Genväg

Still Life with Oranges and Lemons in a Wan-Li Porcelain Dish

Jacob van Hulsdonck

.

På en grannblogg och i mejl är vi några som disku-terat genvägar i hushållet. Hur man med minsta möjliga insats får ut så mycket som möjligt. Får väl tillstå att jag inte har några banbrytande genvägar att komma med, men jag lovade ändå att ge några exempel. Har någon fler — och helst bättre genvägar — så skrik till!

Är inte ens säker på att dagen tips är någon riktig genväg.

Bor man som jag gör så får man finna sig i ett begränsat sortiment av matvaror. Mar-melad är en så'n vara, vi gil-lar den bittra marmeladen men i ortens två matbutiker finns bara de otäckt söt-sliskiga marmeladerna med cirka 20% frukt, närmare 60% socker och vad de övriga 20% är vill jag helst inte veta. Istället för att göra marmelad från grunden — som inte är svårt, men tidsödande — köper jag en kiloburk färdig marmelad och hackar ned lite citrusfrukter i den. Två frukter vardera av apelsin, grapefrukt och citron använde jag senast. Det är ju en smaksak hur mycket av skalen man väljer att ta' med, jag ta'r rubbet. Sen kokar jag ihop marmeladen till lämplig konsistent.

Äntligen kommer mina baktankar

The Bread is Baked

Peter Seal

.

Säden mognar i solens sken
males till säd och bakas till bröd
kära sol och jord vi ber
låt oss aldrig glömma er

Det språket läste vi, när jag gick i skolan, före fru-kostrasten (ja, vi kallade det fortfarande frukost när jag gick i skolan). Jag är inte helt säker men jag tror att det är en översättning av ett av Rudolf Steiners många språk.

I dag ska det alltså, på allmän begäran, handla om att baka med bakmaskin. Den som betraktar bak-ningen som en vetenskap som kräver elektronisk våg och fysikaliska beräkningar, kan sluta läsa här. Det finns böcker, de flesta skrivna av män, som handlar om den sortens bakning. Jag kan inte tänka mig att det beror på att män är mer lagda åt det vetenskap-liga hållet — blir det finare (läs mindre kvinnligt) om man betraktar sitt kök som ett laboratorium?
Alltså, jag ser bakning, liksom all matlagning, som ett hantverk, och jag kommer inte med några exakta recept.

.

Det här är alltså en fortsättning på inlägget Genväg, som jag skrev i början av februari. ( Som är fortsätt-ning på ett annat inlägg). Och samtalet om genvägar i hushållet började när några bloggare och bloggläsare insåg att deras gemensamma nämnare är diverse krämpor som gör det jobbigt att sköta ett hushåll.
Frågan om bakmaskin har kommit upp flera gånger — några tycker att det blir trist bröd medan andra miss-lyckas med sina bak.
Jag tycker om att baka på traditionellt sätt, men tycker att bakmaskinen är suverän för trötta dagar. Och på vintern är den utmärkt eftersom jag inte får upp anständig värme i köket om det är -30° ute, och då måste bädda in degen som en sanatoriepatient, om den ska jäsa.
Jag är alltid lite skeptisk till recepten som följer med maskinerna, och använder praktisk taget aldrig funk-tionen med timer — där man vaknar till nygräddat bröd. Jag vill vara med och kika på degen medan den knådas, luftfuktighet, temperatur och mjölsorter påverkar degen, och jag gillar inte att lyfta på locket och hitta en misslyckad limpa.
Däremot händer det att jag plockar upp degen när den jäst färdigt och gör bullar av den.
Några gånger har jag använt surdeg, vilket går utmärkt. Liksom att skålla mjölet och låta det stå i bunken några timmer eller över natten, innan man fortsätter baket. En del grovt bröd mår bra av mer bearbetning och längre jästid än maskinen erbjuder, då är det bara att stänga av maskinen en bit in i knådningen och börja om från början.

I det här brödet hävde jag i röda linser, den varken syns eller känns på smaken meneftersom det finns så mycket nyttigheter i linser, tyckte jag inte att det kunde skada.

Så var det frågorna om ingredienserna. Jag gillar brödsmaken och tycker att det är ett mirakel att man kan få gott bröd av bara vatten, mjöl och jäsmedel.
Jästen har varit på tapeten — såvida jag inte ska kalljäsa en deg använder jag torrjäst. Och det av det enkla skälet att jag handlar sällan och vill kunna ha jäst hemma utan att vara rädd för att den blir dålig.
Till degvätska har jag nästan alltid vatten. Jag tycker att det är syndigt att använda mjölk, med tanke på hur många lite vatten det går åt för att producera en liter mjölk. Dessutom tycker jag bättre om bröd bakat på vatten.
När det gäller mjölet ta'r jag vad jag har. Jag kan inte alltid få tag på ekologiskt och då använder jag vad butiken erbjuder. Det finns stenmalet mjöl från Björkaholms Qvarn, som är jättegott, men jag får inte alltid tag på det.
Jag experimenterar rätt vilt med vad man kan stoppa i brödet — ibland för vilt, då kan man använda mina limpor som dörrstopp. Det är bara att pröva sig fram.

Hoppas jag svarat på alla frågor — har jag missat något så mejla mig, så kan vi ta' det utanför bloggen.

Tankar om tacksamhet

Breakfast in the Loggia

John Singer

1856-1925

Se'n Q hade läst mitt inlägg om vänskap hade vi ett långt telefonsamtal där vi diskuterade de olika aspekterna på vänskap i olika kulturer. Q som har ett minst sagt brokigt släktträd med rötter i många, och då menar jag MÅNGA, länder, har mycket större erfarenhet än jag av olika "vänskapskulturer".
Vi svenskar har nog en tendens att förutsätta att vännerna ska förstå att vi tycker om dem. Många tycker att det är genant både att säga att man uppskattar någon — och att höra det.
När det gäller nya bekantskaper tror jag att vi ofta är rädda att bli avvisade — båda parterna väntar på att den andre ska ta' första steget. Då talar jag förstås inte om de gånger man träffar någon som det känns som man känt se'n man satt i sandlådan. Men för det mesta växer ju en vänskap fram allt under det att man känner sig för.
I U.S.A. där man många gånger är helt beroende av grannar och vänner när man blir sjuk, eller av olika anledningar inte klarar sig själv, där har man en annan tradition av att ta' hand om varandra. (Det är på gott och ont, jag skrev om "Välfärd eller välgörenhet" den 10 mars.)
Det gör att man ställer upp på ett självklart sätt även för dem man inte känner så väl.
Kanske tvekar vi många gånger innan vi gör något för någon vi inte känner så väl, därför att vi inte vill att mottagaren ska känna sig tvungen att "ge igen". Att stå i tacksamhetsskuld känns aldrig bra.
Det får mig att minnas Diane som för några år se'n hamnade i Sverige. Det var en karl som fick henne att lämna Georgia där hon hade bott i hela sitt liv och hade ett rikt socialt liv. Så sitter hon här i Sverige och känner inte en kotte, utom karln som visade sig vara en knöl. Några amerikanska vänner hade hon — men de fanns i Stockholm, och hon i Göteborg. Vi träffades en gång genom gemensamma bekanta och några månader senare ringde hon mig. Hon var desperat, längtade hem, avskydde Sverige, språket, maten, de trista svenskarna — ja, allt. Hon ringde flera gånger, vi talade om allt mellan himmel och jord men vi talade nog särskilt mycket om mat eftersom hon älskade att laga mat. Hon förhörde sig noga om vad jag tyckte om för mat, vilken sorts amerikansk mat jag saknade här. Så ringer hon en dag och berättar att hon hade bestämt sig för att åka hem redan i slutet av veckan. Jag blev naturligtvis glad över att hon fattat en förnuftigt beslut, se'n tänkte jag inte mer på det. Nästa dag ringer en av våra gemensamma vänner och säger att han ska åka förbi min ort nästkommande dag, är jag hemma, och får han i så fall titta in — men bara en kortis, absolut ingen mat, inte ens fika. Naturligtvis fick han det.
Nästa dag kör en bil upp men det är inte Larry som kliver ur den utan Diane! Hon lastar ur korgar och kartonger, och spännande kärl.
Hon hade tillbringat den föregående dagen i köket för att laga all den mat hon nu visste att jag tyckte om. Och här talar vi om sydstatsmat som man lagar med färska ingredienser utan genvägar. Se'n hade hon sovit några timmar, gått upp i ottan för att köra närmare 35 mil, för att komma fram lagom för att servera mig den godaste lunch jag ätit i hela mitt liv. På eftermiddagen körde hon tillbaka, och tidigt nästa morgon flög hon hem till U.S.A.
Jag har berättat det här för många svenskar, men ingen av dem säger att de skulle ha kommit på tanken att göra något liknande, medan flera amerikaner tycker att det var gulligt men inte särskilt märkvärdigt.
När jag frågar hur svenskarna skulle ha uttryckt sin tacksamhet blir de tysta, några tillstod generat att de förmodligen inte skulle ha gjort något särskilt, utöver att tacka per telefon. Andra säger att de skulle ha skrivit och tackat och några talar om att skicka en present sedan de kommit hem.
Visst är det intressant att vi tänker så olika.

Vilka hakar?

 en sådan?

 eller en sådan här? fast det kallar jag hasp

 eller en sådan här?

och är det något att haka upp sig på?

Det är skillnad på olyckor och olyckor — och som bekant är det väldigt irriterande när man själv förorsakat olyckan. 

Alla som vet något om vävning, vet förmodligen att det är ett område där möjligheterna att schabbla till det är i det närmaste oräkneliga. Under alla år i yrket har jag nog provat på de flesta misstagen som går att göra — men tack och lov gör jag sällan om samma dumhet — och jag har lärt mig de flesta genvägar som finns, när man ska rätta till något. Fast det händer förstås att jag chansar på att vågade räddningsinsatser ska gå bra.

I dag insåg jag att jag solvat tuskaften på skaft tre och fyra, istället för på andra och tredje (ursäkta om jag blir lite teknisk, man måste inte förstå vad jag talar om för att hänga med i tankegången). Sålunda beslöt jag mer för att byta plats med skaften, istället för att göra om en dryg timmes arbete. Eftersom stolen är en liten Lervad med kontramarch, var det lite pilligt att frigöra topplattorna — och naturligtvis gled ett skaft mig ur händerna. Ett skaft med solvade trådar, vilket medförde att skeden föll ned, men blev hängande. (Jag solvar och skedar samtidigt). För erfaren klanskalle som jag är, hade jag garderat mig, genom att knyta ihop alla skedade trådar, och solven var ihopknutna. 

Och nu äntligen kommer jag till saken, när jag insåg att skadan var obetydlig, så behövde jag inte ta till några kraftuttryck, utan nöjde mig med ett milt 17 hakar — och började genast fundera över vad det är för hakar. NE nämner uttrycket, men går inte närmare in på vilka hakar det rör sig om. En snabbtur på nätet ger inte heller svar på min undran. 

ha`ke subst. ~n hakar 
ORDLED: hak-en

1 vinkelböjt, krokliknande föremål för fästande eller upphängning av ngt {→2häkta, krok 1}: fönsterhake; karbinhake; spärrhake; han drog igen dörren och lade på ~n
BET.NYANS: om vissa krokliknande skrivtecken under bokstäver (som modifierar uttalet): det isländska "o med ~", alltså o̧
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. haki; gemens. germ. ord; jfr ty. Haken, eng. hookmed samma bet.

2 liten detalj som försvårar eller omöjliggör ngt: planen var skarpsinnig men det fanns en ~
KONSTR.: en ~ (i el. med ngt)
HIST.: sedan 1749; se hake 1

3 i frasen för tusan hakar! för sjutton! ⟨ett kraftuttryck⟩
HIST.: sedan 1838; se hake 1

och jo då, även den mänskliga hakan har förmodligen med hake att göra:

haka

1ha`ka subst. ~n hakor 
ORDLED: hak-an
• underkäkens främre, under munnen framskjutande del: hakskägg; hakspets; dubbelhaka; han har en grop i ~n; en rak höger mot ~n
BET.NYANS: särsk. med tanke på utseendet, ibl. tolkad som tydande på viss karaktär e.d.: en kraftfull ~; en bestämd ~; han bar skägg för att dölja en svag ~
IDIOM: tappa ~n öppet visa sin förvåning eller bestörtning; upp med ~n! se ljusare på situationen!
HIST.: sedan yngre fornsvensk tid; fornsv. haka; nord. ord, trol. besl. med hake och med bet. 'som har form av en hake'

Och även fisken kummel, som heter hake på engelska, har tydligen med vårt fornsvenska ord att göra:

hake

(hāk)

n. pl.  hake or hakes

Any of various marine food fishes chiefly of the genera Merluccius and Urophycis, closely relatedto and resembling the cods.

---

[Middle English, possibly from Old English haca, hook (from the shape of its lower jaw); see keg- inIndo-European roots.]

Och hos Wikipedia lär jag mig att det finns en del hakar som jag inte tänkt på:

Hake var ett ytmått i östersjöprovinserna, ursprungligen ett så stort jordområde (hakeland), som kunde skötas av en bonde med ett par oxar, sedermera så mycket jord, att en bonde (hakebonde) därpå kunde vara fullsutten. Under 1500-1700-talen bodde vanligen flera bönder på en hake. I början av 1900-talet var en hake ett jordområde, som lämnade 500 rubel i avkastning.

En hake, háček (tjeckiska för 'liten krok', diminutiv av hák^[1]) eller caron, med utseendet ˇ, är ett diakritiskt tecken som används huvudsakligen i de baltiskaspråken och i de slaviska språk som skrivs med latinskt alfabet. Tecknet ser ut som ett brevis men har en skarp spets likt ett uppochnervänt cirkumflex medan brevis är rund. I tryckta texter och i kombination med några bokstäver kan det istället ta formen av ett litet kommatecken. Det är dock mer ovanligt i handskrivna texter.

Vanligtvis markerar hake ett palatalt, iotafierat eller postalveolart språkljud.

Hake var enligt Heimskringla för en tid sveakung. Enligt Snorre angrep Hake kung Hugleik i Gamla Uppsala och dödade både honom och hans två söner, och styrde sedan svearna över tre vintrar. Hans kämpar for under färden bort i viking, och han blev då angripen av Hugleiks kusiner Jörund och Erik. I striden fällde Hake Erik, och Jörund flydde till sina skepp. Hake skall dock ha varit så illa sårad att han visste att han skulle dö, och lät göra i ordning ett skepp med alla döda män och vapen, rigga dess segel och göra fast rodret, och anlägga ett bål på det. Hake lade sig på bålet, och skeppet seglade brinnande ut på havet.

Hake efterträddes av Jörund.