Den som skall raka åt sig en stjärna skall ha en lång räfsa. säger ett gammalt ordspråk, som är nytt för mig, och som jag är lite osäker på hur jag ska tolka.
Varje år när tidningar och radio börjar tala om att nu är det dags att skåda stjärnfallen som inträffar i augusti, minns jag den sommaren jag just fyllt 16 år. Min kanadensiska väninna och jag bodde hos en familj med tre söner — gymnasister obetydligt äldre än vi. Alla tre var intresserade och kunniga i allt som rörde firmamentes alla ljuspunkter, så naturligtvis skulle vi alla skåda stjärnfallen från deras altan — det sades att det skulle bli ett sjusärdeles magnifikt stjärnregn, just den natten.
Vi svepte in oss i filtar och satte oss tillrätta i bekväma stolar.
Frampå småtimmarna väckte stjärnskådarna mig, och föreslog att jag skulle lägga mig och fortsätta att sova i en riktig säng. Det hade, som utlovats, varit en spektakulär natt.
Jag kan tänka mig att en träbänk utan ryggstöd skulle ha varit en bättre sittplats för mig.
Litteraturbanken tillhandahåller drömböcker, i en av dem läser jag att:
För den som vill läsa om stjärnor står Gutenberg och Litteraturbanken till tjänst med en hel del stjärnspäckad skönlitteratur.
Som Marika Stiernstedts ”Världen och stjärnorna” och Mary Roberts Rineharts ”The Street of Seven Stars”, som jag tänker titta närmare på eftersom jag läst, och tyckt om, andra böcker av henne. Den utspelar sig i både Wien och USA, och lär förutom ett mysterium, bjuda på romantik.
”Det föll en stjerna nyss ur skyn:” är en rad ur Frans Michael Franzéns dikt ”Lysmasken”, som du kan läsa hos Litteraturbanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar