I en barnbok minns jag att husets barn fick låna mammans fingerborg för att göra figurer i frosten på fönsterrutorna — tyvärr minns jag inte vilken boken var, kanske någon annan gör det‽
Nu äntligen provade jag det, och fann att det var riktigt roligt om än en aning begränsande med bara en storlek på cirklarna.
Vanligare var det nog i gårdagens barnböcker att fattiga barn satt ensamma hemma vid fönstret i stugan, och andades på rutan för att se om inte mor var i antågande.
Mammor i min generation brukade ge sina ungar nyckelknippan, när de ville hålla ungen sysselsatt — häromdagen såg jag en knatte, på kanske två år, gå från djupt olycklig till jublande glad när han fick rusa runt och vifta med sin mors smartphone.
Vad sätter månne nästa generations föräldrar i händerna på sina telningar när de vill ha ett andrum?
Det där med nyckeknippan för att hålla ungar sysselsatta upplevde jag på en konsert i Lunds domkyrka. Det fick till följd att åtskilliga i publiken lämnade kyrkan, så även jag. Blippande spel är också effektivt att driva folk till vansinne med. T ex på tåget....
SvaraRaderaOlgakatt,
RaderaMen man kan ju vara tacksam över att fönstren på tåget inte är så igen isade att man skulle kunna göra gubbar i frosten. Om någon mamma skulle ha en fingerborg med sig.
Är somliga så "ljudavtrubbade" att de inte inser att medresenärer blir störda av allsköns oljud?
Har åkt taxi med killar som har radion på högsta volym - de dämpar, när man ber dem, men ökar alltid efter en stund. Fem timmar med dansbandsmusik kan vara påfrestande.
Margaretha
Olgakatt: det där irriterar mig! Barn som stör på konserter med föräldrarnas samtycke. För nåt år sen sa jag till föräldrar vars barn skramlade och störde längst ner i kyrkan. De såg ut som frågetecken! Barnet fortsatte. Någon annan gick och sa till, samma sak. Men efter en stunde tog de med sig ungen och gick.
RaderaDet känns knepigt i vår kultur att säga åt någon att barnen stör, men jag tycker att vi som kommit för att lyssna har rätt till det. Dessutom är det oförskämt mot musiker som övat länge att andras ungar ska sabba för alla.
När jag åkte buss till realskolan under tre års tid, var ett av nöjena att skriva på immiga fönster. Och rita hjärtan med pilar och pojknamn som växlade...
SvaraRaderaBloggblad,
RaderaDen varianten har jag aldrig provat - med pojknamn alltså, ritat gubbar har jag nog gjort.
Kanske är man så van att alltid ha TV eller radio på, även om man pratar, att man betraktar levande människor och musik på samma vis. Vad det än beror på, så är det oförskämt.
Margaretha
Nej jag känner inte igen det men har mejlat Tina för att höra om hon vet vilken bok det kan vara. Dessutom fick jag ett gott skratt på Någons bekostnad, när jag läste frågan och tänkte hur olika man kan formulera frågor. Test eller vetgirighet! Jag föredrar det senare.
SvaraRaderaI förra veckan åkte jag buss i flera timmar, och ungen (ca. 4 år) framför mig, satt på knä och stirrade på mig medan han slog med en sked mot fönstret. Jag började fundera på att gå av bussen och ta mig hem på annat sätt.
Mamman talade i telefon hela tiden utom när hon pillade på fånen.
Kolja,
RaderaEn minnesvärd bussresa!
Du är nog vänligare än jag - i en liknande, men mycket kortare resa, minus sked, glodde jag så bistert på ungen att hon började gråta.
Är jag inte alltför trött så fnissar även jag - annars läser jag inte den bloggen. Mer publikfrieri skulle jag säga.
Berätta om Tina vet vilken bok det rör sig om.
Margaretha
det känns bekant, jag undrar om det är i någon av böckerna om det lilla huset på prärien, som de gör mönster med en fingerborg.
SvaraRaderajag tror jag förstår vad kolja syftar på. det kan göras på många sätt...
nu reser jag, ha det så bra!
Debbie,
RaderaJag funderade också på "lilla huset", men är osäker.
Jo då, du förstår!
Trevlig resa!
Margaretha
Du ger mig minnen! Pekfingret gällde för min del, några nycklar fick jag inte använda. Kommer också ihåg en tågresa från Järna till Stockholm, där en mamma halade upp en stekpanna i gjutjärn av mindre modell till sitt lilla barn att leka med. Den gången var det skönt att komma till Centralen med hörseln i behåll och tårna hela.
SvaraRaderaKarin
Karin,
RaderaJag blir nyfiken på damen med stekpannan - bar hon alltid en med sig, eller råkade hon ha den i väskan just den här dagen.
Kanske är rätt praktisk som kombinationsredskap, leksak, försvarsvapen, förvaringskärl och skulle hon bli strandad i skogen, har hon något att laga mat i.
Margaretha
med snö upp
till knäna