

Dialogue

Daniel Cacouault

.

luftkonditionering

dygnet runt

bla bla bla

nöjd, tillfreds, väl till mods

Sommar

Om sommaren

Om sommaren är ingen ko på isen
och blå åskmolnsbär finns att plocka i skogen.
Smultronet blöder mot tungan utan blodsmak.
Då är livet fullt sysselsatt
med att vara vad det är: ett paradisförsök.
.................................... Längs ekots stigar, 1978
............................................. Harry Martinson
.

sommar, fsv. somar, sumar m. = isl. sumar n., yngre sumarr m., da. sommer, fsax., fhty. sumar (ty. sommer) m., ägs. sumor (eng. summer); besl. med armen, armārn, sommar, ävensom sanskr. sámā, halvår, år, avest, hama, sommar, ir. sam ds.; väl egentl.: halvår o. i av-Ijudsförh. till ie. *sēmi-, halv, i sanskr. sāmi-, grek. (h)emi-, lat. semi-, fhty. sâmi- osv.; alltså tydande på en tid, då indoeuropéerna räknade blott två årstider, sommar o. vinter; se t. ex.
Schrader Reallex. s. 782. Z— Däremot är ordet icke, såsom också antagits, besl. med grek. (h)ēméra, dag, knappast heller med grek. (h)émeros, mild. — Andra indoeur. beteckningar för 'sommar' betyda i regel 'den heta årstiden', t. ex. lat. æstas (till ie. roten idh, brinna o. d.; se id 1), grek. théros, även: skördetid, sommarvärme (= sanskr. háras, glöd; jfr under det dock ej säkert besl. varm), fpreuss. dagis (se dag). — I somras, t. ex. Weste i 1807, men ännu Sahlstedt 1773: i
sommars, den regelbundna formen under hela den äldre nsv. tiden, y. fsv. i somars (-ers) 1478 osv. Sdw. Tillägg. Columbus Ordesk. har i sommars, men i wintras, o. säkerl. är somras närmast en ombildning efter den senare formen, som uppträder redan i fsv. I ä. sv. även: förra sommars o. d., nu blott i Finnl.: förra somras, sista somras. En särskilt sydsvensk (småländsk?) bildning synes föreligga i uttr. i förleden sommarse, Växiö 1703 (-ss-), J. Stålhammar (smålänning) 1704 (-å-); jfr. t. ex, fsv. i aftonse (nsv. i afse), nsv, i morse osv., varom se litteraturen i SAO 1: 664.
.
summer Season. AS. sumor. Com. Teut.; cf Du. zomer, Ger. sommer, ON. sumar; cogn. Sanskrit sámā, half-year, year, OIr. sam, summer. Summer, winter, the orig. divisions of the year, are connected with many more allusions than spring, autumn. A young lady's age is reckoned fig. by summers, an old man's by winters.

.

En dag som i dag skulle jag ju kunna skylla min oföretagsamhet på vädret — det är 24° och en luftfuktighet på 80%. Men tack och lov har vi inte den sortens väder varje dag, även om det varit i varmaste laget för att jag ska trivas. Nej, min lättja är nog en allmän sommarlättja parad med insikten att det finns annat än datorn att pyssla med när man har hus och trädgård.

Jag fotograferar inte mindre än vanligt, men jag har varit slöare än vanligt när det gäller att gå igenom bilderna. Även om alla halvfärdiga blogginslag får vänta, så är tanken att jag ska kunna visa vad som händer i naturen — men som vi alla vet blir det inte alltid som man tänkt.

Grattis Henry David!

Henry David Thoreau föddes den 12 juli 1817

.

När vi gick ut tolvan fick varje elev en bok från kollegiet — en bok som var vald med omsorg för att passa mottagaren.
Jag fick "”Skogsliv vid Walden", alltså Frans G. Bengtssons översättning, från 1924, av "Thoreaus bok "Walden, or, Life in the Woods", en översättning där inte alla orignalets kapitel finns med. Visst hade jag hört talas om Thoreau, men inte läst något av honom — och inte förrän många år senare insåg jag, hur väl lärarna kände mig, som gav mig just den boken.

Boken handlar om hans två år i den lilla stugan vid Walden Pond, juli 1845 till september 1847.
Även om Thoreaus lilla stuga (verkligen liten, ungefär 3 x 4,5 m) inte finns kvar, så var det en upplevelse att besöka Walden Pond, vandra runt tjärnen och stanna där huset en gång stod och se ut över vattnet.

Cost of Materials for Thoreau's House (from Walden)
Board's: $8.03 1/2, mostly shanty boards
Refuse shingles for roof and sides: $4.00
Laths: $1.25
Two second-hand windows with glass: $2.43
One thousand old brick: $4.00
Two casts of lime: $2.40. That was high.
Hair: $0.31. More than I needed
Mantle-tree iron: $0.15
Nails: $3.90
Hinges and screws: $0.14
Latch: $0.10
Chalk: $0.01
Transportation: $1.40. I carried a good part on my back.

In all: $28.12 1/2
These are all the material excepting the timber, stones and sand, which I claimed by squatter's right.

En av många kopior av det lilla huset
.

Ett tag var det tal på att bygga bostadsrätter vid vattnet — men jag ser till min glädje att det har bildats flera grupper som vill bevara Walden Pond. Bland annat en organisation som heter "The Walden Woods Project" som ska se till att området inte exploateras.
Vill du veta mer om Henry David Thoreau, rekommenderar jag ett besök på "The Thoreau Reader" — där finns massor med länkar till intressant läsning.

Henry David Thoreau har till och med en egen blogg! En blogg där utdrag ur hans dagböcker läggs ut.

Sister Juana Inés de la Cruz

För några dagar se'n visade jag en bild av Juana Inés de la Cruz på grannbloggen. Tack vare att Karin frågade vem hon var, så fick jag bekanta mig med en intressant kvinna.
Juana Inés de la Cruz föddes 1651 (en del källor anger 1648) i San Miguel Nepantla, i nuvarande Mexiko och dog 1695.
Hon betraktades som ett underbarn, hon läste vid tre års ålder och när hon var åtta år, skrev hon sitt första poem. Då hade hon redan läst alla böcker i sin farfars omfattande bibliotek, och tiggde och bad att få börja på universitetet. Något som familjen tyckte hon var för ung för, men de lät henne fara till Mexico City för att studera för en präst vid namn San Miguel Nepantla. Till hans stora förvåning, behövde hon endast 20 lektioner för att behärska latin.
Hon hade oerhört stora krav på sig själv, om hon inte uppnådde sina mål tillräckligt snabbt, klippte hon sitt hår kort. "Kunskap är mer begärligt än utsmyckning".
Vid den här tiden uppmärksammas hon som underbarn och Marqués de Mancera tar sig an henne, och presenterar henne för hovet.
När hon är 16 år går hon i kloster, men lämnar det ett halvår senare — en del källor säger att hon fann ordens regler för strikta, medan andra källor anger sjukdom som orsak.
Ett par år senare går hon åter i kloster, den här gången en orden som gav sina nunnor en stor frihet. Nunnorna hade egna lägenheter, många gånger i ett par våningar och med kök och badrum. Juana, liksom många andra nunnor hade sina egna tjänare. Här stannade hon resten av sitt liv, och arbetade på som bibliotekarie och revisor.
Juana var en självständig kvinnosakskvinna som skrev både skådespel, musiklibretton och poesi.
De sista fyra åren av sitt liv gav hon upp studier och världsliga ägodelar som betydde mycket för henne och ägnade sig åt välgörenhet.
Hon blev smittad när hon skötte sjuka medsystrar under en farsot, och avled den 17 april 1695.

Tack Karin, för att du frågade!

Jag har bara skrapat på ytan, det finns mycket mer att läsa om och av Juana på nätet.

Nostalgiska sommar

The Ferryman's Daughter, 1869
Thomas Brooks

.

Vi hade tre kilometer till vårt närmaste badställe, där jag bodde i de yngre tonåren. Innan jag ärvde mina kusiners röda cykel, så turades vi om att använda kompisens. Hon cyklade en bit, ställde cykeln och började gå — jag tog cykeln, cyklade om henne en bit, ställde cykeln, och började gå. Så höll vi på tills vi var framme vid badviken. En badvik med tvivelaktigt rent vatten, de var dybotten och vi var brunstrimmiga efter badet.
Så skaffade kompisens pappa en roddbåt, som han hade liggande i kanalen — hos den gamle slussvakten. Dit var det bara tio minuters promenad, så vi packade matsäck, böcker och kompisens transistorradio och traskade dit mest varje förmiddag. Så rodde vi till en ö i närheten av badviken. Det var tillräckligt långt från stranden för att ingen skulle simma ut till oss, så vi fick vara ifred på vår lilla ö.

Där på ön kom jag för första gången i kontakt med radioprogrammet Sommar — jag tror det började klockan tolv på den tiden, hade en väderleksrapport mitt i och slutade först klockan tre (om jag minns rätt).
Se'n dess har programmet ändrat karaktär och jag lyssnar sällan på det. Kanske har jag haft otur just de gånger jag lyssnat — eller också är det så att jag lever i en annan värld än de som talar, och jag förstår bara en tredjedel av det de talar om. En tredjedel går förlorad för att jag inte hör vad de säger — och den sista tredjedelen är jag i regel inte road av.

Jag tillhör den gamla stammen som njöt av Barbro Alvings Sommarprogram.

Och gillade Torsten Ehrenmark och

Hasse Alfredson
Åke Ahrenhill
Gunnar Arvidsson
Tage Danielsson
Britt Edwall
Åke Falck
Bengt Feldreich
Per-Ander Fogelström
Hatte Furuhagen
Sigge Fürst
Gösta Knutsson
Sven Lindahl
Per-Erik Lindorm
Maud Reuterswärd
Jan-Öjvind Swahn
Elisabeth Söderström............

Idag var Meta Velander Sommarvärd, och det var som på den "gamla goda tiden". En föredömlig diktion och trevligt småprat, då kan jag stå ut med nästan vilken musik som helst.

Grattis Camille och Marcel

Båda var de födda den 10 juli.

Självporträtt
Camille Pissaro, 1830-1903

Marcel Proust, 1871-1922
Jacques-Emile Blanche