Han är en mycket ensam människa
Därför vet så få om det.
............. Claes Andersson
Nyligen fick jag beskedet att Lena avslutat sitt liv. Jag kände henne inte väl, visste bara att hon var ensamstående och att hon gick i pension för något år sedan. Hon var högutbildad, kunnig på många områden och hade en fantastisk humor. Jag gillade hennes kärva humor, hennes sakliga attityd och eftertänksamma sätt.
Hon hade sina barn på andra orter.
Hon bodde i en annan del av landet än vad jag gör, så det vi träffades nästan aldrig. Under dessa förutsättningar var det svårt att veta hur hon verkligen hade det och hur hon mådde. Hon nämnde en gång att hon ofta hade svår huvudvärk, när jag frågade om hon sökt hjälp för den, svarade hon lite undvikande att det var inte mycket att göra åt den. Om hennes sociala liv visste jag praktiskt taget ingenting, men jag anade att hon var mycket ensam och inte alltid lycklig. Men vad gör man, när man inte känner varandra väl och inte har några gemensamma bekanta? Vi skrev till varandra — både mejl och snigelpost — och vi talade med varandra i telefon ibland, men inte särskilt ofta.
Den ena dottern, som hittat mina brev, ringde till mig och berättade vad som hänt. Lena hade en hjärntumör, men hade inte berättat det för någon. Istället valde hon att dra sig tillbaka, och slutligen ta’ sitt liv.
Jag kan inte låta bli att undra, varför hennes forna vänner, dem hon drog sig undan, inte reagerade. Men jag vet också hur svårt det är, när man inte vill tränga sig på.
Upplevde en liknande situation förra året när en bekant ringde och talade om att hon hade sex månader kvar att leva. Jag våndades några veckor men kände att jag inte riktigt kunde tackla situationen och tog beslutet att inte involvera mig. Hon hade dessutom både vänner och familj. Just när man inte är nära vänner så är balansgången mellan att engagera sig eller inte ganska svår och man måste få ha rätten att "inte tycka synd om".
SvaraRaderaRenée,
SvaraRaderaDet är jättesvårt att veta vad som är ett lagom engagemang. Svårt också därför att vi alla reagerar så olika. Jag hade en väninna som under sina sista år blev väldigt upprörd om någon inte frågade efter hennes hälsotillståd - medan andra helst inte talar om det.
Margaretha
Jag vet bara att jag själv aldrig skulle valt den utvägen. När jag drabbades av en mycket stor sorg för många år sen, ville jag bara prata om den med alla människor jag träffade, kända som okända. Jag träffade då några som gått igenom samma sak som jag och det kändes faktiskt som en tröst.
SvaraRaderaMen drar man sig undan själv, som hon tydligen gjorde, är det inte mycket man kan göra. Tänk om hon hade berätta för dig om sin tumör - du hade säkert kunnat hjälpa henne på många sätt då, både med mejl och telefonsamtal. Synd! Att man har sina barn på andra orter är ju heller inte någon anledning att inte hålla tät kontakt med dem...
Ingrid som i morgon för tredje gången denna månad åker till Stockholm med Swebus för att hälsa på barnbarnen.
Så sorgligt. Svårt att förstå när man inte alls är i närheten av den situationen. Och sina barn skulle man väl ändå hålla informerade? Men vad fint av hennes dotter att hon hörde av sig till dig.
SvaraRaderaIngrid,
SvaraRaderaJag tror hon hade tät kontakt med sina barn, även om de inte kunde träffas så ofta - men hon hörde till dem som var rädd för att besvära. Och när man inte bär hjärtat på tungan, är det nog för mycket begärt att man ska öppna sig för människor man inte känner varandra mer än vad vi gjorde.
Men visst känns det tragiskt att veta att hon kämpade sig igenom den här perioden helt utan stöd.
Karin,
Nej, det är svårt att fatta - men jag tror att det fanns så mycket mer i den här historien än jag känner till.
Hennes dotter lät väldigt rar, vi talade länge.
Jag var glad att hon ringde för jag har haft vänner som jag känt mycket bättre än Lena, där ingen anhörig hört av sig - och jag undrar vad som hänt.
Margaretha
Valet är ju personens privilegium men jag tycker det är grymt mot barnen om nu inte heller de visste. En hjärntumör kan ju dock påverka hur man fungerar psykiskt.
SvaraRaderaTragiskt är det i alla fall när en människa blir så fullständigt ensam.
Det här inlägget fick mig att ringa upp en väninna som isolerat sig. Hon blev glad och vi ska träffas i morgon på lunchen. Hon är väldigt deppig just nu, men inte sjuk annars.
SvaraRaderakram från Mette
Olgakatt,
SvaraRaderaJo, jag måste ju respektera hennes val, men kan inte låta bli att undra hur det varit om hon kunnat förmå sig att tala med någon, om sin situation. Nu förstod jag på dottern att alternativet inte heller var så kul, det fanns tydligen inget hopp om bot, och då ville Lena slippa ett plågsamt slut.
Självmord leder ju alltid till skuldkänslor hos de som finns runt personen som valt den vägen. Ändå fick jag en känsla av att barnen, mitt i sorgen, förstod och accepterade.
Mette,
Så glad jag blir att höra att en sorg kanske leder till något gott.
Margaretha
oh, varför, varför frågar vi inte varandra mer ofta hur vi mår! jag minns när jag var barn att en kvinna drog sig tillbaka, hon slutade spela bridge och gick inte på kvinnoklubbens möten, ändå frågade ingen henne varför. när hon var jättesjuk kom det fram att hon inte hade haft råd att få den behandling hon behövde. då ställde hela stan upp, men då var det för sent.
SvaraRaderajag blir också så glad att mette ringde sin väninna!
Ja, Debbie, varför lägger vi oss inte i lite mer? De gånger jag övervunnit rädslan att tränga mig på, så har de människor jag kontaktat alltid blivit glada - ändå drar jag mig ibland för att göra det.
SvaraRaderaMargaretha
Vilken svår balansgång att vet när man skall "blanda sig i" och inte vid andra tillfällen. Beklagar din väns bortgång. Tänk att inte kunna berätta om den sjukdom man har och bara dra sig undan. Har svårt att riktigt förstå det men vi är alla olika.
SvaraRaderaAnne-Marie,
SvaraRaderaJag förstår henne faktiskt, jag berättade bara för några få när jag fick cancer. Det kan vara jobbigt med alla olika reaktioner hos människor som har en annan uppfattning om sjukdomen än man själv har. Men den stora skillnaden var att jag hade en handfull nära vänner som visste om det, och jag hade inga planer på att gå händelserna i förväg.
Men det är en lika svår avvägningsfråga varenda gång man anar att något inte står rätt till hos en medmänniska.
Margaretha