Grattis Mark!

Mark Rothko

25 september 1903 - 25 februari 1970

En intressant person och konstnär. Kanske tänker de flesta på hans senare konst, när de hör hans namn, förmodligen den konst han ville bli känd och ihågkommen för. Han förstörde mycket av sina tidiga, delvis föreställande, målningar.

Mother and Child, 1938-1939

Heads, 1941-1942

Utan titel

1948

Utan titel, 1953

Utan titel, 1959

No. 4, 1964

Utan titel, 1969

Utan titel, 1969

Blogger och jag

Jag brukar tänka mig för innan jag går med på att uppgradera något. Förresten, kan ingen förbarma sig och komma på ett bättre ord? Men i går när jag slog på datorn frågar den om jag vill uppgradera till Explorer 9. Bara för att slippa tänka, klickar jag på ja — något som jag nu ångrar. Mest av allt därför att jag inte längre kan publicera inläggen utan att byta webläsare. Varför i all världen har det blivit så här?Någon som vet om det går att åtgärda?

Att tala är silver

att tala tydligt är guld

På nyheterna rapporterar man från politiska stämmor, och mina tankar går osökt till Demosthenes, som tränade vältalighet genom att stoppa kiselstenar i munnen när han talade — dessutom sägs det att han stod på en havsstrand så att han skulle bli tvungen att överrösta vågornas brus.

Kanske vore det något för dagens unga politiker — en obligatoriskt kurs i vältalighet. Den kunde ju förläggas vid en attraktiv kust, eller kanske rent av vid ett vattenfall. Som belöning för den som gör goda framsteg kan man ju sista dagen få, likt Eliza, träna med praliner i mun.

Fast egentligen vet jag ju inte om det är någon idé att kosta på de unga — kanske är det en välgärning att man inte hör vad de säger. Det vet jag inte, samtliga talare lät som gläfsande knähundar, och jag kommer att tänka på dvärgpinschern Max som jag kände som barn. Böjde man sig ned för att klappa honom bet han en i näsan — och klappade man honom inte, lyfte han på benet mot närmaste människa.

Men om det ändå anordnas kurser, så tycker jag att Sveriges radio ska skicka iväg samtliga anställda också.

Demosthenes levde mellan 384 och 322 före vår tideräkning, vill du veta mer läs Wikipedias artikel — men bara om du står ut med en usel svenska.

Grattis Mickey!

Mickey Rooney
23 september 1920

Ingen nosknapp är en annan lik

Kattens nos är lika unik som våra fingertoppar, på samma vis som två människor inte har likadana fingeravtryck, är varje katt ensam om sitt nosmönster.

Att säga sig vara bra - eller vara det

Efter att ha lyssnat på bekanta som diskuterade arbetssökarstrategier, var det välgörande att lyssna till Tomas Brytting i gårdagens "Tankar för dagen". Han jämförde Silvio Berlusconi med Dag Hammarskjöld, deras attityder och framgångar. (Det går att efterlyssna).
Jag är så innerligt trött på allt prat om karriär och succé — inte 17 talade man i de termerna för, låt säga, fyrtio år se'n. Nu menar jag inte alls att vi ska "sätta vårt ljus under ena skäppo", söker man arbete ska man naturligtvis framhålla vad man är bra på. Men det amerikanska sättet att aggressivt alltid framhålla hur bra man är, går mig på nerverna. När det gäller att alltid vara bäst uppstår snart ett slags duglighetsinflation, och det är svårt att veta hur bra någon i själva verket är.
Nu hör jag röster som säger att i konkurrensens namn måste man spela med. Nej, jag tror inte det — jag har arbetat på den amerikanska marknaden, jag vet att man kan sälja sig själv genom att vara bra. Kanske ta'r det lite längre tid — men jag behöver aldrig oroa mig för att inte kunna leva upp till allt jag påstått mig bemästra. Det hände att kunder blev förvånad över att de aldrig hört talas om mig tidigare, att de uppmanade mig att vara mer aggressiv — men jag behövde aldrig vara det.

Megäror och argbiggor eller starka och självständiga kvinnor?

Fenomenet är inte nytt, men jag har inte tänkt så mycket på det tidigare — det här med att journalister ska ha sitt konterfej över eller under sin artikel. Jag har inget emot att se hur skribenten ser ut, men jag klarar mig gott utan. Det är ju trots allt artikeln som är det väsentliga — om den är intressant och välskriven är jag nöjd, se'n må den som håller i pennan se ut hur som helst.
Medan journalisten får hålla till godo med ett centimeterstort porträtt så blir chefredaktörer och andra personer av den digniteten avbildade i helfigur. Jag läser så sällan tidskrifter att jag inte haft orsak att fundera över nymodigheten (nåja, så värst nytt är det ju inte), annat än att jag förundrats över höga klackar, tajta jeans och smaklösa kläder. OK, det är min högst privata reflektion, det där med smaklös, men det synes mig som om dessa personer för det mesta klär sig efter vad jag anta'r är modernt, och inte vad som är klädsamt.

Megaira, she who grudges
Angie Reed Garner

Nyligen såg jag att helfigursavbildningen spritt sig till en av våra större dagstidningar, och började grunna över företeelsen. Jag får intrycket att man (utan framgång) vill förmedla bilden av handlingskraftiga energiska damer — för det är mest damer, även om jag sett en och annan man också. För det mesta står sagda dam lite bredbent och slår antingen ut med armarna eller sätter dem likt en klassisk satmara i sidorna — vilket antingen ger intryck av gymnastiska övningar (höfter fäst!), en megära eller Shakespears Katherina. Det ansträngda leendet tillskriver jag de skyhöga klackarna. Fördomsfull som jag är, kan jag inte helt utesluta att dessa bilder påverkar mig negativt — artiklarna må vara hur välskrivna och intressant som helst.

Lycka att ha egen lucka

Eftersom blogger vägrar att låta filmklipp och text samsas i samma inlägg, kommer text och bild här, och filmsnuttarna i ett separat inlägg.

Derelict Wooden Doors with Cats
Clive Nolan

Har du katt, och din ytterdörr är i bättre skick än den ovan, och du likt Isaac Newton inte vill ägna livet åt att släppa in och ut din älskling så är det vore det kanske idé att skaffa en kattlucka.

Det sägs att det var Isaac Newton som uppfann kattluckan, för att slippa springa till dörren och släppa in och ut sina katter, när han hade viktigare (finns det något viktigare?) saker på gång.
Det sägs dessutom att han gjorde ett stort hål åt den vuxna katten och ett mindre åt hennes ungar. Om vi ska tro på det är en annan sak - i två biografier kan man läsa att han varken hade hund eller katt, medan J. M. F. Wright i sina memoarer "Alma Mater", säger att det fortfarande (när boken skrevs 1827) finns två igenspikade hål i dörren till hans hus, ett stort och ett mindre.

Om din katt, likt Olgakatts Sonja, knackar på rutan, eller som den här kissen, bönar och ber att bli insläppt är möjligtvis en kattlucka en lösning.

Eller om din älskling inte har fattat vitsen med dörrhandtag (jo, jag vet att det heter trycken), så kan kattlucka vara ett alternativ.

Själv uppskattar jag inte att min älskling helt generöst dra'r till huset, och vill bjuda på sina godbitar, så jag har inga planer på att såga ett hål i dörren. Fast jag är övertygad om att även min älskling skulle kunna hålla vilka inkräktare som helst på avstånd.

Bara filmerna

På grön kvist

Redan förra sommaren trodde jag att kaprifolen gett upp andan. Men så upptäckte jag gröna friska blad, längst ut på en ranka som såg helt död ut. Jag försökte snygga till den och ta' bort det risigaste, men vågade inte gå för hårt fram, eftersom den uppenbarligen sköt skott även där den såg som allra dödast ut. Och fram på sensommaren fick vi belöningen i form av några väldoftande blommor.
Men i år har den bara stått som ett stort risknippe vid knuten, och jag har flera gånger tänkt klippa bort den. Kruxet är att det växer gott om brännässlor där, och varje gång jag gått förbi med en sekatör har handskarna varit någon annanstans.
Så häromdagen såg jag att nässlorna tagit över helt och använde spaljen att klättra på. Det såg så roligt ut att jag beslöt mig för att ta'en bild.

Men titta, vad är det där längst till vänster i bild? Kaprifolblad!

Den lever!
Även om kameran nätt och jämt gör det. Fast just den dagen, blev det nästan normala färger. Det blev det inte en annan dag när jag ville föreviga en vacker vy. Alla bilderna ser ut som bilder i familjealbumet från 50-talet.

Grattis August!

August Blanche
17 september 1811 - 30 november 1868

Jag trodde att jag skrivit om August tidigare, men kan inte hitta något, så jag ta'r tillfället i akt och gratulerar honom i dag.

I dag tror jag knappast att många läser hans böcker — på sin tid var han en av de mest lästa författarna. Kanske avskräcker språket och de rätt snåriga intrigerna — men jag rekommenderar ändå hans böcker till dem som är nyfiken på hur man levde i Stockholm på hans tid.
De flesta av böckerna kan man nog hitta på nätet, men föredra'r du riktiga böcker och inte har ärvt hans samlade verk i skinnband, så går det ju lika bra att knalla iväg till biblioteket.

Äta bör man

annars dör man, äter gör man ändå dör man. Ibland i förtid, beroende på kosten.

"These flaky Danish pastries are a
time-consuming project, but they're
a perfect way to show people how
much you love them! I like serving
them at special brunches. The puff
pastry dough and almond filling can
be made ahead of time, and the
pastries can be frozen before baking."

Den här sortens kommentarer förekommer i vart och varannant recept.

Det händer ofta, kanske alltför ofta, att man sätter likhetstecken mellan mat och kärlek. Man behöver bara ta' en sväng på nätet, bland olika slags matsidor så inser man hur vanligt det är.
Visst är det naturligt att man vill bjuda dem man tycker om (men inte andra?) på något gott. Men det måste ju inte vara kaloririka bakverk eller måltider med många rätter. Tvärtom, man kan visa sin kärlek genom att inte servera någons favoriträtt.
Naturligtvis tycker jag att man ska bjuda på något gott, om man nu tycker att man måste bjuda på något. Men jag tycker att det många gånger kan räcka med ett fruktfat på bordet, eller en tillbringare med juice.
Jag är ju av den uppfattningen att kärlek, vänskap och uppskattning visar man genom hur man bemöter sina medmänniskor — inte genom mat eller gåvor.

Men jag inser också att det är mycket svårt att bryta urgamla mönster — mat har ju inte bara varit ett tecken på omtanke och kärlek utan också ett sätt att visa att man minsann har råd att bulla upp.
Kanske kunde man börja med att inte alltid ta' till mat för att fira något — eller för att trösta sig. Jag menar inte alls att man ska skippa födelsedagstårtan, om man gillar sådana, men att man måste inte fira varje liten framgång — från bra betyg på en skrivning till att man fått löneförhöjning — med mat. Och genom att inte trösta en unge som skrapat knäet, med glass, utan genom att göra något roligt tillsammans.

敬老の

Sculpture Showing Son Shouldering His Parents in Old Age,
Dazu Rock Carvings, China

Jag läser att det i dag är Keiro No Hi, en japansk helgdag, tillägnad de gamla. En dag då man ska visa dem respekt och uppskattning. Nu hoppas jag verkligen att det inte är den enda dagen på året man gör det, men tanken är väl god.
Innan jag visste att dagen överhuvudtaget fanns, tänkte jag en del på hur vi behandlar — eller kanske inte alls behandlar — våra äldsta medborgare. Tanken kom upp därför att Åsa i en kommentar påpekade hur osynlig man kan bli som arbetslös. Men det är inte alltså inte bara arbetslösa man väljer att inte se — alla som inte passar in i mallen för hur en produktiv medborgare ska vara, riskerar nog att bli en icke-person.
Jag funderar på hur det har blivit så — eller har det alltid varit så? Är det dumhet, tanklöshet, eller rädsla för människor man inte vet hur man ska bemöta.
Själv har jag mött det flera gånger när jag följt med min mor på läkarbesök — det finns de som talar över huvudet på henne, som hela tiden vänder sig till mig när de talar. Nog borde vårdpersonal veta bättre.
Och det viktigaste av allt, hur kan vi förändra synen på de äldre. ?

(En annan diskussion är vad äldre är — äldre än vad?).

Grattis Michael!

Michael Haydn

14 september 1737 - 10 augusti 1806

Josephs lillebror Michael går inte av för hackor han heller!

Helt säker på att han föddes den 14 september är man inte — men man vet att han döptes den dagen.

Mer om nyhetsrapportering

Kvinnan som packade ur sin vagn framför mig i kassakön senast jag handlade mat, hade köpt flera paket smör. Hon vände sig till mig och sa' att nu hade hon hamstrat smör för det var så svårt att få tag på. Hon förklarade att hon varit i flera affärer där allt smör var slut. Det var ju inte så mycket att tillägga — så jag gjorde inte det.

På första sidan av det lokala bladet står i dag:
Bantningstrend ger smörbrist i butikerna
Vidare kan man läsa "En av anledningarna till det är den senaste bantningstrenden — där mycket feta produkter ingår".
Men läser jag nätupplagan står det att smörbristen beror på att man ratar lätt-produkter, vilket jag tycker låter sunt.
Det är väl inte otroligt att bristen beror på både bantningstrenden och att vi konsumenter har insett att man ska avstå från lättprodukter. Men jag tycker det är lite märkligt att man får helt olika uppfattning om orsaken till bristen, beroende på om man läser pappersupplagan eller om man läser tidningen i datorn.

Vad är en nyhet?

På nyheterna talar man om att man på ett sjukhus (i Sverige) bestämt sig för att ha anställd vaktpersonal. Naturligtvis kan man inte utsätta vare sig personal eller patienter för våldsverkare. Ända se'n jag hörde det har jag funderat på om det verkligen inte finns något alternativ till vakter — men jag kan inte komma på något.
I U.S.A. har jag ju upplevt hur poliser är en naturlig del av akutens personal, men såg det mest som kuriosa — det var ju Amerika!

På sista tiden har man också talat om problemet med stölder av värdeföremål på sjukhusen. Det däremot borde väl gå att förebygga. Återigen kommer jag dragande med exempel från Staterna — där har man på många sjukhus en särskild avdelning som ta'r hand om patienternas värdesaker. Kameror och annat värdefullt ta'r de hand om och låser in. Dessutom intervjuar de patienten om vilka andra sorts värdefulla prylar hon har med sig. Hur ser eventuella smycken ut och vilken färg är det på plånboken. Just nu kommer jag inte ihåg vad mer de frågade efter, men jag minns att en kvinna satt i minst tjugo minuter vid min säng och fyllde i ett formulär som var ett par sidor långt.
Att betala lön till ännu en personalgrupp, är väl kanske inte vad landstingen längtar efter — så den uppgiften skulle väl lastas på den redan överbelastade vårdpersonalen, om man införde systemet.
Man avråder ju patienter från att ta' med värdesaker, men plånbok, kreditkort, nycklar och telefon är ju faktiskt sån't som de flesta behöver bära med sig, och som man verkligen inte vill bli av med.
Jag har ingen aning om hur man ska komma tillrätta med den här sortens problem, och vid det här laget har jag slutat att grubbla över det. Vad jag istället fundrar över är nyhetsrapportering av det här slaget. Den följs aldrig upp, man ägnar en knapp minut åt att redogöra för problemet, och kanske säger man några ord om vilka planer som finns för att avhjälpa det. Se'n är det tyst, inte i någon av de påföljande nyhetssändingarna andas man om hur det gick. Kanske stoppar man bara in den som utfyllnad — och vad är vitsen med det?

Än slank den hit, och än slank den dit

tungan alltså.

Det är skillnad på förslå och föreslå,
somliga radiopratare är inte så

förslagna att de förstått det.

Att ge beröm

Alla behöver vi uppskattning och uppmuntran — men det kan ske på olika sätt. Om en sjuåring tycker att jag har gjort något fint och tycker att jag är duktig, då är det helt OK. Jag kan fråga vad som är fint med det, och vi kan diskutera hur lång tid det ta'r att lära sig olika saker. Men när vuxna lägger sitt beröm på samma nivå, känns det som de inte riktigt vet vad de ska säga, och orden klingar tomma. Nog är det bättre att hålla käft än att komma med floskler — och uppskattning kan man visa på så många fler vis att att bre' på om hur duktig någon är.
Inte 17 förvånas vi över att vår tandläkare kan laga våra tänder — jag tror inte att det är vanligt att någon säger: "å, så duktig du är som kan borra så fint". Men till konstnärer, hantverkare och författare kan man tydligen säga det. Det är ju yrkesfolk som ofta har lika lång utbildning som tandläkaren.
Naturligtvis ska man tala om att man tycker om en tavla eller dikt — men det räcker ju.
Jag har funderat över om det hänger ihop med den allmänna infantiliseringen, som vårt samhälle tycks ha genomgått, det i kombination med en rädsla för tystnaden gör att vi babblar på utan tanke på innehållet i vårt tal.
Har vi förstört en hel generation genom att okritiskt berömma dem när de var barn? Så till den milda grad att de inte kan visa sin uppskattning annat än med tomma ord?
Även i skrift förekommer det, jag ser dagligen exempel på hur man på nätet klappar varandra nedlåtande på huvudet. Inte är det väl så vänskap fungerar? Mina vänner och jag, ger sällan varandra beröm — vi finns där för varandra, vi umgås per brev eller i verkliga livet, vi ger varandra konstruktiv kritik, vi lutar oss mot varandra — men jag kan inte minnas att vi någonsin sagt att någon är duktig. Vi ta'r helt enkelt för givet att vi är duktiga, var och en efter sin förmåga.

Palmyra

A Small Girl with a Cat, 1889
Theophile Alexandre Steinlen

Den här bilden får mig alltid att tänka på Palmyra och hennes katt. Jag skulle tro att jag var sex år, den gången vi hälsade på hos Palmyra och hennes familj, och jag gav inte deras stackars katt en sekunds ro. Jag kånkade runt på den ända till den vänligt men bestämt bet mig i kinden. Inte särskilt hårt, bara som för att säga att nu får det vara nog — och jag förstod precis vad den menade, och blev varken rädd eller ledsen, men lämnade den i fred.

Nicole Ricard
Maurice Quentin de la Tour

Det var inte bara katten jag avundas henne — hon hade en muff också. En liten vit skinnmuff, som hängde i ett band kring halsen på henne. Så jag önskade mig en muff!

Vem är då Palmyra, kan jag höra att någon undrar. Hon är (förhoppningsvis inte var) dotter till mina föräldrars vänner. På de här bilderna badar vi våra dockor utanför vår sommarstuga.
Ännu en av alla människor jag inte träffat på åratal — men ägnar en tanke emellanåt, och undrar vad som hände se'n.

Knute

Jo, han hette Knute, men kallades Knutte. Sitter här och tittar på denna gamla bild av honom och funderar över det här med vänner och bekanta. Somliga människor försvinner för alltid ur ens liv — men man betraktar dem ändå som vänner. Andra finns där hela tiden, och blir inte mer än bekanta.
Somliga vänner utvecklas åt ett annat håll än en själv, och övergår omärkligt till att bli bekanta. Medan somliga bekanta ta'r tid att lära känna, men så en dag upptäcker man att det uppstått en djup vänskap.
Knutte var en vän, trots att jag bara kände honom när jag var barn. Han hörde till de människor som bemötte ett barn som vilken medmänniska som helst. Han kallade mig alltid för Klöverblomma — också senast vi sågs, när jag var i övre tonåren och vi av en slump stötte ihop på Drottninggatan.
Nu såg jag hans dödsannons i tidningen häromdagen, han blev 92 år, så han fick ett långt och rikt liv.

Samtal i regnet

När solen skiner och det regnar
då dansar pigor och drängar.
Lite nödrim, men det gick väl inte att komma på något lämpligt som rimmar på regnar — fägnar eller ägnar, är de enda jag kan komma på. Älsklingen och jag diskuterade detta i går när det kom en skur medan solen sken. I dag beger jag mig ut på nätet för att se om jag kan hitta ordspråket — och hittar ett par andra varianter:
Solen skiner och det regnar,
Då dansa alla heliga Guds englar.
och
Solen skinar och det regnar,
Gud bevare alla drängar.

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

.......................... Erik Axel Karlfeldt

Trots att kameran är uschlig, bär jag den med mig, och smått korkad som jag är, tror jag alltid att det ska bli bättre bilder än vad det blir. Jag raderar mycket mer än hälften av alla bilder, några för att jag schabblar men de flesta för att färgen är åt skogen och skärpan inte är den bästa. Kisa med ögonen så ser de bättre ut än vad de är!

Bara för några dagar se'n läste jag en intressant artikel om skuggfotingar — men tror nå'n att jag hittar den nu när den här svampen får mig att tänka på dessa intressanta varelser. Håll till godo med vad NE har att säga om dem:
skuggfoting, monoped, umbroped, skiapod, ett i den pseudovetenskapliga medeltida litteraturen förekommande väsen som sades ha ett enda ben och en enda fot, den senare så stor att vederbörande kunde använda den som parasoll. Skuggfotingarna förlades vanligen till Etiopien och förekom i de geografiska beskrivningarna ännu på 1500-talet.

Frågan är om älvorna någonsin kommer att få sin tvätt torr i det här vädret.

Vänskap

Höstens mode

tycks vara plym.

I alla fall bland lupinerna.
Kunde inte låta bli att ta' med den
här dåliga bilden. Har aldrig sett
en lupin växa så här förr.

Ingen kattuggla

Läser en artikel

där författaren säger:
"As a daughter of educators, enthusiasm for learning was engrained in me at an early age. From pre-school to my doctoral program."
Är det verkligen så? Jo, visst vet man att barn från hem med studievana föräldrar ofta har ett bättre utgångsläge — men kan man rent generellt påstå att man blir en entusiastisk elev, bara därför att man har föräldrar som undervisar yrkesmässigt?
Jag har vänner från akademikerhem som skyr studier, därför att de fått för mycket av det goda hemma. Och nog finns det massor av exempel (i synnerhet förr i tiden) på framstående män och kvinnor, som trots ett påvert hem, där man rent av motarbetat vidarestudier, nått långt i den akademiska världen.

Grattis Jane!

Jane Addams, 1878
6 september 1860 - 21 maj 1935

Ännu en av alla de intressanta kvinnor som man inte hör talas om så ofta nu för tiden. Denna filantrop, filosof och feminist* var pionjär när det kom till socialt arbete. Hon grundade det välkända Hull House i Chicago, ett så kallat settlement.
Hon delade 1931 Nobels fredspris med Nicholas Murray Butler.
Brevväxlade du med någon i U.S.A., på den tiden man fortfarande brevväxlade, har du säkert sett hennes porträtt på ett frimärke.
Det finns mycket att läsa om henne på nätet — gör det!
Gutenberg har en del av hennes böcker. Men "Twenty Years at Hull House; with autobiographical notes" är utan illustrationer, så jag rekommenderar att du läser den här, där hela boken med illustrationer är tillgänglig.

*Använde ordet feminist bara för allitterationes skull, jag tycker kvinnosakskvinna är ett mycket trevligare ord.

Gullan II

Den andra Gullan i mitt liv, var en klasskamrat i första klass.
En dag, förmodligen på en räknelektion (som det hette då) skulle vi mäta varandra. I tur och ordning, ställde vi oss mot väggen och kompisen, i bänken framför, la' en bok på huvudet, på den som skulle mätas, satte ett blyertsstreck på väggen — och med hjälp att en måttstock, tog vi reda på hur långa vi alla var.
Det var ingen konst för kompisen som satt framför mig att lägga en bok på mitt huvud, och rita ett streck — jag var bara 125 cm. Värre blev det när jag skulle mäta Gullan som satt bakom mig — jag nådde inte upp till hennes huvud. Men med hjälp av en stol kunde jag så småningom markera hur lång Gullan var — 142 cm. Inte underligt att jag inte nådde upp!

Effektivt att vara effektiv?

Lyssnade som vanligt på söndagar, till filosofiska rummet. Det handlade om “den effektiva människan”. Intressant, och väl värt att lyssna till. Inte för att det gjorde mig det minsta klokare — men därför att resonemanget satte i gång det egna tänkandet.
Varför ska man vara effektiv egentligen? Eller rättare sagt när ska man vara effektiv? Personligen ser jag inte effektivitet som ett självändamål, men visst kan jag vara effektiv om det kniper — vilket nästan alltid är när jag vill stöka undan något trist, för att kunna ägna mig åt trevligare saker.
Det fasansfulla nysvenska ordet multitasking, förekom ofta i samtalet, men här rådde nog delade meningar om hur effektivt det egentligen är.
Min personliga erfarenhet, både av att göra flera saker samtidigt, och att vara effektiv, är att jag inte får så värst mycket uträttat i längden när jag inbillar mig att jag ska skynda mig att göra mycket på så kort tid som möjligt. För det mesta resulterar det i att jag blir så uppskruvad att det blir svårt att hitta tillbaka till den naturliga rytmen och balansen.
Man spekulerade i att det är ett tidstypiskt fenomen att till varje pris vara effektiv — ett slags social press. En av personerna menar att alla vill ha en mobil annars är man konstig. Än se'n då. Är man konstig så är man, och det är inget mer med det. Är man inte konstig så är påståendet falskt — och då är det inget mer med det heller. Jag tror knappast att vi kan hejda effektivitetshysterin — men nog är det hög tid att lära våra barn att tänka självständigt. Att ge dem den grundtryggheten som krävs för att inte alltid snegla på omgivningen innan man fattar ett beslut.

Men visst är det skillnad på att vagga sitt barn medan man stickar, och att läsa e-posten medan man låtsas lyssna till vad barnen säger, allt under det man lagar mat och städar. Eller att som en kvinna häromdagen gå in i min bil därför att hon ägnade sig åt sin mobil samtidigt som hon gick över gatan.

Jag har känt två personer vid namn Gullan, i mitt liv. Den ena var nog snudd på 1.90 lång och vägde över 100 kg. En dag i veckan kom hon hem och städade hos oss när jag var barn. I sanningens namn minns jag väl inte så värst mycket av henne, annat än att hon var rödlätt och drack pilsner till sin medhavda lunch. Vi kom utmärkt överens Gullan och jag, och hon blev rysligt besviken om jag inte kom hem på frukostrasten för att äta tillsammans med henne.

Gullan hade ett förflutet som sjukhusstäderska, damm och fläckar hukade i hörnen — de hade inte en chans att undkomma när Gullan var på rengöringsstigen. Det hände att hon tog en aning för hårt i saker, som inte tåldes att ta' hårt i — och en dag använde hon en relativt ny fåtölj som trappstege. Tyvärr var den inte gjord för damer i hundrakilos klassen att stiga på, och ett ben gick av. Gullan var förtvivlad, men resolut — hon tejpade ihop benet! Senare, när mor kom hem, limmade de ihop det avbrutna benet — och stolen hänger fortfarande med, med originalklädsel. Benet har aldrig visat tecken på svaghet eller reumatisk värk.

Väntar du på mejl från mig, så håll ut. Jag har problem med att koppla upp mig, och jag kommer inte åt mitt teliakonto. Förhoppningsvis kan jag få hjälp i kväll.

Skördeand

Harvest At La Crau with Montmajour In The Background
Vincent van Gogh

Gårdagens tema, för de bloggare som trofast varje fredag skriver fredagstemat, var "Skördetiden är inne". Naturligtvis associerar jag till Erik Axel Karlfeldt och hans dikt "Sång efter skördeanden.
Månadens temata kan du hitta hos Olgakatt som är månadens temapåhittare.

SÅNG EFTER SKÖRDEANDEN

Här dansar Fridolin,
han är full av det söta vin,
av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
av den vinande valsmelodin.
Se, med livrockens väldiga skört på sin arm
hur han dansar var flicka på balen varm,
tills hon lutar – lik vallmon på slokande skaft –
så lycksaligen matt mot hans barm.

Här dansar Fridolin,
han är full av minnenas vin.
Här hugsvalades far och farfar en gång
av den surrande bondviolin.
Men nu soven I, gamle, i högtidens natt,
och den hand, som gned strängarna då, är nu matt,
och ert liv samt er tid är en susande sång,
som har toner av sucksamt och glatt.

Men här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man av er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull.

skö`rdeand subst. ~en
ORDLED: skörde--and-en
• skördetid ⟨åld. el. litt.⟩
KONSTR.: (vid) ~en
HIST.: sedan 1541; till skörd och and

and subst. ~en
ORDLED: and-en
• skördetid ⟨åld.⟩
BET.NYANSER: a) skördearbete b) allmännare jordbruksarbete
HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. an(d) 'höstarbete; skörd'; jfr sv. dial. 'bråd arbetstid'

Också ett sätt att dra lakan

Tvätterskan
Jean-Baptiste Chardin

Det händer nå'n enstaka gång att jag förvånar mig själv genom att väcka tuppen och dessutom vara effektiv vid denna orimliga tidpunkt på dagen*.
Tvättmaskinen fick sin frukost så tidigt att den tvättat färdigt innan solen och molnen ännu gjort upp om vem som skulle ha jour i dag. För att slippa rusa ut och rädda tvätten vid eventuell regnskur (klokt tänkt) lät jag tumlaren ta' hand om de två påslakanen med tillhörande underlakan och örngott — en blå och en gul uppsättning. En av flera anledningar till att jag inte gillar att tumla påslakan, är att de har en tendens att svälja all tvätt. Så där stod jag, utan glasögon, och tömde ett blått påslakan på ett gult påslakan som innehöll hela tvätten. Jag kunde inte förstå varför jag inte kunde skilja lakanen åt — inte förrän jag gick efter glasögonen och upptäckte att jag hela tiden hade försökt att dra ut det gula lakanet ur sig själv.
Sensmoral: stig inte upp för tidigt — och använd alltid glasögon!

*Denna formulering gav upphov till en lång diskussion, som försenade inlägget väsentligt.
Kan en tidpunkt verkligen vara orimlig?

Nummer fummel

Så har jag tankar kring telefonerandet igen. Jag tror inte att det har något med Telia att göra, kanske är det bara ett tidstecken att man måste slå (trycka) numret fort som tusan — annars talar en opersonlig röst om för mig att numret inte finns, och att jag ska vara vänlig att kontrollera det. Det är ju inga problem att ringa ett bekant nummer, men när det är till firmor eller företag och jag försöker hålla isär faxnummer, postgironummer, postnummer och telefonnummer — som alla står med mikroskopiska siffror — då händer det att jag måste ta' en paus och leta rätt på numret som gömt sig bland de andra nuffrorna. Och genast får jag veta att jag är för långsam.
Jag undrar varför.