Man hör och ser vad man förväntar sig

att se och höra

Die Kokotte, 1875

Claude Monet

Det är lustigt med hur behovet av ordning och reda får människor att stoppa in sina medmänniskor på rätt plats. När både Debbie och Mette berättade (i en kommentar) hur det händer att bekanta tycker att de är amerikanska respektive norska, därför att de förväntas vara det, kom jag att tänka på ett par språkliga episoder. Jag har en amerikansk väninna som talar perfekt svenska — hennes grammatik är många gånger bättre än min, för hon vet, och kan förklara varför man säger si eller så. Men hon har en amerikansk brytning som man inte kan missa. Det händer ofta att de som inte känner henne svarar henne på engelska (ofta dålig engelska) när hon börjar tala.
Hon är en hejar på ordvitsar, och när jag en gång lite skämtsamt sa’ “att jag befruktar det” (istället för bara fruktar) tyckte hon att det var så roligt att hon la’ det på minnet. Det tog inte många dagar förrän hon fick användning för uttrycket, varpå en kvinna genast, i generad ton, viskande rättade henne.
Själv var jag med om något liknande när jag fick en komplimang för mina kläder, soch svarade att då skulle de se min “prettycoat”. Jag hade nämligen sytt en ny underkjol med knypplad spets, som matchade klänningen. Skämtet uppskattades, men så kom Doreen, den enda som visste att jag var svenska, och frågade vad vi talade om. Så jag lyfte på kjolen och frågade om hon ville se min “prettycoat”. Hon sa’ inget då, men när vi blev ensamma, rättade hon mig allvarligt, och talade om att det heter petticoat