Vårtecken

Tacka vet jag Gutenberg

L is for Library, 2007

Luke Martineau

.

Jag har förstås inte 23000 volymer i min dator, och säkert är bara ett fåtal av de jag har där värdefulla.
Stephen Blumberg från Iowa stal sina böcker och manuskript från bibliotek runt om i U.S.A., en del källor säger att man hittade böcker från 268 bib-liotek, medan andra påstår att det var 327. När FBI arresterade den 20 mars 1990, hittade man 19 ton böcker i hans hus med 17 rum.
För att komma åt dyrgriparna tog han sig in på biblioteken nattetid genom att krypa in genom ventilationssystemen, och på så sätt undgå att sätta igång larmen.
Gick det inte att lura säkerhetssystemen, besökte han biblioteken när de var öppna, då slickade han bort etiketter, och skar bort stämplar som han ersatte med sina egna — och kunde på så sätt komma förbi säker-hetskontrollen vid utgången.
Efter 4½ år i fängelse blev han fri 1995, men häktades ånyo 1997 när han stal antikviteter.
man hittade även över 6000 antika dörrhandtag i hans hem, så det var inte bara böcker han samlade på.

Journaljär

Det började med Sigrid Boo, den där dagen vid lunch när vi förlorade oss i band nummer 3 av Nordisk fa-miljebok. Det var ju den 8 mars och kvinnor det givna ämnet, och vi kom att tala om "Vi som går kjøkken-veien". Några år senare kom Gunnar Widegren med sin bok "Under falsk flagg", som har en liknande intrig. Det var då uppslagsverken kom fram, och vi kunde, återigen, konstatera att det inte är lätt att hitta information om en del bortglömda personer. I NE kan man läsa följande om dessa båda författare:

Boo, Sigrid, 1898–1953, norsk förfat-tare. B. utgav underhållningsromaner, av vilka särskilt Vi som går kjøkkenveien (1930) fick stor publikframgång. Denna förstärktes genom filmversionen 1930 i Gustaf Molanders regi.

Widegren, Gunnar, 1886-1959, författare, journalist. W. skrev satiriska samtids- och småstadsskildringar, t.ex. romanen Släkten är värst (1940). Sin största publikframgång hade han med ungflicks-romanen Raggen det är jag (1934, filmatiserad 1936). Som journalist ägnade W. sig åt kulturhistoriska skriverier.

Och på nätet finns inte heller mycket att hämta. Båda författarna skrev med den för tiden så vanliga kläm-käcka jargongen, som jag i dag finner lite påfrestan-de. Men Sigrid Boo skrev också en bok från sitt tid på sanatorium. Sanatorielitteratur skulle man nog kun-na ägna ett eget kapitel, Sven Stolpe, Cathrine Marshall, Betty MacDonald och Thomas Mann är de namn som jag kommer på just nu.
Sigrid Boo skrev även "En dag kom hon tillbaka", en bok med segt tempo, som handlar om en neurotisk kvinna. Nu plockar jag fram den igen, för att se om jag ska orka till slutet den här gången — vilket återstår att se. Nu kommer jag äntligen till saken, hela den här harangen leder till ordet för dagen:

Modern hade varit mycket journaljär till sitt utseende. Hon kunde vara strålande vacker och ståtlig men också motsatsen.
............. ur "En dag kom hon tillbaka"

Visst kan man förstå av sammanhanget vad det be-tyder, men eftersom jag aldrig mött ordet tidigare slår jag upp det. Det visar sig att NE inte har det med i sin ordbok, jag får vända mig till "Främmande ord i svenskan" av Erik Noreen för att hitta journaljär. Senare hittar jag det både hos Hellquist, Montgomery och i ett antal synonymordböcker på nätet.

journaljär som skiftar från dag till dag, föränderlig

En fylltratt har anlänt

fylltratt, daldräll

fylltratt, metall

fylltratt, droppdräll

Tack för tipset Christina!

Livets väv

Vårljus

Gumman Tö

Migrän

Äntligen kommer mina baktankar

The Bread is Baked

Peter Seal

.

Säden mognar i solens sken
males till säd och bakas till bröd
kära sol och jord vi ber
låt oss aldrig glömma er

Det språket läste vi, när jag gick i skolan, före fru-kostrasten (ja, vi kallade det fortfarande frukost när jag gick i skolan). Jag är inte helt säker men jag tror att det är en översättning av ett av Rudolf Steiners många språk.

I dag ska det alltså, på allmän begäran, handla om att baka med bakmaskin. Den som betraktar bak-ningen som en vetenskap som kräver elektronisk våg och fysikaliska beräkningar, kan sluta läsa här. Det finns böcker, de flesta skrivna av män, som handlar om den sortens bakning. Jag kan inte tänka mig att det beror på att män är mer lagda åt det vetenskap-liga hållet — blir det finare (läs mindre kvinnligt) om man betraktar sitt kök som ett laboratorium?
Alltså, jag ser bakning, liksom all matlagning, som ett hantverk, och jag kommer inte med några exakta recept.

.

Det här är alltså en fortsättning på inlägget Genväg, som jag skrev i början av februari. ( Som är fortsätt-ning på ett annat inlägg). Och samtalet om genvägar i hushållet började när några bloggare och bloggläsare insåg att deras gemensamma nämnare är diverse krämpor som gör det jobbigt att sköta ett hushåll.
Frågan om bakmaskin har kommit upp flera gånger — några tycker att det blir trist bröd medan andra miss-lyckas med sina bak.
Jag tycker om att baka på traditionellt sätt, men tycker att bakmaskinen är suverän för trötta dagar. Och på vintern är den utmärkt eftersom jag inte får upp anständig värme i köket om det är -30° ute, och då måste bädda in degen som en sanatoriepatient, om den ska jäsa.
Jag är alltid lite skeptisk till recepten som följer med maskinerna, och använder praktisk taget aldrig funk-tionen med timer — där man vaknar till nygräddat bröd. Jag vill vara med och kika på degen medan den knådas, luftfuktighet, temperatur och mjölsorter påverkar degen, och jag gillar inte att lyfta på locket och hitta en misslyckad limpa.
Däremot händer det att jag plockar upp degen när den jäst färdigt och gör bullar av den.
Några gånger har jag använt surdeg, vilket går utmärkt. Liksom att skålla mjölet och låta det stå i bunken några timmer eller över natten, innan man fortsätter baket. En del grovt bröd mår bra av mer bearbetning och längre jästid än maskinen erbjuder, då är det bara att stänga av maskinen en bit in i knådningen och börja om från början.

I det här brödet hävde jag i röda linser, den varken syns eller känns på smaken meneftersom det finns så mycket nyttigheter i linser, tyckte jag inte att det kunde skada.

Så var det frågorna om ingredienserna. Jag gillar brödsmaken och tycker att det är ett mirakel att man kan få gott bröd av bara vatten, mjöl och jäsmedel.
Jästen har varit på tapeten — såvida jag inte ska kalljäsa en deg använder jag torrjäst. Och det av det enkla skälet att jag handlar sällan och vill kunna ha jäst hemma utan att vara rädd för att den blir dålig.
Till degvätska har jag nästan alltid vatten. Jag tycker att det är syndigt att använda mjölk, med tanke på hur många lite vatten det går åt för att producera en liter mjölk. Dessutom tycker jag bättre om bröd bakat på vatten.
När det gäller mjölet ta'r jag vad jag har. Jag kan inte alltid få tag på ekologiskt och då använder jag vad butiken erbjuder. Det finns stenmalet mjöl från Björkaholms Qvarn, som är jättegott, men jag får inte alltid tag på det.
Jag experimenterar rätt vilt med vad man kan stoppa i brödet — ibland för vilt, då kan man använda mina limpor som dörrstopp. Det är bara att pröva sig fram.

Hoppas jag svarat på alla frågor — har jag missat något så mejla mig, så kan vi ta' det utanför bloggen.

7

Jag har blivit haffad av polisen i Zürich.

Så olika man ser på barn

Margaret, Irish Girl, 1967

Antonio Ciccone

.

Fröken Ö, Karin, som jag talade om i mitt första inlägg om bröderna Grimm, är en av många fan-tastiska kvinnor i mitt liv. Minns inte om jag har talat om henne tidigare, hon bemötte alla människor, oavsett ålder, med samma respekt. Jag minns en episod, som visar hur annorlunda hon tänkte, mot många av sina kollegor på 50-talet.
Karin och Britta, en annan av mors kollegor, hade på en rast talat med min mor. Britta hade klagat över att jag inte hälsade när hon och Karin mötte mig på skolgården. Senare talade Karin om att hon tyckte det var så fantastiskt att se hur även en sexåring kunde vara så djupt försjunken i sina egna tankar att hon inte märkte vem hon mötte.

Resor

u.s.a.
som i en dålig film
Sammanträffanden
Det förlovade landet

med greyhoundbuss i u.s.a.:
Konsten att ta' sig in i U.S.A. utan visum
Hands up!
Minnen från en bussresa
Ressällskap
På tal om resor

böcker och resor:
Två tanter på vift - utan Packard och hälsa
Den som gör en resa
Om böcker och minnen

england:
London - en gång för länge sedan
Vid Rita Streichs fötter

En tur till Åland

Pettas på Åland har fått mig att minnas mina två besök i Mariehamn. Den ena gången för att hälsa på en väninna som jag nu, tyvärr, har tappat kontakten med. Det andra besöket tillsammans med en Monika, en annan väninna, för att köpa tågluffarkort — köpte man det utomlands, så gällde det även i Sverige.
Jag tror nog att jag minns det mesta av resan (den var ju kort), men för att inte avvika för mycket från sanningen har jag letat efter det ritblocket, som Monika och jag alltid hade med oss när vi var ute på vift, dels för att få en del detaljer men också för jag tror att det ska finnas en del teckningar från resan. Men det blocket står inte att finna — jag har varit i verksta'n och letat och hittar hur många andra ritblock som helst och häpnar över att jag minns när jag gjorde de flesta teckningarna. Där är självporträtt i parti och minut och händer och fötter, skisser till vävar och kladdar till enskilda arbeten. Dessutom hittade jag ett marimekkotyg, som jag köpte när jag hälsade på min åländska väninna — ett tyg som jag tycker skiljer sig lite från de djärva typiska marimekkotygen. Att jag ännu inte sytt något beror på att aldrig kunde bestämma mig för vad jag skulle sy av det. Och kan fortfarande inte riktigt komma på något bra.

Vad ska jag sy av mitt marimekkotyg — några förslag?

.

Det var en perfekt dag i slutet av maj, som vi tog båten från Kapellskär till Mariehamn. Och hela dagen blev perfekt — vad jag menar med perfekt — den där sortens dag som man inte minns för allt som hände, för det hände inte mycket, utan för harmonin, den stillsamma vardagslyckan när man är mitt i evigheten — och förstår den.
Väl i Mariehamn fixade vi det vi var där för, tågluf-farkortet, se'n hade vi tänkt hyra cyklar och se oss om under de timmar vi hade innan båten gick tillbaka. Så småningom blev vi anvisade ett ställe där man kunde hyra cyklar, jag tror att det drevs av ett äkta par. Problemet var att de inte hade några cyklar att hyra ut. Men kunde vi vänta en stund så skulle de göra i ordning ett par cyklar åt oss. Visst kunde vi vänta — vi satte oss i trädgården, och den vänliga innehavaren kom ut med en saftbricka. Tio kronor tror jag vi betalade för att hyra cyklarna. Så kom vi iväg, följde vägen och höll utkik efter en strand där vi kunde slå ned våra bopålar. Vi hittade en vik där vi ostörda kunde äta vår matsäck, läsa, prata och rita. Inte såg vi mycket av Åland, men gott hade vi det. När vi lämnade tillbaka cyklarna tyckte de att vi kom tillbaka så snart att vi fick halva summan av hyran tillbaka.

Efter alla dessa år är jag inte helt säker på var vi var — men när jag tittar på en karta tror jag att det var ungefär i det området jag markerat med rött, som vi slog oss ned.

6

Upplösning av vitt ljus i komponentfärger med hjälp av ett glasprisma.

.

färg [fär´j] subst. ~en ~er
ORDLED: färg-en
1 grundläggande typ av synförnimmelse vars kvalitet bestäms av det (på näthinnan) infallande ljusets våglängd el. vanl. kombination av våglängder {→kulör 1}: färgfilm; färgkrita; färgprakt; färgskala; färgspel; hårfärg; modefärg; gräsets friska gröna ~; diskreta ~er; bjärta ~er; lysande ~er; de nya ~erna från Paris; grönt är en kombination av två ~er; varma och kalla ~er
BET.NYANSER: a) inskränkt om kulört ljus, med uteslutande av gråskalan: färg-TV; färgfilm; han filmar hellre i svartvitt än i ~ b) ibl. spec. om hudens naturliga färg: ansiktet förlorade ~en c) bildligt: skildra förhållandena i mörka ~er; vemodets blåa ~; försvara de blågula ~erna
IDIOM: hålla ~en inte avslöja sig
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. färgha med samma bet.; av lågty. verwe med samma bet.

.

Jag tycker om alla färger utom

skärt och gredelint.
.

skär adj. ~t
1 ljust röd {→1rosa}: grisskär; illskär; hon blev lite ~ om kinderna av ansträngningen; körsbärsträdens ~a blom; alla flickorna hade ~a klänningar
HIST.: sedan 1808; av fra. chair 'kött', i uttrycket coleur de chair 'köttfärg'; av lat. caro 'kött'; jfr oskärad

gredeli´n adj. ~t
ORDLED: grede-lin
• som har en (skarp) färg som ligger mellan rött och blått {→1lila, violett}: ~a karameller
BET.NYANS: i substantivisk anv.: en klänning i ~t
HIST.: sedan 1665; av fra. gridelin med samma bet., till gris de lin 'grå som lin'

Mer om Bröderna Grimms sagor

Illustration av Paul Hey

.

När jag plockade fram Bröderna Grimms sagor kunde inte låta bli att läsa några av dem. Det finns de som inte tycker att sagorna är lämpliga för barn, och kal-lar dem Bröderna Gryms sagor. Ändå lär bröderna ha bearbetat det insamlade materialet för att det skulle passa barn — både innehåll och språk har tonats ner. När jag nu läser "Det döda barnet" ("Das Totenhemd-chen") försöker jag dra mig till minnes hur jag reage-rade — men den kan inte ha gjort särskilt stort intryck för även om jag minns att jag läste den, minns jag inte vad jag tyckte. Jag grät floder när jag läste andra böc-ker där barn dog. Men här blir man aldrig bekant med barnet — kanske är det därför jag inte minns sagan som sorglig. Däremot påminner den mig om en dikt av William Barnes (1801-1886).

.

DET DÖDA BARNET

.

Det var en mor, som hade en liten pojke på sju år, och han var så vacker och rar, att ingen kunde se på honom utan att tycka om honom, och som hon älskade högre än allt annat på jorden. Så hände det, att plötsligt blev sjuk och den gode Guden tog honom hem till sig. Då sörjde modern, så att hon inte lät trösta sig, utan grät både natt och dag. Men icke lång tid därefter, sedan gossen hade blivit begraven, visade han sig nattetid på de platser, där han i livstiden brukat vara och leka: om modern grät, så grät han också, och när det blev morgon, var han åter försvunnen. Men när modern alldeles inte ville höra upp att gråta, kom han en natt till henne, klädd i den lilla svepningskjorta, i vilken han blivit lagd i kistan, och med blomsterkransen om sitt huvud, satte han sig vid fotändan på sängen och sade: "Å. mor, sluta då upp med att gråta, annars kan jag inte somna i min kista, för min lilla svepningskjorta torkar aldrig tack vare alla dina tårar,som faller på den." Men när modern fick höra detta, vart hon förskräckt och grät inte längre. Och nästa natt kom barnet tillbaka, bar ett brinnande ljus i handen och sade: "Ser du, nu nu är min lilla skjorta snart torr igen, och jag har ro i graven." Då befallde modern sin sorg i den gode Gudens händer och bar den stilla och undergivet; och barnet kom icke mer tillbaka, utan sov i sin lilla bädd under jorden.

.

MATER DOLOROSA

.

I'd a dream to-night
... As I fell asleep,
O! the touching sight
... Makes me still to weep:
Of my little lad,
Gone to leave me sad,
Ay, the child I had,
... But was not to keep.
.
As in heaven high,
... I my child did seek,
There in train came by
... Children fair and meek,
Each in lily white,
With a lamp alight;
Each was clear to sight,
... But they did not speak.
.
Then, a little sad,
Came my child in turn,
But the lamp he had,
... O it did not burn!
He, to clear my doubt,
Said, half turn'd about,
'Your tears put it out;
... Mother, never mourn.'
................. William Barnes

5

Del fem av sju.

Jag har i hela mitt liv varit en barfotalasse, skor och tofflor har alltid åkt av fortare än kvickt och mina föräldrar lärde sig snart att det var lönlöst att försöka att sko mig.
Under hela min skoltid gick jag barfota från mitten av maj och långt in i september — även i Stockholm.

Jag kunde gå barfota på en stubbåker och har fått höra att jag skulle nog kunna vandra på glödande kol — fast det har jag aldrig fattat vitsen med.
I London blev jag nekad att komma in på British Museum därför att jag inte hade skor — men räddades av en vänlig dam som råkade ha ett par extra sandaler i sin väska. De var tre nummer för stora, så jag fick hasa runt i museets salar.