På julens andra dag

 minns jag att jag för två år sedan skrev om julläsning. Kruxet var bara att jag då varken mindes titeln på, eller författaren till den ena boken jag ville berätta om.

Strax före jul kom jag plötsligt ihåg att boken heter Klaus, och är skriven av Erika Mann. Ja, just det, dotter till Thomas Mann — en kvinna som jag inte visste något om förrän jag nu googlade på  hennes namn. Bokus har böcker av och om henne — men nästan bara på tyska — en biografi är på engelska "In the Shadow of the Magic Mountain" av  Andrea Weiss. 

Att leva i skuggan av Thomas Mann kan inte ha varit lätt, och jag kan inte låta bli att fundera över, hur mycket av sin barndoms hemmiljö, hon lånat till boken. Inte nog med att huvudpersonen heter Klaus, precis som hennes älskade bror, och bokens fader är inte så värst sympatisk.

Det är en bok som jag läste i juletid första gången, men den utspelar sig också på Klaus jullov. På titelbladet har jag skrivit att jag köpte den 21.XII.93, en av bibliotekets utsorterade böcker — och jag minns att jag började läsa den påföljande dag, vid julgranen. De första meningarna lyder:

Klaus var tio år gammal. Han var egentligen nästan elva år. I dag var det nämligen den 22 december, och den 24 hade han sin födelsedag.

Boken är tryckt 1955, typisk för sin tid, våde vad det gäller stilen och illustrationerna av Rita Kapp.

 

I dag rekommenderar Johannes (och jag) "Old Christmas From the Sketch Book of Washington Irving", av Washington Irving.

We were ushered into this banqueting scene with the sound of minstrelsy, the old harper being seated on a stool beside the fireplace, and twanging his instrument with a vast deal more power than melody. Never did Christmas board display a more goodly and gracious assemblage of countenances: those who were not handsome were, at least, happy; and happiness is a rare improver of your hard-favoured visage. I always consider an old English family as well worth studying as a collection of Holbein's portraits or Albert Durer's[124] prints. There is much antiquarian lore to be acquired; much knowledge of the physiognomies of former times. Perhaps it may be from having continually before their eyes those rows of old family portraits, with which the mansions of this country are stocked; certain it is, that the quaint features of antiquity are often most faithfully perpetuated in these ancient lines; and I have traced an old family nose through a whole picture gallery, legitimately handed down from generation to generation, almost from the time of the Conquest. Something of the kind was to be observed in the worthy company around me. Many of their faces had evidently originated in a Gothic age, and been merely copied by succeeding generations; and there was one little girl, in particular, of staid demeanour, with a high Roman nose,[125]and an antique vinegar aspect, who was a great favourite of the Squire's, being, as he said, a Bracebridge all over, and the very counterpart of one of his ancestors who figured in the court of Henry VIII.