föddes de 21 augusti 1920
Ända tills han var nio år bodde han tillsammans med sina föräldrar— och en barnsköterska som han förmodligen såg mer av, än sina föräldrar.
SOLITUDE
I have a house where I go
When there's too many people,
I have a house where I go
Where no one can be;
I have a house where I go,
Where nobody ever says "No";
Where no one says anything—so
There is no one but me.
Han lekte med en grannflicka och sina leksaksdjur, och hade som det förefaller en lycklig barndom.
Skoltiden däremot var inte det minsta lycklig — till stor del tack vare böckerna om honom och hans djur. Skolkamraterna, bara pojkar på en internatskola, gjorde narr av både verserna och bilderna.
Ernest Shepards illustrationer som vi, vi som inte kände Christopher Robin personligen, finner så oemotståndligt charmiga, måste ha varit gefundenes fressen för pojkarna att göra sig lustiga över — och i synnerhet versen ”vespers”, förföljde honom under hela hans skoltid.
”Droops on the little hands little gold head.
Hush! Hush! Whisper who dares!
Christopher Robin is saying his prayers.”
Relationen med föräldrarna var inte den bästa vilket innebar att de träffades ytterst sällan.
Som vuxen öppnade och drev Christopher en bokhandel.
Det finns en hel del skrivet om Christopher, vill du inte se verkligheten i ögonen så rekommenderar jag en omläsning av Winnie-the-Pooh och The house at Pooh Corner”
Eller om du föredrar översättningarna: ”Nalle Puh” och ”Nalle Puhs hörna”, båda i översättning av Brita af Geijerstam
Böcker som passar alla åldrar, och som fortfarande håller — utmärkta för högläsning.
THE END
When I was One,
I had just begun.
When I was Two,
I was nearly new.
When I was Three,
I was hardly Me.
When I was Four,
I was not much more.
When I was Five,
I was just alive.
But now I am Six, I'm as clever as clever.
So I think I'll be six now for ever and ever.
SvaraRaderaÅ, jag älskar Nalle Puh. Det var han som lärde mig läsa. Jag fick boken på min fjärde födelsedag (det står på försättsbladet), började med att titta på bilderna, och så plötsligt kunde jag läsa! Ingen aning om hur det gick till.
Kicki,
RaderaVisst är det märkligt hur lätt det är för somliga att knäcka koden — och naturligtvis underlättar det om man växer upp i en läsande familj. Tillgång till böcker är ju en fördel.
Margaretha
Jag tror jag inte vill se verkligheten i ögonen, även om jag anat att det inte var så kul att vara Christofer Robin. Jag läser ibland om dessa fantastiska böcker som är flitigt citerade i familjen. Lysande översatta dessutom. Vissa bitar tycker jag rentav är bättre i Brita af Geijerstams version än originalet.
SvaraRaderaKarin,
RaderaIbland vill man behålla sina illustrationer!
Även i vår familj var ”Palle Nuh” en självklar del — spårvagnarna kallade vi för heffaklumpar. Jag var tvungen att fånga en Heffaklump, nummer 1 & 6, för att ta mig till skolan.
Och när vi var tre Margaretor som delade stuga, var det praktiskt att kunna ta till våra alias: Ior, Baby Roo & Nasse.
Ja, översättningarna är suveräna!
Margaretha
Tänk att få ta sig till skolan med en hoskelig Hiffaklump eller en hiffelig Håskalump, alternativt en himpelig Håffalusk!
RaderaHos mig är vi inne på tredje generationen Puh-pinnar. När man går över bron i Bruksparken måste man stanna till och leka Puh-pinnar. Först brorsan och jag, för mycket länge sedan. Lite senare jag och mina barn och nu jag och alla barnbarnen i åldrarna 3 till 20 år.
RaderaDet är så man håller litteraturen levande! Tänk om fler familjer ägnade böcker en bråkdel av den tiden man slösar bort på att slöglo på en skärm.
Margaretha