På julens första dag

 Tänker jag tillbaka på diverse julläsminnen.

Ja, jag vet, det är inte första gången jag skriver om böcker eller minnen — eller en kombination av de båda. Och jag är övertygad om att det inte är den sista heller!

Eftersom mina julklappar i stort sett bara innehöll böcker, så borde ju julen vara en mer minnesvärd läshelg, än någon annan tid på året. Men så är det inte — varför jag minns när och var jag läste somliga böcker, men inte andra, är mer än jag kan räkna ut.

En av de få julklappsböcker jag minns när jag fick, är "Ulla två trappor upp", av Bodil Farup. Förmodligen minns jag det, därför att mina kompisar inte kunde läsa, så jag fick läsa högt för dem — mååånga gånger. 

Det är en söt, mycket pedagogisk, liten bok — nu med tillgång till nätet och all den information det innebär, läser jag att Bodil Farup var en välkänd dansk barnpsykolog.

Jag är inte säker på om boken skulle gå hem hos barn i dag, och det är knappast en bok som jag är beredd att rekommendera er, mina kära bloggvänner. 

  Så istället rekommenderar jag en av Gutenbergs juliga böcker: "A Little Book of Christmas", by John Kendrick Bangs.

HETHERINGTON wasn't half a bad sort of a fellow, but he had his peculiarities, most of which were the natural defects of a lack of imagination. He didn't believe in ghosts, or Santa Claus, or any of the thousands of other things that he hadn't seen with his own eyes, and as he walked home that rather chilly afternoon just before Christmas and found nearly every corner of the highway decorated with bogus Saints, wearing the shoddy regalia[6]of Kris-Kringle, the sight made him a trifle irritable. He had had a fairly good luncheon that day, one indeed that ought to have mellowed his disposition materially, but which somehow or other had not so resulted. In fact, Hetherington was in a state of raspy petulance that boded ill for his digestion, and when he had reached the corner of Forty-second Street and Fifth Avenue, the constant iteration and reiteration of these shivering figures of the god of the Yule had got on his nerves to such an extent as to make him aggressively quarrelsome. He had controlled the asperities of his soul tolerably well on the way uptown, but the remark of a small child on the highway, made to a hurrying[7] mother, as they passed a stalwart-looking replica of the idol of his Christmas dreams, banging away on a tambourine to attract attention to the iron pot before him, placed there to catch the pennies of the charitably inclined wayfarer—"Oh, mar, there's Sandy Claus now!"—was too much for him.

"Tush! Nonsense!" ejaculated Hetherington, glowering at the shivering figure in the turkey-red robe. "The idea of filling children's minds up with such balderdash! Santa Claus, indeed! There isn't a genuine Santa Claus in the whole bogus bunch."

The Saint on the corner banged his tambourine just under Hetherington's ear with just enough force to jar[8] loose the accumulated irascibility of the well-fed gentleman.

"This is a fine job for an able-bodied man like you!" said Hetherington with a sneer. "Why don't you go to work instead of helping to perpetuate this annual fake?"