Hon, han, den eller det

 Aware

D. H. Lawrence

v

Slowly the moon is rising out of the ruddy haze, 

Divesting herself of her golden shift, and so 

Emerging white and exquisite; and I in amaze 

See in the sky before me, a woman I did not know 

I loved, but there she goes and her beauty hurts my heart; 

I follow her down the night, begging her not to depart. 

Att lära sig svenska som andraspråk, är inte helt enkelt — men man slipper åtminstone lära sig om ett ord är maskulinum eller femininum. I moderna ordlistor anges det inte ens — något jag kollade när jag i morse läste dikten ovan, och började fundera över om inte måne betraktas som femininum i svenskan. För att få min misstanke konfirmerad, vänder jag mig till "Svenska språkets ordförråd" från 1891

 (som jag berättat om tidigare). Visst är det så, men jag tror inte att man i dag talar om månen hon, de flesta av oss säger nog månen den.

Fick mig att fundera över vad man gått efter när ett substantiv tilldelats sitt genus. Somliga ord kan man tycka är självklart det ena eller andra, även om stockholmare lär föredra maskulinum — även om kor

Och när min mor på 30-talet, på en tysklektion frågade hur i all värden en hongök kunde vara "der Kuckuck", fick hon sig en skrapa, eftersom frågan ansågs oanständig.

 Så drar jag mig tillminnes att jag någonstans läst att redskap och saker som används av män, blev femininum. Det är nog allom bekant att man säger hon om båtar — men när det kommer till mina vävstolar, har jag alltid talat om dem som realgenus (lär visst kallas utrum nu för tiden). Eftersom vävning betraktades som en kvinnlig sysselsättning uppfattades vävstolen förr som maskulinum.

Undrar vad Vincent van Goghs vävare kallade sin vävstol.