söndag 24 januari 2016

Mentalhygien

"Idioter, som med svårighet lära sig något 
annat, finna stort nöje i väfnad, och varje 
barn för öfvrigt lär sig det med verklig förtjusning."


 Nej, jag påstår inte att Penelope var en idiot, snarare tvärtom, även om jag är säker på att det finns de som har svårt att förstå hur hon kunde hålla hoppet uppe under tio år. Själv har jag svårt att förstå hur hon under den tiden orkade väva baklänges varje natt. Alla som väver, vet hur trist det är att repa upp det du redan vävt. För att inte tala om hur illa varpen far av att du gång på gång repar upp det vävda — Penelopes varpgarn måste ha varit av yppersta kvalitet om den tålde den behandlingen under tio år.
 

Det var när jag letade efter en vävnota i Nina von Engeströms "Praktisk vävbok tillegnad den idoga Svenska kvinnan" från 1896, som jag återigen läste hennes förord, och gjorde den reflektionen att fullt så enkelt är det kanske inte att "stilla den inre oron och finna frid och glädje". Så här skriver hon:
 _ _ _ "Att väfnadsarbetet är nyttigt för själ och kropp vitsordas af alla, som försökt det.  För den unga och glada är det en fröjd att genom eget arbete befordra hemmets trefnad, det må nu vara nyttiga saker, som behöfas inom ett hem, såsom lakan, duktyg, handdukar, möbeltyger, kapptygrt, kostym- och klädningstyger för vinter och sommar åt far, mor, syskon m.fl.; eller ock prydnadsarbeten för dem som hafva tid och råd att efter behag använda sin tid dertill.
För de bedröfvade och lidande blir väfstolen snart en god vän, som hjelper igenom svåra tider, då menskligt deltagande kan göra så litet för att hjelpa den lidande. Väfningen kan taga hela vårt intresse, sjelfa ljudet af de regelbundna väfslagen stillar den inre oron och bidrager i sanning att så småningom återgifva frid och glädje.
Väfningen ger oss stoff till många allvarliga tankar. Ett exempel: man har kommit underfund med en större eller mindre synd hos sig sjelf och det ges ej annat val än att gå till dess rot för att kunna upprycka den. På samma sätt är det med hvarje minsta fel i en väf: förgäfves bjuder man till att öfverskyla det; man måste noggrant taga reda på hvaruti felet består och afhjälpa det.
Professor Kjellberg, öfverläkare vid hospitalet för sinnessjuka i Upsala, ansåg väfarbetet så helsosamt, att han uttalade som sin åsigt, att; ”om menniskorna väfde mera, skulle ej hospitalen ej bli så befolkade”. Ett känt faktum är, att många sinnessjuka åter kommit i jemnvigt genom väfnadsarbetet, som mycket intresserar dem.
Idioter, som med svårighet lära sig något annat, finna stort nöje i väfnad, och varje barn för öfvrigt lär sig det med verklig förtjusning.
En stor lycka vore det i sanning om undervisning i väfnad meddelades i folkskolorna, till stor nytta och välsignelse för det uppväxande slägtet."
Jag vet med säkerhet att inte alla som provat på att väva, håller med om att det är nyttigt för "själ och kropp", det kan driva en människa till vansinne, om man inte har den sortens tålamod som krävs därtill. Och vad kroppen beträffar, kan vävningen förorsaka både tennisarmbåge och ryggproblem.
Vad min egen mentala status beträffar, ämnar jag inte gå in på den här — men förmodligen måste man vara lite knäpp om man med öppna ögon ägnar sig åt ett så föga lönsamt yrke.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar